Nu är jag i Gävle. Jag och kusinen har haft en mysig dag på stan; kollat in den och var på ett jättemysigt fik. Tågresan hit gick bra. Det var faktiskt mer rofyllt än rastlöst. Mellan Alvesta och Mjölby satt jag på en fyraplats med två barn och deras mamma. Sonen, i lågstadieålder, sjöng sånger som han lärt sig på engelskalektionen och berättade att han just läst om Gävle i skolan, fast han mindes inget om staden.

När jag klev på Gävletåget i Stockholm så hade någon lämnat kvar Expressen på mitt säte. På framsidan stod det något om att Laila Bagge hade kollapsat. De syftade förstås på Lets Dancetragedierna med Magdalena Graafs hjärnblödning och Mojjes hjärtattack. Men vem som helst, som någon gång har bläddrat i en kvällstidning, kunde ju räkna ut att den kollapsen var många år tillbaks i tiden. Mycket riktigt, så var det. Men artikeln var väldigt intressant. Den handlade om hur Laila stressade så mycket att hon glömde att äta och till slut svimmade. Nu kände hon tecknen igen, sade hon till tidningen. Det är ett allt för vanligt problem att folk, främst unga vuxna tror jag, stressar så att de blir sjuka. Jag har själv varit i gränszonerna för vad som är bra för kroppen. Men de senaste månaderna har jag allt mer lärt mig vad min kropp behöver för att jag ska få ny energi och klara de stressiga perioderna. En vecka i norrland lär vara mycket välgörande...

Åter till kvällstidningarna. Jag tyckte att Magdalena Graafs sjukdom var riktigt otäck. Hjärtattack överlever många idag. Men när någon ska in och gräva i ens hjärna då mär man inte så morsk. Så mycket kan gå så otroligt fel. Alla läkare kanske inte är lika skickliga som hjärnkirurgen McDreamy i min favoritserie Greys. Men under veckan har jag läst en del om vad som har skrivits om Magdalena Graafs hjärnblödning i tidningarna. Då kom jag in på hennes syster Hanna Graafs blogg. Hanna hade lagt upp en bild på syrran med slangar och allt. Kan tyckas att det var dumt. Men. Expressen snodde bilden trots att det står att inga bilder på bloggen får användas i andra sammanhang. Hanna var förstås förbannad och jag förstår henne. Hon beskriver också, på bloggen, hur kvällstidningsreportrar har ringt till henne, Daniel Da Silva (Magdalenas danspartner i Lets Dance) och till och med till Magdalena Graaf själv dygnet runt sedan olyckan. Reportrarna försökte lura dem att någon annan berättat allt och ville bara ställa några frågor till. Vad är det här för journalister? Alla journalister är inte sådana här! Visst, konkurrensen är stenhård på de stora tidningarna. Man har press på sig hela tiden att visa framfötterna. Men det borde aldrig få gå så långt att karriären går före medmänsklighet. Man måste alltid tänka sig in i situationen att det är man själv som har en syster som har drabbats av hjärnblödning. Vill man att en journalist ska ringa då när man sitter vid hennes säng och knappt vet om hon överlever? Nej, det vill man inte!

Om en timma sitter jag på tåget till norrland. Äntligen! Väskan står packad i hallen. Den är fylld av kläder för att överleva 30 minusgrader. Jag hoppas att det blir så kallt. På Jokkmokks marknad ska det vara gnistrande vit snö och bitande kallt. Då trivs jag som bäst. I själ och hjärta är jag nog en eskimå som borde levt för länge sedan och bott i en igloo.

Så nu har jag sex timmars tågresa framför mig. Det är väl så där kul. Men jag har laddat upp med korsord, tidningar, böcker, musik i mobilen och godis (jag borde verkligen inte äta godis). Var i Stockholm över dagen i onsdags. Det blev totalt åtta timmars tågresa den dagen. Jag måste säga att det var riktigt långtråkigt. Men nu är det en annan sak. Jag åker mot mitt hjärtas norrland. Första stoppet blir i Gävle hos min kära kusin och på måndag åker jag vidare till vännerna i Skellefteå.

Nu ska jag gå och göra lite mackor till resan. Jobba lugnt så ska jag njuta av nio dagars ledighet.

KRAM

I en vecka har jag letat efter ett nytt underställ, lager 2, och jag har kollat på många ställen för att få det så billigt som möjligt. Men jag har inte hittat vad jag ville ha. Det har varit konstig passform, sladdriga, för tunna eller för tjocka och ett par var väldigt bra men lite för dyra (tyckte jag då). Ja, ni vet hur det är. När man vet vad man vill ha, då hittar man det aldrig. I dag hittade jag ett par märkeslångkalsonger. De var perfekta. Det var precis sådana som jag letade efter. Det fanns bara ett fel. Det var dom i särklass dyraste långkalsongerna på denna sidan jordklotet. Men jag bestämde mig ändå för att köpa dom. I det ögonblicket verkade turen komma in i mitt liv. När jag kom till kassan visade det sig att det var 50 % rea på långkalsongerna. Det visste inte ens kassörskan som sade att sådana kvalitetssaker brukar aldrig reas ut. Så det var bara att tacka och ta emot. Nu står jag väl rustad för Jokkmokks marknad. På fredag bär det av, med stopp i Gävle och Skellefteå på vägen.

Men redan i morgon, onsdag, ska jag ut och åka tåg. Jag ska till Stockholm över dagen på fackkurs. Jag har blivit ansvarig för utdelning av presskorten i Jönköping-Värnamoområdet. Det är konstigt men jag hör ofta mig själv säga ja till sådana här saker och sedan i efterhand tänker jag tanken som jag borde ha tänkt före: hur ska jag hinna det här. Fast å andra sidan så tycker jag att det fackliga arbetet är oerhört roligt. Så det finns oftast tid för det. Det är alltid kul att träffa andra likasinnade, så det ser jag fram emot i morgon.

Journalistyrket har sin för- och nackdelar. Vissa dagar är väldigt lättsamma och lättjobbade, som Diggilookonserten på Hooks herrgård i somras. Men andra dagar är tunga av sorg och betydligt mer krävande. Ett sådant job har jag haft nu. Natten mellan lördag och söndag omkom en 17-årig kille i en trafikolycka i Vaggeryds kommun. Jag har skrivit om olyckan två dagar i rad nu. Först om olyckan och sedan om sorgen efter. Det tar på krafterna. Jag är inte bara en journalist som skriver en nyhet. Jag är också människa.

Jag ser vännerna som tysta står och ser på de brinnande ljusen vid olycksplatsen. Jag pratar med polisen och får beskrivet hur totalt mosad bilen var. Jag träffar folk från kyrkan som finns där för de sörjande. Allt eftersom så får man en bild av killen som dog. Det går inte att hålla känslorna i från sig. Varför ska en ung kille som har hela livet framför sig dö?

Sedan kommer de andra tankarna. Tänk om det varit min vän. Tänk om det varit jag som stått där vid vägkanten, lagt rosor på backen och lämnat ett personligt brev om hur mycket jag älskade honom. Det skär ända in i hjärtat när man sätter sig in i hans vänners situation. Det blir totalt ofattbart när man börjar tänka på vilken total katastrof det måste vara för familjen. Kan man någonsin komma tillbaks till livet och få en vardag som känns dräglig?

Jag var inte beredd på att en sådan här händelse skulle påverka mig så mycket. Men det går inte att släppa tankarna på det som hänt. Ändå vet jag att det inte är någonting jämfört med vad kollegor har varit med om. Jag slapp vara med på själva olycksnatten. Då låg jag hemma i min säng och sov. Det finns kollegor som har varit i branschen betydligt längre än mig som har sett både det ena och det andra. De har sett folk som har schlungats ut ur bilar och legat döda i diken. Någon har till och med sett en bekant ligga död. Ibland har kroppsdelarna farit åt olika håll efter riktigt otäcka olyckor. Jag är oerhört tacksam över att jag hittils har sluppit att se dessa hemska syner. Men det är en del av jobbet. Precis som döden är en del av livet.

Kanske ska jag ta mina tankar kring 17-åringens tragiska död på ett positivt sätt. En kompis, som också är journalist, skrev i ett sms, "Du ska vara glad att du har känslor och förståelse och inte bara är iskall". Kanske är det så. Förmodligen hade jag varit en hemsk människa om jag bara ryckt på axlarna och två dygns skrivande kring en ung mans död inte hade berört mig. Men det hade varit mycket enklare.

Det var inte mycket annat att göra än att försöka bli av med alla barren i lägenheten. Dammsugaren åkte fram. Efter en stunds ihärdigt jobbande, en tiondel av barren kanske var borta, så slutar dammsugaren att suga. Jag kollar dammsugarpåsen. Mycket riktigt. Den är full. Full av granbarr. När jag öppnar dammsugaren så händer förstås det mest lysande. Granbarren pyser ut ur påsen och på golvet. Så där ligger dom igen. Och några nya dammsugarpåsar har jag förstås inte hemma.

Åker till affären. De har inga normala dammsugarpåsar. Däremot finns en ny dyr variant som andas och har femtielva olika funktioner som jag inte anser att en dammsugarpåse behöver ha. Men det är inte så mycket val, jag får köpa den.

Kommer hem. Sätter i den nya moderna varianten av dammsugarpåsen. Vad händer? Jo, dammsugaren verkar lycklig igen och suger som bara den. Jag får upp en hel del av granbarren. Fast i hallen går jag bet. Inser att jag får hämta en sopborste och skyffel. Med hjälp av dessa utomordentliga redskap fyller jag en Icakasse med granbarr. Detta är utöver allt som jag dammsuger upp.

Sedan övergår jag till dammsugaren igen. När jag är så nöjd jag kan vara så stänger jag av den sugande makapären. Fortfarande är det ju hundratals barr över hela lägenhet och det lär det nog vara fram till nästa jul skulle jag tro. De har en förmåga att stanna kvar väldigt länge av någon anledning och det spelar ingen roll hur mycket man dammsuger. I alla fall så bestämde jag mig för att kolla så att dammsugarpåsen, den nya och moderna, satt okej. Då visade det sig att dammsugaren hade sugit upp så mycket granbarr att dammsugaren var alldeles full. Dammsugarpåsen var bara halvfull. Men resten av dammsugaren hade granbarr i varenda lite vrå . Det var bara att hälla upp och ner på dammsugaren och låta det falla i en påse. Det blev nästan en halv ICA-påse till.

Om man tittar snabbt på golvet nu så ser det okej ut. Men är man våghalsig och går utan sockar, då känner man hur granbarren borrar sig in i fötterna. Aj. och sedan råker man trampa på en, två ,tre till. Aj, aj, aj. Hur kan små granbarr göra så ont?

Så kom alla julgranskulor av, liksom glittret och ljusen. Granen stod där naken. Och då menar jag att den mer eller mindre var naken. Det var inte många stackars barr kvar på den granen när jag hade fått ur den ur julgransfoten och ställt den utanför dörren. Men det var desto mer barr i lägenheten.

Sedan körde jag till återvinningscentralen och sade hej då till herr gran. Jag konstaterade att en av alla granar som låg där hade faktiskt färre barr kvar än min gran.

I dag skulle granen åka ut. Redan i tisdags skulle ju julen ha dansats ut egentligen. Men då jobbade jag för fullt och skrev om knutsdansen i Skillingaryd på kvällen. Så min egen julgran hann jag inte ta hand om. Och i ärlighetens namn fick den gärna stå kvar i några dagar. Den var så fin där den stod och lyste upp i vintermörkret med tomten och bocken som stod framför och "passade" den. Så det var faktiskt lite sorgligt när den idag skulle ut. Att granen slängdes ut symboliserade för mig att vardagen är tillbaks och allt är precis som vanligt. Jag förstår inte folk som säger "det är så skönt att det blir som vanligt och att man kommer in i sina rutiner igen". Inte för att julen på något sätt har stått för ledighet i mitt liv. Tvärtom har jag jobbat mer än vanligt. Så kan det ju bli för oss som har yrken som gör att man inte är lediga på röda dagar och klämdagar. Men trots allt jobb så har julgranen stått i rummet och symboliserat att det har varit en speciell tidpunkt på året. Den har spridit glädjen. Men nu skulle den bort. Sorgligt.

Ja, ibland är det riktigt gott att leva, eller gött som det heter på "hemspråket" västgötska. Idag har varit en sådan dag. Jag fick reda på att jag får ledigt första veckan i februari. Då infaller nämligen min julafton; jokkmokks marknad. Jag blir verkligen som ett barn på julafton bara av tanken. 10 000 människor samlas till en stor festival där den samiska världen står i centrum. Jag brukar sova på en trasig madrass på golvet i skolan och betalar 200 kronor per natt för det. Så gör många hundra andra besökare också. Och det är livet. Bättre än så kan man inte ha det; en trasig skumgummimadrass.

I mitten av klassrummet står bordet där något av det viktigaste under marknaden sker. Där spelas det uno. En viktigt tradition.

Men det är inte för de söndriga madrasserna och unot som man åker. Det är för stämningen. Här i den 30-gradiga kylan och gnistrande snön händer något i varje hörn; renrace, konserter, filmvisningar, slöjdutställningar, föreläsningar och den stora marknaden med samiskt hantverk och mycket annat vackert (och en del krafs). Jokkmokks marknad är livet när det är som bäst.

Men jag hinner med mer än så på min lediga vecka. Ska hälsa på kusinen i Gävle på vägen upp och sedan blir det några dagar "hemma" i Skellefteå och hälsa på vännerna där. Ja, Skellefteå känns faktiskt fortfarande som hemma trots att jag bara bodde där i ett halvår. Om två veckor sätter jag mig på tåget. Det ska bli så fantastiskt roligt.