Jag har inte skrivit här på bloggen på ett tag. Det beror på att det är tentatider. Så det här är vad jag kollar på hela dagarna:

Lagboken, anteckningarna från föreläsningarna och gamla tentor för att se vad jag kan och var jag bör läsa in mig mer på. Ja, på måndag är det dags. Det är synd att kursen redan är slut. Den har varit jätteintressant och lärorik.

Igår, fredag, var det en paus i tentapluggandet. Då var Petronella på besök i stan. Så vi hade en hel "må-bra-dag". Det innebär att vi gick runt i stan och kollade i affärer, åt sushi till lunch och tog en långfika på ett café. Vi var på stan i princip från affärerna öppnade och tills det hade blivit mörkt. Sedan gick vi hem och lagade taco. Dagen avslutades med en film (music and lyrics med Hugh Grant och Drew Barrymore - kan varmt rekommenderas) och vinterns första koppar glögg. Så borde fler dagar vara, då fylls energi på igen.

Och energi behövs. För nu i helgen är det slutspurt på tentapluggandet. På måndag klockan nio börjar tentan. Vi var uppe redan 06.40 idag för Petronella skulle iväg tidigt. Det gjorde att jag redan har hunnit få ganska mycket gjort, vilket är väldigt bra. Nu är det dags att ta tag i tentapluggandet igen.

Ha det bra i höstmörkret.

Hej allihop,

Hoppas att ni har det bra var ni än är och vad ni än gör. Det har jag. I måndags var vi lediga från skolan och jag tog en helt pluggfri dag och tog bussen till Skellefteå på morgonen. Den där kustbussen var en gång mitt liv. Jag njöt av stunderna på bussen mellan Härnösand och Skellefteå under min förra tid i norrland (2006). Livet gick i ett men på bussen hade jag en stund för mig själv, där jag bara kunde njuta och slappna av. Den känslan finns kvar än.

Det var en skön dag i Skellefteå med min vän och hans son. Vi åt lunch på "lilla Marie" - ett av mina absoluta favoritcafé här i Sverige. Sedan var det en promenad till Bonnstan (se bilden) och därefter hem till kompisen och leka med legobilar. Det är underskattat att leka. Det borde man göra mycket mer. När man leker med en treåring är det dessutom på en sådan nivå att man bara kan leka utan att det krävs något stort mått av kreativitet. Härligt.

I tisdags var jag på en annorlunda föreläsning kring stress. Vi som var med fick bland annat rita upp en plats där vi kände oss avslappnade och lyckliga. Fär mig blev den platsen; fjällen. Där är det tyst och lugnt. Dessutom går man mycket i fjällen; så även kroppen mår bra. Det är som att kropp och själ förenas i naturen och möts. Där blir saker som man känner och tycker så tydliga. Dessutom är dalarna nedanför fjällen fulla av färger; blått vatten, grön skog och blommor i tusentals färger. Färger ger värme och lycka. Ja, det är konstigt vad man kan komma fram till att rita en lycklig plats. Var en väldigt bra föreläsningen överhuvudtaget.

Redan innan föreläsningen hade jag börjat reflektera på att jag plötsligt ser så mycket detaljer som jag aldrig hade lagt märke till innan. I perioder har jag inte sett något runt omkring mig; årstiderna har passerat förbi utan att jag riktigt har lagt märke till det mer än att jag känt att det varit varmt, kallt eller blött till exempel. Nu ser jag plötsligt hur vackert björklövet är med sin frostkant. Jag lägger märke till virvlarna i älven och alla färgnyanser på himlen när solen går ner. En eftermiddag när jag var på väg hem från skolan var jag tvungen att stanna av i Broparken och titta på allt. Det är så oerhört vackert; solen som får de gula löven på träden att lysa som guld, älven som glittrar som om den är full av diamanter och de röda löven prasslar hemtrevligt när fötter med lugna steg går genom parken. Det är så fantastiskt. Och så här vackert är det förmodligen på många ställen i vårt avlånga land. Det gäller bara att stanna upp en stund och se världen.

Men det är en sak som, för mig, får norrland att kännas annorlunda:

Himlen känns större här och sanningen känns närmare.  

Här kommer en liten rapport från Umeå en helt vanlig vecka i Oktober. Som vanligt händer det alltid massa saker här. Det har varit möte med EU:s näringsministrar. Så Maud Olofsson och de andra delegaterna var här tillsammans med norrlands alla poliser. Utanför Scandic Plaza, där de bodde, var det förbud att stanna under veckan och poliserna stod hela tiden i vakt. I torsdagskväll åt de på en av restaurangerna på universitetsområdet. Jag var på en föreläsning med frilansjournalisten Terje Carlsson på kvällen. Han visade en film från Hebron i Israel/Palestina och hur läget där ser ut. Sedanm var det frågestund. Oerhört intressant. Tänk att få byta jobb med honom. Vad inspirerande att få se den verkliga världen. Men nu kom jag bort från ämnet. När föreläsningen var klar och jag skulle gå hem i mörkret så behövde man inte vara rädd i alla fall. Det var poliser och polisbilar överallt på universitetsområdet och i luften cirklade till och med en polishelikopter. Så säkerheten var jättestor.

Förutom det så har svininfluensan kommit upp på tapeten igen. Västerbotten är värst drabbat i Sverige just nu. 87 fall finns det här enligt smittskyddsinstitutet. Det innebär att 33,8 personer är drabbade per 100 000 invånare. Inte så mycket. Men ändå mest i Sverige per invånare. Men det finns ingen, som jag känner, som oroar sig direkt för att drabbas. Jag tycker att det verkar vara som vilken influensa som helst så länge man inte är sjuk sedan tidigare. Att Västerbotten ligger så högt beror på att ett gäng ungdomar (nåja, mer än ett gäng, de var runt 1000 ungdomar om jag förstod det rätt) var på innebandyläger. Sedan spreds influensan kanonfort. Flera skolor i Skellefteå och även en i Vilhelmina har in princip varit helstängd denna veckan. Men förutom barnen verkar ingen direkt ha drabbats. Statsitiken visar också att nästan alla drabbade är mellan fem och 14 år. Sedan är det 0-4 år och 15-39 åringar som har drabbats. Men i princip ingen som är över 40 år. Alla som bor i Västerbotten har fått brev hem om hur och när vaccineringen ska gå till. Vi studenter ska vaccineras på universitetet och som det ser ut nu kommer de första "vanliga människor" att få börja vaccineras i början av december. Men riskgrupperna har de börjat med nu.

Sedan är nöjet på topp här. Lillbabs har haft show i en vecka. Hon har bland annat besökt dagverksamhet för de som har hamnat snett i samhället. Hon verkar vara en god människa. I tidningarna skrivs det förstås mycket om Team Pontare från Lycksele (som enligt min mening är klart bäst på Körslaget). På tal om Körslaget är det någon som vet om det är High Chaparral som visas före och efter reklampauserna precis. När de säger "Körslaget presenteras av..." Det känns som att det måste vara High Chaparral. Sedan skrivs det mycket om Idol där tre personer kommer från Västerbotten; Tove, Erika och Rhabi (heter han så?). Det kan hända att någon av dem åkte ut i fredags, jag hänger inte riktigt med i Idol. Men det är kul att Västerbotten är uppe på tapeten lite överallt.

Och som vanligt skiner solen här i Umeå. Ingen nytt på den fronten som tur är.

Jag älskar den här staden. Solen skiner nästan alltid, människor är så trevliga och det är en perfekt blandning av lugn med den härliga naturen och energi med alla föreläsningar, teaterföreställningar, shopping och annat som erbjuds i norrlands största stad. Dessutom är det så inspirerande att få vidareutbilda sig. Varje dag lär jag mig nya saker som jag har nytta av och jag inser mycket jag har saknat det under tiden som jag bara traskat runt i nya hjulspår. Ja, jag saknar inte regnet, slasket och den enorma stressen som finns söderut. Jag säger som tjuren Ferdinand; "jag trivs bra här".

Det är också väldigt kul att lära känna nya människor. De i min grupp i klassen är jättehärliga människor som jag verklgien tycker om. I fredags hade vi en heldag tillsammans. Först seminarium, sedan grupparbete som en fredagseftermiddag inte var jätteeffektivt. Men kul hade vi när vi kom in på filosofiska diskussioner som t.ex. om sköldpaddan eller haren kommer först i mål. Det var mycket skratt. Efter ett tag gav vi upp pluggförsöken och gick på EPP (efter-plugget-pub) och då beslutade vi oss för att gå ut ihop. Så vi umgick från tio på morgonen till två på natten och det var bara så otroligt kul hela dagen.

Eftersom jag trivs så bra här och nu har kommit in i pluggandet så har jag bestämt att jag stannar under vårterminen också. Det gäller att passa på att plugga när man kan. Så jag ringde till jobbet i veckan och sade att jag vill vara tjänstledig i vår också. Känns bra att ha lite längre tid på mig för att utforska Umeå på allvar och ha tid att utreda mina egna tankar och drömmar för att skapa en framtidsplan; en livsplan.

Så jag blir kvar i underbara underbara Umeå.

Ibland tror jag till och med själv att det är något fel på mig. Andra har sagt det många gånger men jag har liksom slagit dövörat till. Det handlar om min kallblodiga själ eller tvärtom kanske; jag måste vara en väldigt varmblodig människa för jag trivs som bäst när det är riktigt kallt inomhus. Jag sover alltid med öppna fönster även mitt i vintern. Men i natt vaknade jag och tyckte att det var lite kallt. Äh, tänkte jag och lade mig på andra sidan för att somna om. Men så bestämde jag mig för att dra igen fönstret litegrand. Jag kollade då till på termometern och det visade sig att det var 13 grader i rummet. Då började till och med jag undra om jag är galen eftersom jag ändå bara tyckte att det var lite kallt.

I dag har det varit en bra måndag. Jag hoppas att den fortsätter på samma vis. Vi har träffats med gruppen ( i klassen) som vi gör nästan varje dag. Och det är härliga människor så bättre kan man knappt börja sin vecka. Sedan hade socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet någonslags valupptakt, inför nästa års val, på Universitetet. Tomas Östros pratade bland annat. Vi hade ingen aning om vad som pågick men hörde att någon pratade, vi gick dit och hörde fem minuter och fick gratis fika. Perfekt!

Sedan var jag och gjorde test för att eventuellt vara med i en forskningsstudie om stress (alltså vara en av dom som de forskar kring). Mina svar visade att jag var tillräckligt stressad för att få delta. En av de få gånger som det är bra att vara stressad alltså. Men samtidigt kände jag när jag svarade att för ett halvår sedan hade svaren blivit helt annorlunda. Då hade jag fått maxpoäng på hur stressad en människa kan vara och det är så härligt att veta att det går åt rätt håll. Nu ska jag i tre nätter sova med en speciell klocka som mäter min sömn. Ska bli kul. Än är det bara uttagningstester så vi får se om jag kommer med i undersökningsgruppen. Först och främst måste jag ju besluta om jag inser att jag hinner vara med, det ska ju inte bli en extra stressbörda. Men det känns som en intressant grej och dessutom ett jätteviktigt område att forska kring.

Efter plugget och stresstestet kom en kompis förbi som jag inte har sett på flera år. Han var på genomresa. Så det var kul. En lite annorlunda måndag men bra. Hoppas att hela veckan fortsätter så här.

I kväll sänds dokumentären om Hagamannen. Det var mannen som satte skräck i en hel stad, Umeå. En helt vanlig man med fru och barn ägnade sig under flera år åt att våldtaga oskyldiga kvinnor. Det skedde främst i stadsdelen Haga. Det ska bli intressant att se dokumentären om detta ohyggliga. Jag hoppas att den är bättre än dokumentären om banrflickan som bara var ett enda gottande i andras tragedi.

Jag minns när de grep Hagamannen. Jag bodde i Skellefteå då och tyckte att Hagamannen kändes ganska närvarande. Inte på det sättet att jag var rädd för att utsättas för honom. Men jag hade vänner som i sin tur kände folk som visste vem han var. Alla sade samma sak; han kan inte vara en våldtäktsman. Men det är ju det som är det otäckta med de här människorna som gör de grova brotten mot andra människor; man kan inte se det på dem, de ser ut och beter sig oftast som vem som helst.

Den senaste månaden har det varit några våldtäkter i Umeå. De har skett både utomhus och inomhus. Några falska anmälningar har det varit också har polisen kunnat konstatera efter noggranna utredningar. Även om det har hänt i Umeå igen så är jag inte rädd. Dels för att det inte verkar vara samma människa vid de olika tillfällena (utan oftast någon som är bekant med offret) och dels för att det inte har skett nära där jag bor. Men det är klart att om jag skulle vara ute och gå ensam sent på natten (det har inte skett ännu) så skulle jag vara försiktig och gå där det är upplyst. Men det skulle jag göra även i lilla Värnamo.

Jag såg reprisen av Skavlan idag eftersom jag missade det i fredags när jag var på Marie Boines konsert. Anders Borg var med där och sade att han bodde i en studentlägenhet på veckorna och på helgerna åkte hem till familjen. Menade han på riktigt att han bodde i en studentlägenhet? Eller var det bara som en studentlägenhet? För studentlägenheter är svårt att få till och med för studenter och det beror på två saker; 1) Det krävs att man visar upp intyg på att man har kommit in och går på en utbildning 2) Det är långa köer på de billiga lägenheterna.

Skulle det visa sig att en minister i regeringen, som lär ha hög lön i förhållande till de flesta arbetande svenskar och ha en hel förmögenhet i jämförelse med en fattig student, har en studentlägenhet så anser jag att det vore skandal. Det finns en anledning till att studenlägenheterna är tänkta för just studenter. Ska en av Sveriges högsta politiker bo i en liten billig lägenhet, som har råd med mer, när studenter tvingas bo i dyrare lägenhet för att det inte finns några billiga kvar? Den stackars studenten har knappt råd med mat eftersom hyran är så hög. Det är skandal om det är så att Anders Borg faktiskt bor i en studentlägenhet! Frågan är hur han har nästlat sig in? Räcker det att vara finansminister? Förmodligen. Jag antar att han inte har skrivit in sig på en kurs på universitetet bara för att ha rätt till lägenheten.

Nu är det snart dax för dokumentären om Hagamannen. Lev väl i höstsolen.

Jaha, då var man här igen. Den senaste tiden har jag varit ganska matt och hängig. Har inte tränat något i veckan för jag har varit så trött. Men igår, fredag, kände jag mig ganska pigg efter skolan och bestämde mig för att ta ett lugnt styrkepass. Det gjorde jag. Men det borde jag inte ha gjort.

På kvällen var jag på konsert med Marie Boine (samisk artist från Norge för er som inte känner till henne). Det var helt fullsatt och en härlig stämning. Det var verkligen många olika sorters människor. En del människor kom i sina skoterkängor, fjällrävenbyxor och fleecetröjor. De hade inte gjort sig till utan kom precis som de var. Jag älskar samerna och norrlänningarna. De vet hur man roar sig och att det inte sitter i kläderna. Konserten var fantastisk. Marie Boine avslutade med fantastiska "gula gula". Men... Det finns ett men. Jag var så trött, så trött och kroppen var så matt att det var en konst att ens hålla den upprätt i en stol. Kroppen skrek efter att få komma hem till sängen och lägga sig. Ögonen gick knappt att hålla öppna. Och det var verkligen synd på en sådan fantastisk konsert. Det blev stående ovationer när hon avslutade. Synd att kroppen ska drabbas av något syndrom just under en sådan konsert.

Idag är kroppen ungefär som igår. Den vill inte vara med. Varför är den så trött? Ligger det något därinne som inte har brutit ut ännu? Ja, i så fall är det bättre att vara sjuk på riktigt i några dagar så att den här enorma orkeslösheten går över. Eller så ska jag vara glad att jag ändå klarar av en del vardagssysslor och inte är totalt deckad. Som att gå till affären, det orkade jag ju med lite övertalning med mig själv. Jag var ju så illa tvungen eftersom det mesta höll på att ta slut. Det är kul i min butik för varje lördag sitter en äldre man och säljer bingolotter där. I början log jag och hälsade på honom men nu har jag insett att det inte är någon idé. Han hälsar aldrig tillbaks och skulle ännu mindre få för sig att le. Han tycks inte gilla sitt uppdrag alls. Jag kan inte annat än att le nuförtiden när jag ser honom. Buttrare kan man nog inte se ut.

Här i Västerbotten är det fortfarande strålande höst. Mellan två och tio plusgrader på dagarna och strålande sol. Alltid. Helt fascinerande. Men i fjällen har snön börjat komma. Här om dagen stod det i tidningen att det var två decimeter snö på kalfjället nu. Härligt. Jag längtar efter snön. Fast så länge hösten är så här vacker så kan ju snön vänta några veckor till. Snökanonerna i Hemavan och Tärnaby är i full gång. De var först ut i landet att sätta i gång och de räknar med att backarna ska öppna om två veckor cirka. Det här är anledningen till att jag älskar norrland; regn, blåst och kyla som går in i märgen är inte äkta vinter. Nej, äkta vinter består av underbar vit fluffig snö. I söder är vi ju överlyckliga när skidbackarna kan ha öppet i två veckor. Här öppnar de i slutet av Oktober, det är visserligen rekordtidigt men ändå...

I övrigt så är en bro över Kvarken ett stort diskussionsämne här. Den skulle binda samman Umeå med finska Björkö och Vasa. Precis som Öresundsbron så skulle det vara först bro, sedan konstgjord ö och så tunnel sista biten. I veckan har politiker uppvaktat EU-poltiker i frågan. Svenska regeringen har varit ganska sval inför förslaget. Men företrädare för Umeå och Vasa menar att det skulle underlätta för utbyte av både arbetskraft och rörligheten för varor, som ju är en av EU:s grundtankar. I dag går det båt mellan Umeå och Björkö, men den är dyr, utan taxfree och gör det inte smidigt för folk att ta sig. Sedan de större taxfreebåtarna, finlandsfärjorna, slutade att gå så tar sig folk inte över för nöjes skull lika mycket. Men när Umeå nu blivit kulturhuvudstad 2014 vill Vasa vara med på ett hörn och de båda städerna vill som sagt utveckla samarbetet. Ska bli spännande att se hur det går.

Nu ska jag fortsätta att ägna mig åt vad jag har ägnat mig åt hela dagen, att ta det lugnt.

I dag har det varit en hel dag i skolan igen. Det märks att vi har kommit en bit in i terminen och att tentan börjar närma sig. Jag hade tänkt att gå på meditationen när seminariumet var slut. Men jag var så otroligt trött så jag gick hemåt. Men jag bestämde mig för att ha mina egna mediationsstund. Istället för att gå i snabb takt som jag brukar göra så gick jag lite långsammare och kollade in stans konstverk. Jag är inte så mycket för konst egentligen. Många städer köper dyra stora saker som är vidrigt gräsliga. Men här i Umeå har de faktiskt ganska bra smak; i alla fall på vägen från Universitetet till min lägenhet. Ni ska få följa med på min rutt.

Vi börjar vid universitetet. På bilden ser ni samhällshuset där vi har de flesta av våra föreläsningar (ja, de kan man räkna på handens fem fingrar), seminarium och grupparbeten. Ja, vad säger man om universitetets stora riktmärke? Inte kan jag påstå att det är vackert men inte jättefult heller. Dagen till ära hade konstverket fått en stege som gäst.

Nu har vi kommit närmare stan, närmare bestämt är vi i Vänortsparken. Här huserar de två söta sköldpaddorna.

Nu är vi mitt i stan på Rådhustorget. Det leende hjärtat är Umeås symbol (ihop med björklövet) och syns lite över allt, inte minst i samband med kulturhuvudstadsåret 2014. Umeå är faktiskt en väldigt leende stad så det passar ganska bra.

På Rådhustorget står denna mannen. Jag tycker att han är lite otäck. Han bara står där och blicken tyder på att han är ganska galen. Jag tänker mig att han sitter i fängelse för ett grovt brott och är ute på permission eller att han precis har kommit hem från kriget och har blivit galen av allt han har sett.

Nu är vi på andra sidan rådhuset. Här ett av alla björklöv som är utplacerade på olika ställen över stan. Detta är målat i hockeylaget Björklövens färger. Jag gillar verkligen de här löven. Men det pratas om (hos politikerna) att de inte ska ha kvar björklöven på stan. Nu flyttas de runt, förmodligen av någon fattig deltidsanställd på kommunen, så man vet aldrig vilket björklöv som står var nästa morgon och det är lite kul. Löven är sponsrade av olika föreningar, företag och myndigheter; alla ser olika ut.

Här nedanför Rådhusparken har avsågade träd blivit till konstverk. Jag tyckte att det var en kul idé när jag såg det för första gången. Jag trodde att träden hade dött och därmed sågats av. Men så var inte fallet har jag fått reda på. Träden var tydligen fullt friska och sågades av för konstens skull för att kunna göra ett konstgjort träd. Ja, det var lite underligt. Eller ganska mycket underligt. Men jag tycker ändå att blommorna är vackra.

De här "fåtöljerna" upptäckte jag först idag. De står vackert inbäddade i Broparken. Precis som Björklöven har de en funktion också. De går att sitta i. Det tycker jag är kul när konst även kan ha en funktion.

Nu är det bara att gå över bron över älven och snart är jag hemma. Precis på gatan utanför huset hittar jag det sista konstverket. Om man nu kan kalla det för konstverket. Men om det är konst eller inte sitter väll i betraktarens öga?

I södra Sverige ser man sällan sådant här. Där är det skrivet "kuk" eller rasistiska slagord på gatorna. Men det här det tycker jag bara är gulligt och jag blir glad varje gång jag kommer ut och ser det.