I dag fick jag säga hej då till en kollega som blir utlasad. Det känns som att det ständigt är avsked just nu. Den här kollegan gillar jag verkligen så det känns tungt att han blir utslängd. Han sprider en så positiv känsla runt sig.

Det här med LAS är så dumt så det finns inte. LAS är alltså Lagen om AnställningsSkydd. Tanken var nog god men precis som med många andra fina idéer så fungerar det inte i verkligheten. Det som politikerna hade tänkt sig skulle bli en trygghet för den anställda blir istället en otrygghet. Kanske är mediavärlden unik med att utnyttja LAS på detta elaka sätt. Regeln säger att den som har jobbat som vikarie på en arbetsplats i ett år blir inlasad och därmed har den personen förtur om det dyker upp en fast tjänst. Mediavärlden löser detta så finurligt att efter 11 månader åker vikarierna ut och en ny kommer in. När det har gått elva månader så åker även den vikarien ut och så fortsätter det så i all oändlighet. Målet är att ingen ska bli inlasad. Jag råkade ut för det när jag var på Värnamo Nyheter för flera år sedan. De flesta journalister drabbas av LAS-regeln i början av sin karriär.  Jag har hört en siffra på att det tar i snitt tre år för en journalist att bli fastanställd. Det innebär att man ska bli utlasad från minst två ställen först.

Självklart är det tungt för de som drabbas, som min kollega. Men det är jobbigt för oss andra också. De senaste månaderna har det inte varit några rutiner alls på vår lokalredaktion. Det har varit nya vikarier varje vecka i en period. Men nu har vi varit tre personer som har jobbat ihop ett tag och det fungerar utmärkt. Men då kommer det lilla elaka monstret LAS in och förstör det där. Nu är det dags för nya vikarier som kommer kastas runt på de olika redaktionerna som en gummiboll. De unga talangerna kommer alltid att ställa upp i alla lägen, det spelar ingen roll om klockan är över midnatt, de är lojala mot tidningen och gör alltid sitt bästa i hopp om att få vara kvar.  Som tack kommer de att bli utlasade efter elva månader.

När jag kom hem från jobbet idag var det om möjligt ännu mer avloppsvatten över hela badrumsgolvet än när jag åkte till jobbet. Jag sade till hyresvärden redan på morgonen men det hade inte hänt något på en hel dag. Så man fick ta saken i egna händer. Och nu är det löst. Hjälten med namnet "Herr rörmokare" kom och fixade lite med sina grejer och sedan sade det slurp och han log och sade:

- Nu är det fixat.

Vilken lättnad. Nu ska jag bara fixa efterdyningarna. Hur mycket jag än torkar så tycks jag fortfarande ha ett hav av avloppsvatten på golvet. Tänk vilket glamoröst liv man lever... Oscarsgalan och lyxiga sidenklänningar känns långt bort när man ligger på knä på toagolvet och torkar stinkande avloppsvatten.

Jag kände en konstig lukt på toaletten för några dagar sedan. Trodde att det var en propp i handfatet. Det händer allt som oftast, så jag hällde i propplösande medel. Nej, det blev inte bättre. Så såg jag att det inte rann ner i toaletten så bra. Aha, på väg att bli stopp i toaletten. Nästa gång jag var på toa var det vatten överallt. Okej, det är verkligen dags att säga till hyresvärden. Men så verkade det bli bättre och jag höll tummarna. Men det hjälpte inte.

I morse var det vatten överallt igen och det rinner inte ner i toaletten när man spolar. Usch! Dubbelusch! Måste säga till hyresvärden under dagen. Det värsta är att han är inte den snabbaste här i världen. Det lär dröja innan han fixar toaletten och vad ska jag göra under tiden? Suck...

På lunchen idag pratade vi om barn, 20-åringar och hur gamla vi själva plötsligt hade blivit (alla är i 25-30-årsåldern).

Jag och kollegan pratade om att barn nu förtiden aldrig är ute och leker, de sitter bara inne och är inte kreativa på det sättet som vi var (har ni hört det tidigare; det var bättre förr...). Men ibland ser man ungdomar som bara står och hänger vid torget och undrar om de inte har något bättre för sig än att dra runt på stan. När vi var mitt i vår diskussion går kollega 2 in i samtalet.

- Lyssna på er själva!

Ja, man kan inte annat än att skratta. Det är inte lätt för stackarna, när det finns sådana som vi, är de hemma är det fel är de på stan är det fel.

Men det är konstigt. När man fyllde 30 år blev man visst lastgammal över en natt. Jag vet inte riktigt hur det blev så här. Men många 20-åringar känns plötsligt så jätteunga. De kunde lika gärna varit 15 år. Men 40-åringarna, och till och med vissa av 50-åringarna, känns som att de är i min åldern. Hur gick det till?

Undra om 40-åringarna ser på mig på samma sätt som jag ser på 20-åringarna och tänker; oj,oj,oj vad mycket energi hon har (nej, det lär de inte tänka för energin sviker mig allt mer sedan jag blev lastgammal) och vad mycket kvar hon har att lära av livet. Ja, vem vet. Det får jag kanske svar på när jag fyller 40 år. Så om jag är lastgammal redan nu, vad blir jag då om tio år? Verkar visst finnas lite åldersnoja hos mig just nu.

Fick en kommentar från en vän som flyttat åt "fel" håll. Hon trivs utmärkt med att ha lämnat Stockholm för lantlivet i småland. Och jag kan förstå vad hon menar. Men jag tycker fortfarande det är trist att stå på trappan och vinka av en efter en som ger sig av.

Men jag hör vänner berätta om hur det kan ta en timma att ta sig med spårvagnen eller tunnelbanan från hemmet till jobbet. På den tiden har jag åkt tur och retur mellan hemmet i Värnamo och jobbet i Skillingaryd/Vaggeryd.

Vi har närheten till skogen och landsbygden. På några få minuter är man ute i grönskan med djurlivet. Man kan vandra bland björkarnas susa och höra fågelsången. Det gör man inte mitt i stan. Och för den som gillar hästar så är det ju orimligt dyrt att rida. Den som väljer att ha en egen häst kan tvingas betala 8 000 kronor i boxhyra per månad. 8 000 kronor! Saker är inte lika dyra här i inlandet som i storstäderna.

Och går man på stan så träffar man alltid någon man känner. Det är socialt på en mindre ort.

Men jag gillar storstäderna också. Ibland. Men jag brukar alltid få en chock när jag kommer till Stockholm och kliver ut bland all trafik. Första tanken brukar vara; ta mig hem till Småland. Men sedan brukar jag tycka att det är ganska kul att det händer saker hela tiden överallt. Och livet har ju olika faser. Jag har gjort landsbygden nu. Kanske är det dags för en ny fas. Men jag inser ju ändå att Värnamo har sina fördelar.

Veronica Maggio sjunger i en av sina låtar; "Jag har slitit ut så många skor i stan där ingen längre bor". Det är en fras som passar perfekt in på Värnamo just nu känns det som. En efter en flyttar vännerna. Nya möjligheter väntar ute i världen. De flesta flyttar till Göteborg eller Stockholm - de vill ha mer utbud både när det gäller jobb och fritid.

I kväll sade jag hej då till en till av vännerna som ger sig av. Det känns vemodigt och trist. Visst, vännerna finns kvar. Vi håller kontakten och träffas då och då.  Men det blir inte samma sak när inte vardagen delas längre. Dessutom känner jag alltid när jag ser dem och hör dem berätta om sina liv; när är det min tur? Jag är en rastlös själ precis som dom. Jag har slitit ut många skor i den här svenska småstaden. Kanske för många. Men jag vet också att många av vännerna hade tålamod och väntade i många år på rätt chans. Så är det i journalistbranschen. Här kan ingen vraka och välja bland jobben. Min chans dyker förhoppningsvis också upp en dag. 

Värnamo är bra på många sätt. Men precis som mina vänner så känner jag att det är dags för en ny fas. Och vem vill bo i en stad där ingen längre bor?

Att vara journalist är ibland ett annorlunda yrke. De flesta människor är snälla och ganska lätta att intervjua. Men så dyker det upp en och annan G W Persson. De tar över totalt och följer inte alls vanliga intervjusituationer.

I helgen var det som bekant bokmässan. Jag hade tänkt att vara där en av dagarna om det nu inte var så at jag gick och blev sjuk. Men sånt är livet. Jag har följt en del av sändningarna på tv och radio därifrån. I dag hörde jag nog den roligaste intervjun. Det var P4:s reporter som hade en längre intervju med Leif G W Persson. Den stackars reportern hade det inte lätt.

Så här började intervjun.

Reportern (R) - Vad tycker du om bokmässan?

GW- Det är ett sinnesjukt ställe.

R- Jaha, vad gör du här då?

GW - (suckar) Ja, jag är väl en idiot jag med som glömmer hur illa det är här från år till år.

G W fortsätter sedan med att tala om att 97 procent av alla författare är helt odugliga och borde aldrig få ha gett ut en bok.

Reportern jämför G W och Jan Gulliou. De är vänner, skriver båda deckare och är framgångsrika författare.

R - Tävlar ni mot varandra?

GW- Jag tävlar inte med folk som ärkortare än mig själv. Det är otänkbart.

R- ... Jag tänkte på om ni tävlar kring vem som säljer mest böcker?

GW- Varför skulle vi göra något sådant?

Sedan börjar G W att prata om sitt religiösa förhållande till alkohol (ja, det var hans egna ord). Reportern försöker fortsätta att tala om böcker men G W styr nu helt. Han ställer både frågorna och svarar själv. Han berättar att när han är full så tar han fram en diktsamling som han själv har gjort och läser högt. Han berättar att den diktsamlingen duger absolut inte för att ges ut men när han är full tycker han att den är jättebra.

Sedan började de att tala om hur G W mötte sin fru. Han berättade vad han sade första gången de sågs:

- Jag är väldigt trevligoch har väldigt mycket pengar. Jag kunde ju inte säga att jag var snygg, det hade hon ju genomskådat med en gång.

Sedan berättade han att frun tycker att han är lite jobbig för han vill helst vara för sig själv och gillar inte att prata.

R ( som nu börjar tröttna lite) - Ja, nu kommer en låt så då ska du slippa att prata i tre minuter.   

Ja, det var den roligaste intervjun på länge. Reportern var säkert jättesvettig. Men det blev bra radio av det och det berodde just på grund av G W:s pessimism. Det roligaste på länge, faktiskt. Skönt att det finns original fortfarande som inte bara följer strömmen.

Tänkte att jag skulle göra pannkakor till lunch idag. Det gick sådär. Nej, jag ska vara ärlig. Det gick uselt. Ibland blir mina pannkakor jättefina och ibland funkar det inte alls. I dag var en dålig pannkaksdag. Några gick sönder, andra brändes och resten blev bara väldigt underliga. Jag vet inte riktigt vad det var som gick fel.

Så jag började att fundera på en sak; vem lär mammor allt de kan? Mammas pannkakor blir alltid lika fina. De ser likadana ut från gång till gång. Mammor har vissa kunskaper som vi andra inte tycks ha. Får man en kurs i pannkaksbakning och annat viktigt innan man får barn? Jag bara undrar.