Mer än 40 graders skillnad ute och inne. + 20 inne och - 21 där ute. Det gör till och med ont i ögonen när man kommer ut i kylan. Näsan och kinderna vill inte heller riktigt vara med. Det är ju svårt att skydda ansiktet. Men den övriga kroppen går det ju att klä på plagg efter plagg så att man inte fryser. Och får jag säga vad jag tycker så är det så här en äkta vinter ska vara. Snövallarna är flera meter höga. När man går på trottoaren så ser man inte bilarna på vägen bredvid på grund av snön. Inte kan man längta efter sommaren när vintern är så här underbar?

Umeå i full snöskrud.

Bilarna går knappt att se från trottoaren. Den här snövallen var väldigt liten jämfört med en del andra.

Den här bilen verkar ha gått i ide och kommer förmodligen fram igen till våren...

liksom den här cykeln.

Telefonkiosken går inte att komma åt. Niclas Wahlgren och hans blivande fru får vara för sig själva.

Oerhört vackra isskulpturer.

Här bakom snövallarna finns min genväg till stan. Där är inte lätt att ta sig förbi nu.

Man kan väl inte säga annat än att vintern är vacker?

I morse ringde pappa. Nu hade det hänt. Det som jag fasat över länge. Vår äldsta hund hade blivit plötsligt sjuk och var tvungen att avlivas. Nu finns inte Docky mer. Han är en del av mig och jag vill helst inte leva utan honom på vår jord. Det gör ont i hela kroppen. Men samtidigt vet jag att han är alltid med mig, varje sekund och varje minut som går så finns han hos mig, i mitt hjärta.

Varje gång jag ser en pinne kommer jag att tänka på hans glädje när han skuttade runt med pinnar i munnen. Varje gång jag går i skogen och lyssnar på fågelkvittret kommer det kännas som att han går bredvid mig och varje gång jag ser en viftande svans kommer jag att tänka tillbaks på alla gånger jag kom in genom dörren och han sprang mot mig överlycklig av glädje. Och jag var lika glas att se honom. Han stod mig så nära, så otroligt nära, det vi hade var speciellt.

Men jag tror att vi ses igen. Då hoppas jag att vi är på en plats där det finns många pinnar att leka med, mycket ost och pepparkakor att äta och många mjuka kuddar att dela när tröttheten faller på. Om det finns en himmel, så tror jag att det är så Docky hade önskat att den skulle vara.

Jag älskar dig Docky och kommer alltid att göra det. Vi ses igen, min vän.

  Hemma i julas  

Vid Osudden.

  På promenad i Apladalen med en pinne i munnen som vanligt. 

Vid Store Mosse.

Det var bara hos mig han sov i sängen. Vi sov tätt bredvid varandra och det brukade sluta med att vi i slutet av natten delade kudde.

Nu är de bara två kvar. Men i mitt hjärta förblir du den största, Docky.

Det är ännu en vecka kvar till skolan börjar igen. Så just nu har jag en retreat på hemmaplan. Eller jag skulle kunnat haft det. Istället ser jag som vanligt till att jag har fullt upp. Jag gör sådant som man inte hinner annars och det är verkligen ett heltidsjobb. Hur klarar sig de som har man, barn, hus, heltidsjobb och är engagerade i föreningar?

Men i ärlighetens namn så har det varit en ganska skön vecka också. Jag har kunnat läsa tidningen länge på morgnarna, vara ute i det härliga vädret och hunnit ligga på årets julklapp, spikmattan, och lyssna till lugn musik. Så jag har allt behållt en del av julledighetens lugn i kroppen. Idag har jag varit på öppet hus på ett yogacenter här i stan. Jag testade kundaliniyoga och var på en föreläsning kring ayurveda. Intressant.

Det är synd att man inte kan behålla det där lugnet som ibland infinner sig. Det finns ju alltid et nytt mål där framme, en ny vision och just nu har jag många sådana. Efter ett halvår i Umeå har saker och ting börjat klarna, jag vet vilken väg jag vill gå och vilket mål jag har. Men det roliga med livet är ju att ibland händer det saker som gör att man självmant, eller av andra orsaker, kommer in på en annan väg. Så var jag hamnar det återstår att se. Men i slutändan blir det säkerligen bra, det brukar det bli.

Under tiden fortsätter jag att leva i den invanda vardagen. Jag läser just nu Jonas Gardells "så går en dag från vårt liv och kommer aldrig åter". Jonas Gardell är fantastisk. Ända sedan "mormor gråter" så har jag gillat den mannen. Hans enkla klokskaper om människors vardag slår det mesta. Igår läste jag ett kapitel om hur det är att vara 30-årig singelkvinna. Jag skrattade gott och har själv kännt precis så här i perioder. Läs och njut:

"Pia är inne i en av sina "jag är över trettio och har inte hittat någon att leva med och jag måste få barn innan det är för sent-kriser". Nu är Pia över trettio och nästan död. Vad ska hon göra åt det? Hon kan inte köpa sig blått nagellack! Det måste finnas gränser. Blått nagellack är för tonårstjejer som tuggar nervöst på tuggummi medan de funderar på om de är ordblinda eller bara genuint korkade.

Hennes liv skenar ändå kommer hon ingen vart. Vid hennes liv hade hennes mor redan fått tre barn. Vid hennes ålder hade hennes far mindre än halva livet kvar att leva. De var färdiga med utbildningen, familjebildandet, de hade grundat sina hem, slagit ned pålarna i marken och rotat sig. De var gamla i bemärkelsen vuxna. Hon är gammal i bemärkelsen "förstår inte hälften av Expressens fredagsbilaga". " 

Hej

I fredags morse kom jag tillbaks till Umeå. 24 minus, frost på träden och mycket snö. Jag har förstått att vintern håller sig kvar i södra Sverige. Men här börjar det ju nästan bli vår igen. Ja, all den underbara snön är kvar men termometern visar bara på 0,5 minusgrader. Fast vackert är det ändå.

Snövallarna är enorma och man sjunker ner djupt när man inte går på de uppskottade gångarna. Äkta vinter alltså, bortsett från temperaturen då.

I dag var jag ute på en promenad vid Böelsholmarna. Grillplatsen var helt översnöad.

Isen har lagt sig på Umeälven.

Vyn in mot stan.

Så här såg det ut "på min gata i stan" för några minuter sedan.

Och så här ser det ut genom fönstret just nu.

Igår var jag på en internationell träff. Jag hade blivit inbjuden av en palestinsk man som jag började prata med i samband med en fotovisning med bilder från Palestina (jag har berättat om det tidigare här på bloggen). Det var en oerhört inspirerande kväll. Det var folk från olika länder, i olika åldrar och med olika bakgrund. De är ett gäng som träffas en gång i månaden och bara umgås. Igår var det pizzakväll, så vi pratade och åt pizza. Mer komplicerat än så behöver det inte vara för att träffas över nationsgränserna.

Jag pratade bland annat med en utbytesstudent som kom från Västbanken. Han studerade tidigare på Universitetet i Hebron och berättade att en dag hade israelerna bara låst universitetet och utbildningarna fick läggas på is tills israelerna en dag bestämde sig för att låsa upp igen. Han berättade om hur han var tvungen att ha med sig ID-handlingar vart han än gick och oftast hjälpte inte det, han kom inte ut genom checkpointsen i alla fall. Han såg Sverige som ett paradis och var helt chockad över att han kan gå nästan vart han vill utan att visa ID-kort. Man får verkligen perspektiv på tillvaron när man hör sådant.

Jag pratade med två svenska tjejer som har varit i Palestina och jobbat. De gav mig massor av tips och jag är mer taggad än någonsin att åka till Palestina en dag och för varje dag som kommer och går så känns det som att den tanken blir mer verklighet än dröm.

Nu är mitt hjärta lyckligt. Snö och kyla. Då trivs jag som bäst. Det är lite dåligt med fjäll och älvar här i södra Sverige bara. Och allt salt på vägarna färgar snön brun. Men i skogen är det vackert som i ett paradis. Jag och syrran och hundarna har tagit många promernader nu under jul och nyår.

Men en sak är konstig. Så fort jag kom till södra Sverige så blev jag sjuk. Öronen började värka nästan så fort jag satte fötterna på marken utanför tåget i södra Sverige. På julafton stod jag inte ut längre och bestämde mig för att kolla in hur de firade jul på vårdscentralen i Ulricehamn. Det var ganska trevligt. Pippi visades på tv:n som stod på i väntrummet och alla var så där lite extra trevliga som folk blir på julen. Läkaren gav mig recept på pencillin och örondroppar för inflammation i båda hörselgångarna. Ja, det var den julen, det. Nej, så farligt har det faktiskt inte varit. Jag har kunnat fira ändå och göra det som jag har planerat. Men tyvärr, har jag inte hunnit med att träffa alla som jag ville träffa nu när jag var på visit i södra Sverige. Men i alla fall så är det konstigt. I söndags slutade jag med pencilinen och var frisk men det varade inte länge. Igår fick jag jätteont i halsen och idag är det ännu värre. Det är tur att jag åker tillbaks till Umeå på torsdag så att kroppen kan få bli frisk igen.

Jag har pluggat en hel del också, det blir ju så som student. På fredag ska en stor hemtenta vara inne. Men det har verkligen inte bara varit plugg i jul. Jag kommer att ha med mig många roliga minnen. Jag har träffat vännerna i Göteborg, firat jul med familjen och tittat på nyårsraketerna med vännerna i Värnamo. Jag har shoppat med en barndomsvän, gosat med hundarna och gått långa vinterpromenader med syrran. Det har varit en riktigt härlig julvistelse. Och i kväll avslutas det med trettondagsafton ihop med vännerna i Borås.

Hoppas att ni allihop har haft en riktigt bra jul och nyår. Gott nytt år 2010!