Hej,

Nu har vi varit hemma från sjukhuset i lite mer än en månad. Den här bilden är från kvällen när vi kom hem. Då var han inte stor. Nu väger han snart fem kilo och känns som en "riktig bebis". Innan var han så smal och liten, det kändes som att han mest var skinn och ben i början. Men nu börjar bebisvalkarna att synas och han är vaken mycket mer. Så nu har föräldralivet börjat på allvar.

Det är verkligen en helt ny värld som har öppnat sig. Vardagen består nu av blöjbyten, amning och för lite sömn. Har man tur så hinner man äta lite ibland också. Men trots att livet inte är så varierat just nu så är det fantastiskt. Hur trött man än är mitt i natten, när han är hungrig, så är det ändå underbart att vakna och se på det lilla miraklet. Fast det är klart ibland hade det varit skönt att sova vidare också, trots att han är så söt.

Men det är verkligen ett annat liv. Det är bara att vänja sig vid att åka och handla med kräk på tröjan och ett hår som borde tvättats för länge sedan. Det börjar gå så långt att jag knappt reflekterar över det längre. Men finns tiden (när man inte är själv hemma med Milton) så är det roligt att ta på sig lite extra fina kläder och sminka sig även om man bara ska till barnavårdscentralen eller Ica. Här hemma har man ju mest tights och myskläder. Så man får passa på att ha "riktiga" kläder när man kan.

Sedan finns originalvikten i tankarna. En del, ganska många, går tydligen ner väldigt mycket i vikt när de ammar. Men inte jag. Jag har aldrig haft några större problem att hålla en bra vikt och gå ner lite om jag har haft en onyttig period. Men nu verkar all ämnesomsättning ironiskt nog ha stannat av. Samtidigt har jag aldrig varit överviktig, så det är nog ingen katastrof om det tar ett tag att gå ner de sista kilona. Men det räcker ju att se "vem kan slå en pensionär" för att bli stressad över alla sjukdomar som lite övervikt kan föra med sig. Men när ska man hinna träna och äta rätt med ett litet barn? Jag försöker ta en daglig promenad och jag försöker att hinna äta - men det är inte riktigt någon balanserad genomtänkt kost utan det handlar om det första bästa som tar max två-tre minuter att få klart. Så om någon har tips på hur man gör för att hinna motionera och äta rätt, när man har en bebis på armen nästan hela dagarna, så tas alla tips emot tacksamt. Det är ju skillnad i städerna när man kan gå på mamma-barn-gympa. Sådant finns inte här i fjällvärlden. Men innerst inne vet jag att det blir tid för att motionera igen. Nu kanske jag bara ska njuta av att pussa på vår älskade bebis.

Vissa dagar förstår jag mer än andra hur priviligerad jag är. Jag läste en intervju med krönikören Malin Wollin i senaste numret av Mama. Hon berättade om hur hon hade fått missfall i slutet av graviditeten och när hon sedan blev gravid nästa gång (med sitt senaste barn) var hon panikslagen hela graviditeten över att han också skulle dö. Men allt gick bra till förlossningen. Hon fick bada på BB, innan han skulle födas, och sedan sade barnmorskan att Malin Wollin skulle ta sig till förlossningsalen. Då när hon reste sig upp föddes barnet och for i det hårda golvet med en smäll. Det gjorde så fruktansvärt ont att läsa det. Hon var övertygad om att barnet dog. Men allt gick bra och han mår jättebra nu. Men hur kan något sådant hända på ett svenskt sjukhus? Vad hade jag gjort om det var Milton och han faktiskt inte hade överlevt? Förmodligen hade man aldrig blivit samma människa igen. Undra om man någonsin hade lyckats ta sig ur sorgen. Gud, vad fruktansvärt.

Men jag har tur. Graviditeten gick bra. Milton föddes frisk (om än för tidigt) och nu sitter det ett otroligt vackert litet barn i babysittern bredvid mig och "pratar". Tänk så lyckligt lottad jag är.

Nu är nästan alla löv på träden borta. Men för några veckor sedan var det riktig vacker höst med sol och färgglada löv.

Ha det bra allihop. Nu ska jag gå och krama min fina Milton och fixa lite kvällsmat.

Dagens väder: + 8 grader, regn/mulet 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej, Rubriken, snö ovh en leende bebis, visar vad som just nu gör mig väldigt glad. Livet som mamma är härligt och förvirrande. Att få se Milton le och utforska den nya världen som han kommit till är fantastiskt. Men det är verkligen en ny vär...

  Nu är han född, vår älskade Mr. Pytteliten. Sex veckor för tidigt kom han. Det var väldigt oväntat at han skulle ta sig ut så tidigt. Jag var snarare beredd på att få gå över tiden och bli så stor så att jag knappt kunde röra mig. Men jag blev i...

  Jag har åkt så långt vägen går. Ja, ända tills det blev stopp. Här slutar nämligen vägen. Jag har hamnat i Ammarnäs. Jag bevakar filmfestivalen, med dokumentärfilmer, med det passande namnet "Far far away".     Det är vackert här, som på ...

  Veckan i södra Sverige avslutades med en tur till Styrsö i Göteborgs skärgård.     Jag och min vän Petronella sov en natt på ett vandrarhem där.     Så här fint låg vandrarhemmet, inbäddat i grönska. Precis som på många öar så finn...

Veckan i södra Sverige var som vanligt hektisk. Det är många man vill träffa och mycket man vill göra. Som vanligt hann jag inte träffa alla jag ville. Men vi fick in både besök på Gekås i Ullared och på nya Ikea i Uddevalla. Det blev många bra inköp...