Äntligen! Nu lyser det i varje fönster igen. Adventsljusstakar och stjärnor har kommit upp. Jag har satt upp mina i kväll och även adventljusstaken med levande ljus har förberetts inför första advent i morgon. Jag älskar advent. Sedan jag blev vuxen (om jag nu är det) så har jag insett att jag gillar advent mer än själva julen. Julen är det oftast så mycket förväntningar men det blir aldrig som man tänkt sig.

 Det är under advent som allt det mysiga sker; världen lyser upp med alla stjärnor och ljusstakar, det doftar jul av lussekatts- och pepparkaksbak och i affärerna spelas julmusik. Jag njuter av att hela december ligger framför oss. Även om många tycker att det är stressigt inför julen så blir de flesta lite varmare och vänligare känns det som. Vänner samlas för att dricka glögg och umgås. Jag gillar att köpa julklappar och sedan slå in dem i välutvalt julklappspapper till tonerna av de traditionella jullåtarna.

När jag gick och adventspysslade här i kväll så hade jag på Ainbusk Singers julskiva. Duetten mellan Josefin Nilsson och Nordman är underbar. I år är jag lite nyfiken på Shirleys, Sonjas ochSannas gemensamma julskiva. Får nog kolla in den.

I kväll har vi bokat resa till Bergamo. Åker på nyårsdagen och kommer hem 3 januari. Så det blir en hel dag i den lilla italienska bergsbyn. Bergamo ligger precis vid alperna, cirka åtta mil från Milano. Vi fick tips från en kollega som varit där med sin fru och förälskade sig i staden.

Vi flyger med Ryan Air så det blir inte så dyrt. Dessutom har vi hittat ett ganska billigt bed and breakfast i den äldre delen av staden. Bergamo är uppdelad i två halvor. De nya statsdelarna ligger i nedre delen. Sedan tar man ett slags tåg uppför berget till den gamla delen. Låter riktigt mysigt, som en stad för mig. Ska bli skönt att komma iväg några dagar när det fanns möjlighet att ta ut kompledigt. Det är viktigt att ha något att se fram emot i vintermörkret.

Nu är fackkursen över och vardagen väntar. I morgon går jag på mitt mastodontpass på sju dagar i sträck på jobbet. I dag började snön att smälta, lagom till att vi skulle hem, men det har varit oerhört vackert med den vita snön mot havet. Kändes konstigt att lämna alla nyfunna vänner och slutföra de intressanta diskussionerna.

I fyra dagar har vi nu pratat om upphovsrätt och etik. Vi har tagit upp frågor som; Vad kan vi ta emot utan att det anses vara mutor? Är det mer okej att ta en fralla som bjuds på ett möte men inte rena presenter? Eller är frallan lika fel? Kan vi intervjua ungdomar under 18 år om vad som helst eller ska föräldrarna alltid ge sin tillåtelse? Hur blir det då med meddelarskyddet? Även ungdomar har rätt att uttala sig. I vilka lägen ska vi säga till cheferna att dessa jobben gör jag inte för det är förnedrande för både mig som journalist och för den som jag ska intervjua?  

Vi har fått se på några exempel på etikpolicy som olika tidningar har och har diskuterat olika fall där medier har gått över gränsen och publicerat sådant som inte borde ha publicerats. Det här är frågor som borde diskuteras varje dag på redaktionerna men det pratat alldeles för sällan om sådant här ute på tidningarna. Oftast kommer en diskussion upp först när ett misstag är begått och det är försent.

Nu är jag taggad att få i gång en debatt kring de här ämnena. Som vanligt när man har varit på kurs så håller gnistan i sig ett tag, sedan kommer så mycket annat emellan. Verkligheten hinner i fatt mig och i verkligheten finns det sällan tid till sådana här viktiga samtal om etiken. Men om vi inte pratar om rätt och fel hur ska vi då kunna hålla en bra nivå på journalistiken?

Jag befinner mig på Djurönäset i Stockholms skärgård. Jag är här på facklig kurs tillsammans med ett 30-tal andra journalister från hela Sverige. Meningen är att vi ska lära oss mer om vår upphovsrätt och dessutom diskutera etik och moral. Vi är inne på andra dagen och huvudet är segt. Till viss del beror det nog på förkylningen som inte vill ge med sig. Varken kroppen eller huvudet är som de ska.

Djurönäset är sig likt sedan de två andra gångerna som jag har varit här.Vi äter hela tiden. Frukost, fika, lunch, fika, middag med dessertbuffé, nattamacka och däremellan fri tillgång på frukt och skorpor. Ja, det är ingen här som sväler ihjäl. Skillnaden från tidigare gånger är att det är snö nu, mycket snö faktiskt. Att titta ut genom fönstret är som att se på ett julkort. Grangrenarna tyngs ner av all snö och hela världen gnistrar i renaste vitt. Både i går och idag har det snöat nästan hela dagen. Nu är vintern äntligen här. Det är så underbart.

Men det var stora problem att ta sig hit igår, måndag. Jag tog bussen från Trosa till Södertälje på morgonen. Bussen blev försenad på grund av det hala underlaget. Det gjorde att jag inte kom med SJ-tåget som jag skulle från Södertälje till Stockholm. Men det går pendeltåg ofta, så det var ingen fara. Jag tog nästa tåg. Men det tåget tog nästan en timme och det jag skulle åkt med skulle tagit 20 minuter bara. Detta gjorde att jag missade bussen ut till Djurönäset. Men det var jag inte ensam om. De stackarna som flög från Umeå hade fått vänta halva dagen på att planet skulle lyfta bara. Eftersom bussen, som var bara för oss kursdeltagare, hade gått. Fick det bli den vanliga lokalbussen. Då blev de först tunnelbana till Slussen och sedan lokalbussen därifrån efter en väntan på 40 minuter ungefär.

Vi var tre tjejer som skulle på samma kurs som tog samma lokalbuss. Det var en spännande resa. I en backe klarade knappt "dragspelsbussen", som var skapt för statstrafik, av vinterväglaget mer.Den gled bakå, ännu mer bakåt och... vi passagerare tittade nervöst mot havet som kom närmare och närmare när buswsen gled bakåt. Det var inte mångta meter som fattades för att det skulle blivit ett otrevligt bad. Sedan planade det ut och hjulen bara snurrade. Men på något sätt efter mycket om och men så tog sig bussen upp för backen och vi satt som på nålar allihop. men resten av resan gick bra.

Nu får jag nog gå och vila lite så att jag orkar äta nattamackan innan det är dags att sova och sedan är det frukost i morgon. Som sagt vi äter hela tiden.

Jag älskar snö! Förkylningen blev mycket bättre när jag vaknade här i Trosa i morse och såg snö. När vi kom ut bet kylan i kinderna och jag fick gå och köpa varma vantar. Då trivs jag. Vinter och snö är lycka för mig. Och här i Trosa känns det extra idylliskt. De små trähusen radar upp sig och plötsligt är jag hundra år tillbaks i tiden. Jag ser för mig hur en häst med släde kommer förbi. Människorna i mina tankar har gammeldags kläder och fina hattar. Än idag finns små butiker som drivs av folk som bor i den lilla staden vid världens ände. Här finns inte de stora kedjorna. Det är lite som att tiden har stannat.

Bäst av allt är Marsipangården. Vi var där och fikade. Jag drack varm choklad och åt en utsökt liten chokladtryffel som de har tillverkat där. Det är så genuint och så äkta. Hela huset är pyntat med ljus inför advent (se bilden). På väggen satt en lapp om att de sökte personal till chokladtillverkningen. Det hade varit något, tänkte jag. Jobba extra på chokladfabriken och frilansa resten. Jag hade kunnat trivas i Kajsa Kavat-staden. Människor känns sympatiska. Det finns en hel del hantverkare. En konstnär som gör underbara ljusbehållare i glas att hänga i fönstret. De är så vackra.

Jag pratade med en av hantverkarna som drev butiken. Hon berättade att hon och hennes kollegor försökte leva på sin dröm, skapandet, men de flesta hade andra jobb vid sidan av. Men de försökte och kämpade på. Julen är en bra tid. Då många köper julklappar hos dem. Men annars kan det vara mer knapert. Jag förstod henne helt, jag vill också leva på min dröm, frilansandet, och jag ska göra det en dag. Men det är svårt rent ekonomiskt.

Det finns ändå en bra sak med att jag är sjuk. Inget ont som inte har något gott med sig... Jag har sovit ordentligt på nätterna. Äntligen!

Jag är van att somna på direkten när jag lägger huvudet på kudden och sedan sova stenhårt tills klockan ringer. Så har det alltid varit i mitt liv tills nu. Ja, det förstås, när jag hade brutit benet så kunde jag inte sova på grund av smärtan. Då hjälpte inte ens sömntabletter. Men då gjorde det inget om jag somnade till på dagarna eftersom jag var sjukskriven. Nu är det skillnad. Den senaste tiden har jag inte haft någon kvalitetssömn. Jag har haft lika lätt att somna som alltid men efter några timmar så börjas det. Jag ligger och virder och vänder mig. Fortfarande halvsover jag men kroppen tycks hålla på med värsta träningspasset. Om den ändå kunde ägna sig åt situps, som jag skulle ha nytta av, istället för att bara rulla runt från sida till sida. Varje morgon har kroppen varit helt utmattad när jag ska gå upp. Jag är tröttare än när jag gick och lade mig.

I går handlade Dr Åsa (jag vet att det är himla tjatande om Dr Åsa, men mycket klokt kommer fram där) om sömn. För lite sömn kan leda till att:

* Vi blir sjuka

* Vi blir dummare eftersom hjärnan inte fungerar lika bra

* Vi åldras fortare

* Vi där tidigare

Det går inte att få en bra livskvalitet om man inte sover bra. Var tredje svensk lider av sömnproblem.

En metod för att komma till rätta med sömnproblemen är kognitiv beteendeterapi. Terapeuten gav rådet att man ska sova mindre för att få sova mer. Hon menade att man ska vara helt utmattad när man går och lägger sig för att få sova hela natten istället. Det låter ju som en idé. Men jag är alltid jättetrött på kvällen och kan inte hålla ögonen öppna. Det går inte att vara vaken. Så jag kanske borde gå upp tidigare då. Låter inte trevligt.

Jag tror att jag halvsover när jag snurrar runt på nätterna men eftersom jag är medveten om att jag gör det så är jag tydligen vaken. En läkare berättade att de drömmar som vi kommer ihåg är vi vakna när vi har. Kan det stämma? När vi drömmer är alltid 90 procent av hjärnan påslagen, sade han. En dröm är inget annat än tankar, menade han. Men det låter ändå underligt att vi ska drömma på det sättet om vi är vakna. Nej, jag är skeptisk. Vi kanske inte är vakna på det sättet som vi vanliga menar med att vara vakna men vi kanske räknas som vakna rent fysiologiskt. Vad vet jag... I vilket fall som helst så är det bra att förkylningen och febern har fått mig att sova. Hoppas bara att detta goda håller i sig.

Nu har jag varit hemma i tre dagar med förkylning, feber och ont i halsen. Inget vidare kul och dåligt samvete har jag. Dåligt samvete för att de på redaktionen får slita mer för att jag inte är där. Dåligt samvete för att jag bara ligger i soffan och ser på film och inte gör någon nytta när jag är hemma. Dessutom har jag dåligt samvete för att det är jag själv som orsakade att jag blev sjuk.Om jag hade tagit bättre hand om mig och prioriterat träningen mer så hade jag förmodligen varit frisk. Så jag får skylla mig själv, någon annan går inte att anklaga för detta.

Nu har jag varit på kursen i Göteborg igen. Både igår och idag var jag och två vänner på Café Skogen i majorna och åt frukost. I ett hörn på Slottskogsvägen, nära Mariaplan, låg detta genuina göteborgscafé. När vi kom gick vi genom köket för att ta oss till den lilla cafédelen. I det gammeldags köket stod en äldre dam och rörde i grötgrytan. Det kändes som att vi steg in i hennes hem. Vid fönstret satt arbetarna, de bredbenta männen i blåkläder och flanellskjortor, och pratade på äkta göteborska. Det kändes så äkta. Och det bästa av allt: en frukost kostade bara 40 kronor. Då fick man risgrynsgröt, ägg, fralla, apelsinjuice och te. På andra caféer kan en ensam fralla kosta 40 kronor. Det varså oerhört gott också. Vilekt ställe! Vi bestämde att vi skulle gå hit och äta frukost nästa gång kursen är också.

Vad gällde kursen så hade vi några föreläsare som hade skrivit en reportagebok. Jag fick tillbaks min gamla dröm om att skriva en reportagebok. I flera år har jag tänkt på en idé. Jag ska se om jag kan förverkliga den. Ska börja att leta stipendier när jag får tid. Har en annan ny idé på en reportagebok också som skulle vara väldigt kul att göra. Men den idén kräver att jag tar tag i det snarast och tid är en bristvara för mig. Men det är alltid kul att höra på dem som har lyckats och drömma sig bort: tänk om jag också skulle försöka.