I dag gjorde jag och kollegan en insats för världen och för miljön. Vi tog tag i ett problem som vi har diksuterat i ett halvår ungefär. Vi har ett skyffe (ja, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det) där vi lägger alla tidningar och efter hand är det meningen att man ska åka till återvinningen med tidningarna. Men det har ingen gjort på många år. Vi har i princip inte kunnat gå in där längre. Så nu bestämde vi oss för att genomföra denna insats.

Vi fyllde våra två bilar till bristningsgränsen. Vi hittade tidningar från 2005. Vi bar och vi bar och vi bar. Bilarna suckade allt mer av tyngden. Plötsligt uppenbarar sig hjälp. Personal från blomsterbutiken bredvid ser vad vi håller på med och frågar om de får ta lite tidningar till blommorna. Plötsligt var vi fem personer som bar tidningar och det gick väldigt mycket fortare. När vi var klara så uppenbarade sig ett rum där tidningarna tidigare hade funnits. Var fascinerande att se.

Skellefteå AIK är i serieledning i elitserien. Tack för det. Seger mot HV 71 med 5-1 i kväll. Är inte dåligt av ett lag som inte har varit i elitserien så länge.

Jag minns när de gick upp till elitserien. Jag bodde i Skellefteå då. Våren 2006. Men just den här veckan var jag i Härnösand och kunde inte vara med och hylla hjältarna på Möjligheternas Torg. Men jag smittades av hockeyfebern som alltid finns i den staden. Oavsett om det går bra eller inte så är hockeyn det alla pratar om hela tiden. Jag kom snart in i det och blev insatt i vem som kommer varifrån och vilka planer som fanns för framtiden.

Men det var inte förrän jag kom hem till Småland som jag insåg hur fast jag hade blivit. Jag tittade på sporten på tv, där kom ett inslag om att Skellefteå hade vunnit en av sina första matcher i elitserien. Jag kände värmen när hjärtat hoppade till av glädjen. Sedan blev jag förvånad över mig själv. Vad är det här? Jag är ju ingen sportfåne. Men det var bara att konstatera Skellefteå AIK hade fastnat i mitt hjärta och där har de gulsvarta blivit kvar (vad praktiskt att de har samma färger som Elfsborg).

20 år sedan var det, enligt Norra Västerbotten, sedan  Skellefteå AIK sist var i serieledning i elitserien. 29 september 1988. Nu är det dags igen. Tänk om det kunde bli en final mellan Skellefteå  och förra årets vinnare HV 71. Då får jag nog ta mig till Kinnarps Arena i Jönköping. Jag håller tummarna för de gulsvarta kämparna.

I dag var det inte roligt att köra hem. Blötsnön föll tätt, det blänkte i asfalten och de mötande bilarnas lyktor bländade. Det var inte lätt att se något. Ovädret de har rapporterat om är här. Och det verkar som om blåsten tar i mer och mer hela tiden.

Men än är det ändå ingen fara här. Ovädret lär öka i natt och meterologen på radio sade att som värst kommer det att vara i morgon bitti när folk ska till jobbet. I Jönköpings län kommer ovädret att härja mest i trakterna runt Skillingaryd i morgon. Ja, så sade de på radion. Tack för det SMHI! Det är ju otur att just jag jobbar i Skillingaryd.

I dag tittade jag på ett nytt avsnitt av "Doktor Åsa" på internet. Jag gillar det programmet. Det här handlade om förälskelse och vad som händer rent fysiskt när man är nyförälskad.

Följande symptom får de flesta som är nykära:

 * Sover mindre

* Äter mindre

* Får svårare att koncentrera sig

En psykiater kommenterade detta:

- Man blir knäpp på ett positivt sätt.

När man ser på det så krasst så ser det ju inte bra ut alls. Ser ju sjukligt ut. Men i programmet påpekades också att det fick flera positiva effekter på kroppen att vara förälskad.

* Immunförsvaret blev bättre

* Risken för alzhaimers minskade

Det sista var ju riktigt intressant. När man är försälskad kan man ju snarare bli jättevirrig och glömma saker. Man tänker ju mest på en enda sak - honom eller henne. Tar man förvirringen då och slipper den, i form av alzhaimers, när man blir gammal alltså?

Några forskare har uttalat sig i olika artiklar om att förälskelse är psykos men kärlek är förnuft. Dessa känslor uppkommer tydligen på helt olika ställen i hjärnan och styrs av helt olika hormoner. Under förälskelsen är vi inte rationella och fungerar inte normalt. Vi blir nästan galna och besatta, menar forskarna. Enligt en amerikansk undersökning visar det sig att de som är mest förälskade i början av sitt äktenskap, där det fortfarande är himlastormande och rosaskimrande, skiljer sig i betydligt högre grad än de som var på ett mer förnuftsmässigt plan (och kanske kände mer kärlek och trygghet än förälskelse) vid bröllopet. Forskarna menade att känslorna kring förälskelsen är större än det mesta men de är också mest opålitliga. Mycket intressant.

I morse, före jobbet, träffade jag en samordnare inom Värnamo Näringsliv. Det är hon som tar hand om oss som vill starta egna företag. Hon svarar på frågor kring allt möjligt. En del av mina bekymmer, som det här med inbetalning av moms och bokföring, kunde hon direkt säga att det löser sig. Hon gav mig namn på olika personer som jag kan prata med för att få klarhet i allt.

Sedan visade hon runt mig i Företagsfabriken i Värnamo. Här kan nya företagare hyra in sig billigt (gratis till och med de tre första månaderna). Då ingår möbler, el, fax med mera. Dessutom har man tillgång till de anställda på Värnamo Näringsliv på nära håll och kan fråga dem om råd. Flera av de andra nya företagen som fanns där hade verksamhet som jag skulle kunna ha nytta av, till exempel kunskaper inom bokföring, foto och hemsidor. Det är ju alltid pluspoäng om man kan ha utbyte av varandra. Det är ju en del av poängen med att sitta i en sådan lokal.

Vi kollade på det tomma kontoret.

- Här är ditt kontor, sade kvinnan.

Jag vet att hon menade att det kan bli mitt kontor. Men det kändes ändå så bra att gå in där och känna att detta är mitt. Jag tittade ut på trafiken genom fönstret. Sedan började jag direkt fundera på hur jag skulle inreda det. Det får nog bli en tur till Ullared eller Ikea så att det inte blir så dyrt, tänkte jag. En tavla behövs till väggen och en lampa i fönstret. Skrivbordet var stort, där kan jag ha foton på nära och kära. Sedan får jag nog ha något foto från fjällvärlden som jag älskar så och ett värmande foto från Thailand och... Mina tankar rusade snabbt iväg. Jag fick vakna upp ur mina drömmar och inse att jag har ett jobb att åka till. Det lär dröja ett bra tag innan jag är tillräckligt redo för att starta upp mitt bolag och eventuellt flytta in i Företagsfabriken. Det ligger långt fram i tiden. Men för en stund såg jag hur mitt liv skulle kunna vara och det var en jättehärlig känsla. Den bilden ska jag bära med mig på min väg mot målet.

När jag kom hem från träningen igår så var jag ordentligt trött. Slog mig ner i soffan med mitt röda te och filen. Svepte in mig i två filtar eftersom det är så kallt i lägenheten. Det var ett år sedan som hyresvärden sade första gången att han skulle byta ut fönstren. Än har inget hänt och nu närmar sig en ny vinter med fönster som inte går att stänga helt.

Jag slog på tvn, bläddrade igenom kanalerna och hamnade i rosa bandetgalan. En trevlig tillställning. Passade bra för tidigare under dagen, när jag var i Växjö, så hade jag köpt en kalender (väldigt fin med rosa läderpärmar) där pengarna gick till bröstcancerfonden. Så nu kunde jag känna mig lite duktig när jag hade bidragit lite.

Men så slog det mig; varför fokuserar man så mycket på vissa sjukdomar och struntar i andra? Rosa bandetgalan är varje år men vad jag vet har det aldrig varit någon gala för hjärtsjuka. Varför inte det? Missförstå mig inte nu, jag tycker att rosa bandetgalan är jätteviktig och den ska absolut vara kvar. Men det är väldigt många fler som drabbas av hjärtsjukdomar per år. Personligen är jag mer rädd för att dö av en hjärtattack än för att dö av bröstcancer. Men det kan ju också bero på att det verkar finnas bra möjlighet att bli frisk från bröstcancer nu och det kan i sin tur bero på att det samlas in så mycket pengar på galorna så att forskningen är möjlig. Det är bra.

Bröstcancer är den överlägset vanligaste formen av cancer hos kvinnor. Varje år drabbas 6500-7000 nya kvinnor. Men det är ingenting jämfört med siffrorna för hjärtsjuka.

* 26 000 personer vårdas på sjukhus varje år i Sverige för akut hjärtinfarkt.

* 250 000 svenskar har symptom på hjärtsvikt.

* varannan svensk dör i hjärt- och kärlsjukdomar.

Det stora problemet är att det finns allt mindre pengar för att forska kring detta. Enligt en undersökning så funderar hälften av de yngre forskarna på att avbryta sin forskning på grund av att det inte finns pengar till att fortsätta. Detta är allvarligt. Kan inte någon kanal satsa på en gala för de hjärtsjuka nästa år? Fast inte på bekostnad av rosa bandetgalan eller barngalan. De behövs också.

I dag är jag ledig från jobbet. Men som vanligt så är jag inte ledig. Jag har två intervjuer inbokade som jag ska göra till frilanskursen.

Jag åt frukost med en kvinnlig bekant idag. Hon sjuder oftast av energi och har en sådan stor livsglädje och värme. Hon älskar utmaningar och vill göra det omöjliga möjligt. På fem minuter fick hon mig att inse att man alltid ska följa sina drömmar.

Du har enorma möjligheter, sade hon. Du har rätt att leva ett liv i harmoni. Ett liv som är rätt för dig. Inget ska få hindra dig. DU KAN ALLT!

Men hon gav mig också konkreta tips på saker som jag ska kolla upp före jag kastar mig ut i ovissheten med ett eget företag. Jag ska ta tag i detta så fort jag kan. För det gäller att vara förberedd och veta vad man gör om pengarna inte ramlar in i den takt som behövs för att betala räkningarna. Då måste det finnas en plan B. Det sade hon. Men i nästa andetag sade hon: men det löser sig alltid om man vill en sak riktigt mycket.

Så nu är jag taggad. Men i eftermiddag ska jag träffa en frilansjournalist som berättar hur verkligheten är och han sade redan i telefon att just nu är livet i frilansvärlden ganska hårt. Så i kväll kanske jag inte tror lika mycket på min dröm.

Men just nu vet jag att jag kan allt. Jag säger som Lotta på Bråkmakargatan; "jag kan allt...fast det förstås inte slalom". Nej, det gick inte så bra för mig när jag åkte slalom sist. Det slutade med ett brutet ben och tre månaders sjukskrivning.

Men just nu så ser jag bara vilka möjligheter världen erbjuder mig om jag bara tar chansen. Jag måste leva det liv som är meningen att jag ska leva. Det kommer att bli hårt, jag kommer att ramla och slå mig men på något sätt så klarar jag det. Det vet jag.

Paniken lyser i de stora bruna ögon. Rädslan syns på långt håll. Hon har
fått avslag på sin ansökan om att få uppehållstillstånd i Sverige. En del
gråter, andra blir arga och skriker, vissa blir apatiska och sjunker in i
sig själva. Men det här var det otäckaste, och mest sorgliga, som jag har
sett. Ögonen visade att kontrollen hade släppt. Hon hade inte minsta lilla
kontroll över sitt liv längre. Myndigheterna har hennes framtid i sina
händer och de har gett sitt besked.
Avslaget från migrationsverket inbjuder henne till att bevittna ett mord.
Det är hon själv som ska mördas.

Den dagen hon återvänder till sitt hemland är hennes liv slut. Det har hon
papper på. Hon kommer inte att få se sina barn växa upp. Hon kommer inte
att få åldras med sin stora kärlek. Hon har ingen framtid längre. Hoppets
låga har släckts. Kvar finns bara paniken och undran; på vilket sätt ska de
döda mig?

Kvinnan är i min egen ålder. Våra liv kunde kanske varit ganska lika. Men
de är totalt olika. Jag har möjligheter. Jag är född i ett land utan krig.
Jag kan resa vart jag vill, när jag vill. Jag har det bra. I mitt jobb har
jag träffat ganska många personer som är i samma situation som den här
kvinnan. I flera år får de stanna i Sverige. Varje dag lever de med
ovissheten. Vissa av dem varken äter eller sover av rädsla för vad som ska
komma nästa dag. Är det i morgon vi får svaret att vi måste lämna den
lilla trygghet som vi har?

Jag känner mig så otillräcklig när jag ser paniken i de här människornas
ögon. Jag vill göra något för dem. Men det tycks omöjligt. Har
migrationsverket slagit ner klubben i bordet, och domstolarna sagt sitt, så
finns ingen återvändo. Då hjälper inte medmänsklighet.