Det var ett skrik så hjärtskärande så det inte går att beskriva. Jag hade precis stannat bilen och skulle in till redaktionen när jag ser hur en fågel i hög hastighet far från taket och kraschlandar på gatan. Fågeln ligger där på asfalten och skriker av smärta. Hela mitt hjärta skriker också. Vad ska göra för den stackars lilla parveln? Hur får jag slut på lidandet? Att döda den själv var otänkbart. Jag kunde inte ens döda en fluga som låg på golvet och hade breakdance i dag eftersom den hade skadat en vinge och inte kunde flyga.

Jag ringde veterinären som sade att hon gärna hade hjälpt mig. Men det fanns regler för små trastungar och andra vilda djur som uppehöll sig i tätorterna. Så jag kunde inte flytta den. Däremot hade jag fått döda den på plats för att slippa låta den lida. Men som sagt, det klarade jag inte. Bestämmelserna var att kommunen skulle kontaktas när ett djur behöver dödas och så kontaktar de någon. Men kommunväxeln hade stängt sedan flera timmar. Då gav veterinären mig rådet at ringa polisen. Så jag ringde polisen, gjorde en anmälan om en stackars fågel och kvinnan som svarade var jättetrevlig. Hon skulle skicka en patrull på platsen och sade åt mig att sitta kvar.

Så jag satt på redaktionen och höll koll på min nya vän trots att jag hade planerat att se fotbollsmatchen med kompisarna. Men den här lilla fågeln blev viktigare än allt. Jag fick springa ut och schasa i väg skatorna som försökte äta upp den försvarslösa lilla fågelbebisen. Djur är verkligen grymma. De ser på en sekund att någon är skadad och ser sin chans att fåen god måltid eller åtminstonde en rolig lekstund.   Efter en timma ringde jag tillbaks till polisen. Då hade en manlig polis varit ute utan att säga till. Jag blev kopplad till honom.

- Jag var ute och den var död. Den dog alldels nyligen för den var varm när jag kände på den.

Jag förklarade att min fågel var inte död. Han var nog inte lika fågelkär om man säger så för han frågade:

- Menar du att jag ska åka till Skillingaryd en gång till för en fågel?

- Mmm

Men han vägrade. När jag kom ut nästa gång hade fågeln satt sig upp igen. Det var ett under så sargad som den såg ut efter fallet. Men så insåg jag att det nog var en annan fågelunge, förmodligen brorsan, som kanske hade ramlat ur samtidigt. Det kanske trots allt var "min" fågel som polisen hade hittat en bit bort. Skatorna hade väl tagit död på den och sedan släpat dit den. Det gör så enormt ont i hjärtat. Men den led så döden var bäst. Jag hoppas att den får det bra i fåglarnas himmel. Tyvärr tvingades jag att lämna brorsan som inte var flygfärdig och inte kunde hitta någon mat själv och dessutom också verkade lite skadad. Det sved i hjärtat. De är ju så otroligt hjälplösa de små liven. Den kommer inte heller att klara sig. Världen är hemsk och hård.

I lördags var jag på en kollegas 30-årsfest. Jag hade köpt ett par nya svarta skor med hög klack som var allt annat än fotvänliga. Men de var snygga. Men bara av att gå till förfesten gjorde att blåsorna poppade upp som maskrosor ur marken. Efter att fötterna fått lida några timmar på festen så åkte skorna av. Det var barfota som gällde och det var så skönt.

I dag hade blåsorna hunnit spricka. Jag ville bara skrika när jag tog på mig skorna inför morgonpromenaden. Jag tog två trappsteg och insåg: det här går inte. Smärtan var för stor. Jag bytte till sandaler. Denna gången lyckades jag komma ner för hela trappan och ungefär 50 meter till. Sedan höll jag på att vika mig av smärta nästan. Det var bara att inse fakta; idag blev det ingen morgonpromenad. Det gick knappt att röra fötterna alls. Bara en sådan sak som att trycka ner kopplingen i bilen var en pärs. Så det var med nöd och näppte som jag kom till jobbet idag.

Men 30-års festen var jättekul och skorna var fina. Så på det hela taget är det värt kvidandet idag. Som tjej vet man ju att om man vill vara fin så får man lida pin.

Solen skiner och kroppen värms upp efter den kalla och regniga vintern. Allt känns så mycket lättare och roligare. Som en kompis sade igår:

- Livet känns inte längre som ett hav av bajs.

Nej, tvärtom. Livet är underbart. Jag har nog drabbats av vårkänslor. Eller något liknande symptom som gör en glad, sprallig och som en tonåring igen.

Jag har inte kommit i fatt med sömnen sedan kongressen. Men i sådana här blommande tider så spelar det ingen roll. Fast i bland känner jag mig nästan drogad, jag är vaken och på vissa sätt är jag jättepigg. Men på andra sätt inser jag att kroppen är helt slut. Tröttheten känns mest när man sitter på jobbet och skriver. Men när jag kommer hem och det är dags att sova då vänder det. Vid tolvtiden varje natt har jag varit otroligt pigg. Vilket har resulterat i att jag har varit mer eller mindre medvetslös på morgnarna.

I natt var vi ett gäng som höll i gång till två på natten. Först såg vi Perrelli ta sig vidare till finalen. Sedan spelade vi guitar hero. Det var mitt första möte med guitar hero och för hoppningsvis den sista. Det började urdåligt och fortsatte ännu sämre. Mina fingrar har aldrig hört talas om ordet kordination. Men kul hade vi. Riktigt kul. Och om det inte hade varit för vårkänslorna så hade vi inte bestämt oss för att spela guitar hero klockan tolv på natten när vi skulle upp och jobba tidigt idag. Den här årstiden känns det som att allt är möjligt. Och det känns så underbart. Nu väntar en hel helg hemma i Värnamo med alla vännerna.

Jag brukar lyssna på P4 hela dagarna på jobbet. Mest för att höra nyheterna och se om de har några andra intressanta reportage som jag borde hänga på. Men igår blev lokalradion besegrad. Då tog internet över kontrollen. Jag hänger inte riktigt med i svängarna. Men plötsligt kom jag på att det finns en hel värld med musik ute på nätet. Så då övergick jag till den musik som jag verkligen ville höra. Eftersom det finns miljontals låtar att välja på så kunde det blir riktig variation. Men nej, så fungerar inte jag. Jag fastnade vid Lasse Lindhs "du behöver aldrig mer vara rädd". Sedan gick den låten hela dagen. Jag fick aldrig nog. Men idag skulle jag ha variation. Jag lyssnade bara på Lasse Lindh några gånger. Sedan kom jag till Brolles "solo i Stockholm" och där blev det stopp. Så nu var det den låten som fick gå hela dagen. Var det någon som sade att variation kan vara bra? Nej, jag tänkte väl det.

Ja, nu har även jag nått den magiska gränsen. 30 år. Av den anledningen fick jag ett fint sms från en vän; "grattis tant". Av en annan vän så fick jag ett kort där det stod: "Du är kanske äldre än du någonsin varit...men du är också yngre än du någonsin kommer att bli". Jo, tack, kära vänner för att ni visar mig vägen mot ålderskrisen som ännu inte har kommit.

 Och tack för att ni har gjort den här dagen till något annat än en vanlig tråkig måndag. Kollegorna kom med blommor och vännerna kom till tårtkalaset med skratt och presenter. Ni var många som skickade hälsningar via sms och facebook. Tusen tack.

Det är sådana här dagar som faktiskt ger mig en tanke; det finns mer i livet än jobb, städa och måsten. Några av mina vänner vill nog göra mig uppmärksam på det. Jag fick en bok som heter "en stressig dag". Ett annat tecken var att några kollegor hade tänkt att kidnappa mig en dag fick jag veta. Men de lade ner det projektet eftersom de aldrig vet när jag är hemma. Antingen slutar jag inte den tiden som jag ska eller så har jag något annat inplanerat. Det finns alltid så många måsten. Men så får mina underbara vänner mig att inse att jag har bara ett liv och det kan jag inte slösa bort på att stressa runt mellan massa saker. Man måste njuta också. Det låter ju nästan som att jag har blivit klok nu när jag har blivit så gammal...

Stockholm i mitt hjärta. Ja, det är så Lasse Berghagen sjunger. Jag gillar den staden. Trots att Stockholm i helgen inte visade sig från sin finaste sida. Det var regn och stora vattenpölar överallt. Det resulterade i att jag, som bara hade med mig lätta sommarskor, har gått i två dagar med blöta sockar och skor. Notera att jag skrev att jag har gått. När vi kom till Stockholm vid lunchtid i lördags (efter att ha sagt adjö till alla nyfunna vänner från kongressen) skulle vi träffa en kompis. Han bor på Söder och vi bestämde oss att gå från centralstationen. När jag ringde och sade att vi var på väg var hans kommentar:

- Ska ni GÅ?

- Ja.

- Det har nog ingen Stockholmare någonsin gjort.

Nej, jag kan hålla med om att Stockhomare inte verkar överväga alternativet att gå. Tunnelbanan är en del av deras liv. Vi som bor ute i landet i småstäder har vardagsmotionen som en del i vår vardag. Här i Värnamo finns inga tunnelbanor eller spårvagnar och jag tror faktiskt att det är bra för hälsan att röra på apostlahästarna. Min kompis konstaterade idag, när vår Stockholmskompis än en gång frågade om vi skulle åka tunnelbana:

- Jag förstår inte varför stockhomarna envisas med att ta sig ner under jorden där det stinker av kiss och inte finns något dagsljus.

Jag håller helt med henne. I underjorden ser du ju inte den vackra staden. Det gör du när du går.

Så var det snart slut. Det känns sorgligt att lämna alla nyfunna vänner. Men samtidigt så tror jag att vi ses igen.

I dag har det varit val till förbundsstyrelsen. Det blev en sluten omröstning. Alla kongressledamöter fick kryssa för vilka tio personer som de ville se i styrelsen. Det var spännande in i det sista. Under förmiddagen och lunchen gick alla runt och hörde sig för vilka andra skulle rösta på. Det gällde att få med så många som möjligt på sin linje. Helt plötsligt var vi inte kollegor som kämpade mot samma mål. Nu var vi konkurrenter och det blev politik av det.

I min mening tror jag att det är en jättebra styrelse som har valts. Det är med både unga och gamla, kvinnor och män, från tidning, tv och radio. Det viktigaste av allt: Petteri Kartunnen valdes in i styrelsen. Så nu har Småland sin egen röst i journalisternas maktcentrum. Det som däremot är tråkigt är att Alf Johansson, som har suttit i styrelsen under den här perioden, valdes bort. Han jobbar på Skaraborgs läns Allehanda som också är en Herencotidning. Vi i Småland ville förstås att han skulle vara kvar också för att han skulle kunna tala för oss som jobbar på de lågavlönade Herencotidningarna. Tyvärr blev det inte så.

Redan vid tre kunde kongressen avslutas. Sedan var vi fyra smålandsrepresentanter som lånade cyklar. Det var välbehövligt för kroppen att få röra lite på sig efter fyra dagar av stillasittande. Nu väntar det roligaste på hela veckan: FESTEN!

Jag är så trött så att jag inte vet vad jag heter knappt. De sista tre timmarna försökte jag koncentrera mig men jag var i en trötthets dimma som gjorde att jag inte ens hörrde vad som sades i talarstolen. Jag förstod inte var jag var emellanåt. Det tar enormt på krafterna att vara kongressombud även om det är väldigt roligt också.

Dagen började med att alla nominerade till förbundsstyrelsen fick presentera sig. Vid sex i kväll kom valberedningens förslag. Smålands nominerade Petteri Kartunnen, från SVT i Växjö, finns med som ordinarie ledamot i valberedningens förslag. Så nu gäller det att vi lobbar för Petteri så att inte andra ledamöter röstar bort honom till förmån för någon annan. Kohandeln mellan distrikten har börjat. Vid ost- och kexbordet diskuteras taktiker för att få med sina representanter.

Sedan kom kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth för att svara på frågor kring presstöd, upphovsrätt och lite annat mått och gott.

Jag tror att denna dagen har varit den viktigaste hittills under kongressen. I dag togs arbetstidsförlängningen upp. Jag gick upp i talarstolen för första gången under kongressen och berättade hur situationen för Jönköpings-Postens redigerare ser ut. Arbetstidsförkortningen tas bort, helt plötsligt ska redigerarna jobba 40 timmar i veckan istället utan ett öre mer i lön. Alla var överens. Detta är skamligt. Och allt fler tidningar gör så här. Vi fick höra flera sorgliga exempel. Ärendet skickades vidare till avtalskonferenserna med poängtering på att den här frågan ska vara en av de mest prioriterade i nästa avtalsrörelse. Kongressen skrev också ett offentligt uttalande om att det här måste stoppas.

Dagens mest använda ord var schwung. Karolina Ekstrand, från Barometern, ville att en motion skulle skickas till avtalskonferens med lite extra tyngd och schung. Sedan skickades många motioner iväg med schwung under dagen.

En annan motion som var väldigt viktig och som också skickades vidare till avtalskonferenserna (det mesta hamnar där) rörde sidojobb. Det står i avtalet att ingen anställd journalist får jobba åt en annan tidning utan att fråga chefen. Det spelar ingen roll att det inte är en konkurrerande tidning. I praktiken innebär det att en person jobbar 50 procent men resten av tiden får den journalisten inte frilansa eller vikariera på en annan tidning om chefen inte vill det. Journalister får alltså inte bestämma över sitt eget liv.

Man lär sig oerhört mycket på en sådan här kongress. Jag har länge vetat att fackligt arbete kan vara krångligt. Men nu inser jag hur oerhört krångligt det kan vara med olika punkter, avvikelser och olika tolkningar av formuleringar. Sammtidigt blir man väldigt inspirererad. Jag tar med mig väldigt mycket hem, till min klubb och mitt distrikt, som jag vill jobba vidare med.

Men den viktigaste lärdomen under veckan är nog ändå att det är de bruna hårda godisarna som smakar bäst i godisskålen som står i kongressalen.