Det gäller att se detaljerna i helheten. Det är de små delarna som kan vara genialiska. Det är de där små kornen som kan leda till äkta långa hjärtliga skratt. En sådan man är Atle Johansen. Igår hade Norrmejerier bjudit in till en gratis föreläsning md tre olika coacher. Det var gratis och på 90 minuter hade alla biljetter gått åt. Jag kom på reservplats och lyckades få en biljett. Det var häftigt att komma in i Folkets Hus största sal och se hur närmare 1000 personer satt där. Och jag tror inte en enda person i publiken kunde låta bli att skratta när Atle Johansen springer in på scenen. Han var genial med sin stå-upp-komik som blandades med allvar om att det är viktigt att älska sig själv. Ta chansen att se honom om han kommer till en stad nära dig.

Jag läste precis en artikel om en kvinna som lagat havregrynsgröt på Abisko Fjällstation i 17 år. En bit in i artikeln frågar journalisten hur hon gör:

- Hur jag gör? Först kokar jag upp vatten. Sedan lägger jag i grynen.

Då står det i texten: Det låter så enkelt när hon beskriver det.

Ja, allvarligt talat. Hur kokar man gröt om man inte häller i vatten och gryn? Jag brukar säga att det inte finns några dumma frågor. Det är helt enkelt journalistens roll att ställa de där riktigt dumma frågorna också. Men här går det nästan ett steg för långt och det blir riktigt komiskt av det hela.

En annan sak som nyss fick mig att skratta gott är Arne Qvick. Ni vet, han som sjöng Rosen. Tyvärr hittade jag inte det här klippet på You Tube. Men ni som har Spotify kan söka där. Han sjunger en låt som heter "Hem till norrland". Det är så dåligt att det blir bra. Leta upp den, så kommer er dag att ljusas upp med ett skratt.

Ha det gott allihop!

Dagens Umeåväder: - 3 grader och mulet. SMHI varnar för kraftiga snöfall till kvällen.

Det är inte mycket av världen jag ser nu när jag mest har hemmastudier. När det dessutom är runt -25 grader ute, som det har varit den senaste veckan, så går man inte ut på en promenad för att det är skönt. Nej, mina promenader har sträckt sig från sängen till soffan, två steg, och sedan vidare till skrivbordet, ett steg till, och när jag sedan går från datorn på skrivbordet till spisen så blir det nog hela sex steg. Ja, om man ska gå inomhus och bara bor på runt 30 kvadrat så blir det inte så långa promenader.  Då kan jag vara glad att jag har nästan hela världen i tvn; OS.

Jag blir alldeles varm när jag sitter med filten i soffan och ser hur den ena personen mer makalös än den andra gör äkta bragdinsatser. Om jag hade haft anlag för att gråta av fina stunder så hade det blivit en hel del tårar under OS. Igår kväll var det en sådan stund. Guldet i staffeten. För Anders Södergren, som körde tredje sträckan på ett galant sätt, var det inte bara en seger i OS utan en seger för hans hälsa. I slutet av 2008 fick han beskedet att han hade cancer, i samma veva fick han en punkterad lunga och i december hade han ett mystiskt virus som gjorde att han inte kunde träna. Men bara två månader senare är han tillbaks och tar ett OS-guld ihop med vännerna i längdskidlaget. Är inte det starkt så säg?

I idrottsklubbar brukar det ofta delas ut pris till "den som varit med på flest träningar" och "den som varit den bästa kamraten" o.s.v Marcue Hellner borde få ett pris för bästa kämparinsats. Ett OS-guld i lag, ett individuellt OS-guld och en sprintstafett där han kämpade med omänskliga krafter för att ta igen Teodor Petterssons fall. Han vet vad han vill den mannen. Här är det ingen tvekan som vad som gäller. Det finns inget utrymme för att ge upp även om det skulle se totalt kört ut. För Marcus Hellner är det aldrig helt kört. Det är helt otroligt att se.

Någon annan med samma anda, och som ger mig rysningar av hur imponerad jag blir, är Petter Northug. Norrmännen var inte med i leken på stafetten igår. Inte förrän Petter Northug går in på sista sträckan och kör i kapp på ett sätt så att man bara kan kalla det ett mirakel. Och de andra kunde aldrig känna sig trygga. De visste att ävenn om Petter Northug gick ut som siste man så skulle han kriga om guldet. Nu slapp han gå ut som siste man men som han kämpade. Det OS-silvret som Norge tog emot i natt var enbart Northugs förtjänst. Han borde ha fått stå ensam på pallen. De andra i laget hade inte bidragit på något sätt till det där silvret, skulle jag vilja säga. Ja, det finns inte ord för den insatsen.

Någon som har förmågan att komma igen är Anja Pärson. Det hon gjorde när hon tog OS-brons ett dygn efter den enorma kraschen är också fantastiskt. Vilket psyke kvinnan måste ha. Eller så har hon en mental tränare som borde få OS-guld för att kunna få Anja att fokusera bort från smärta och bilder från kraschen. Den mannen/kvinnan borde uppmärksammas. Men även om hon har fått bra mental träning, Anja, så är det ett under att det går att fokusera om så snabbt; från att i värsta fall kunnat ha dött till ett OS-brons. Det är bara att höja på hatten.

I kväll håller jag åter igen tummarna för Anja. Men eftersom jag ska iväg, och se något annat än denna lilla lägenhet, så blir det ingen nervositet vid tvn. Förutom Anja så håller jag lite på amerikanska Mancuso. Lite otippat kanske. Men det känns som att det är dags för Mancuso att få en medalj utan att landslagskompisen Vonn står på pallen. "Drottningen" Vonn är en ruskigt duktig utförsåkare, men hon har vunnit så mycket. Hon har till exempel tagit 24 världscupsegrar från 2004 och fram till idag. Prinsessan Mancuso har visserligen ett OS-guld i storslalom från Turin 2006, så hon är ingen gröngöling. Men i övrigt har hon "bara" fyra världscupsegrar, från 2006-2007. Så nu tycker jag att det vore kul om Mancuso fick kliva fram i strålkastarljuset före Vonn (som åkte ur i första loppet igår) och inte stå i skuggan längre.

Nu hoppas vi på några fantastiska avslutande OS-dagar.

Dagens Umeåväder: - 7 grader och sol.

Det finns ganska mycket i vardagen att skratta åt, eller i alla fall le åt. Igår ringde de in en äldre man till P4 Västerbotten. Programmet är liknande "Ring P1" och man kan prata om nästan vad som helst. Den här mannen, som bodde i inlandet någonstans, berättade att hans tv inte fungerade när det var minusgrader. Det låter som något som skulle kunna hända mig. Jag behöver bara dra ut kabeln 10-15 gånger,varje dag, innan färgerna på tv:n blir någorlunda normala. Men nu var det inte min tv utan den äldre mannens tv som det gällde. Eftersom det varit rejält kallt den sista tiden så hade mannen inte kunnat se på OS. Men det gäller att inte hänga läpp för det. Han fick höra av bekanta att Björn Ferry tagit OS-guld. Eftersom han inte hade något annat att göra så satte han sig och skrev en låt till Ferry. När han nu ringde in till radion så bad han att få sjunga den här låten. Det verkar tyvärr inte som att det går att lyssna på programmet igen, annars hade jag skickat en länk. För det här var något man inte ville missa. Låten gick ungefär; "Åååååh, Ferry, Ferry, Ferry, Ferry, Ferry, åååh, Ferry, Ferry...

Plötsligt tystnar han.

- Kom du av dig? frågar programledaren.

-Jooo.

- Men fortsätt bara.

- Nej, jag ska nog sluta nu.

Det var det roligaste, och sötaste, som jag hört på länge. Men det blir förstås inte lika roligt i text.

En annan sak som lockar till ett leende, eller inte, är politiker. För några veckor sedan gick kommunalrådet här i Umeå ut och sade att i denna valrörelsen skulle han och hans parti ägna sig åt sakfrågor och inte smutskasta konkurrenterna. Ja, det gick ju bra i flera sekunder. Redan längre ner i samma artikel anklagar han motståndarna. Men nu tycks han ha glömt helt och hållet vad han sade.

Dagens Umeåväder: - 24 grader och sol.

Jag älskar vintern. Det har jag alltid gjort. Ingen tvekar på att jag trivs bäst när det är två meter gnistrande snö och jag sitter vid en värmande eld och ser på det dansande norrskenet. Det finns inte mycket som slår det. Då lever jag.

Men jag måste erkänna att det finns dagar då även jag inte gillar vintern. Dagar som idag. Det har varit nästan - 20 grader kallt och stark blåst. Det är så kallt att pannan värker trots att jag har tjock mössa och händerna med luddvantar ovanpå mössan. Blåsten gör att ögonen tåras. Snön, som ser ut som silverkonfetti, yr upp i ansiktet. Tårarna och snökonfettin fryser direkt och bildar små iskristaller som skär som knivar mot huden. Plötsligt kommer en vind så att jag nästan slås omull coh björkarna lägger sig nästan ner. Vad är det det här? Så här ska inte vintern vara! Men jag har ju inte suttit fast på någon tågstation i flera dygn, som folk i södra Sverige verkar ha gjort.

Jag har haft en riktigt bra helg. En dag av enorm blåst får man väll leva med. Igår satt jag nästan hela dagen på biblioteket utan att läsa en enda bok eller tidning. Jag ägnade mig åt släktforskning. Vill ni att tiden ska gå fort så testa det. Det är en bra aktivitet för att få tiden att bara rinna iväg. Jag var tvungen att gå ner till bibliotekscaféet och ta mig en macka när jag insåg hur hungrig jag var. På caféet finns en miniatyr av hela världen känns det som. Här pratas det på många olika språk, det finns gamla och unga, fattiga och rika... Det är en härlig stämning. Och det bästa av allt. De har fantastiskt goda rostade bagels med philadelphiaost på mackorna istället för ett kilo smör. Bara en sådan sak gör att jag lätt gillar stället!

- Varför är kaniner så många? För att de har så kul. Varför har de så kul, då? Jo, för att de är så många?

Så inledde Tomas Di Leva sin föreläsning i Umeå idag. Det var på framtidsmässan, där olika universitet och andra utbildningsställen visade upp sig. Gymnasietjejerna pep av skratt över Di Levas skämt om kaninernas parningsintresse. De kunde knappt sluta skratta på hela timmen, så generande men samtidigt roligt tyckte de att det var.

Det var väll inte det jag tänkte på mest. Nej, det var hans kärleksbudskap. Han säger så enkla och självklara saker, men många har glömt bort det i nutidens stressade värld. Han pratade bland annat om att leva i nuet.

- Gårdagen kan som bäst ge oss fina minnen och bra erfarenheter. Men igår kommer aldrig tillbaks. Det är nu, idag, vi lever. Framtiden är ännu bara en dröm.

Han uppmanade alla att ta tag i sina drömmar och inte tänka "det kan jag göra sedan". Vi vet trots allt inget om hur sedan blir, då kanske chansen har gått oss förbi.

Han pratade också om meditation. Genom att andas rätt och komma ner i varv så kan vi få tankarna att klarna och plötsligt har vi ett svar på våra bekymmer. Han sjöng också några låtar. "Vem ska vi tro på" framfördes till gitarr. Och den låten är väll mer aktuell än någonsin. En del säger att klimatet på jorden kommer att ändras drastiskt. Andra säger att ingenting har förändrats, väder och vind varierar naturligt lite fram och tillbaks. En del säger att det vore en fördel för Sverige att ha euro, andra säger att det vore väldigt dumt. En del säger att till slut tar alla krig slut och det blir ett paradis på jorden, andra säger att hela jorden kommer att sprängas och inget finns på Tellus mer. Ja, vem ska man tro på, tro på, tro på? Men vi kan nog inte göra så mycket mer än det Di Leva påpekar; leva i nuet och göra något fint av varje dag.

Vintern fortsätter att vara oerhört vacker. Det går inte annat än att njuta av nuet just nu.

Ungefär vart annat år blir jag sportintresserad. Det sammanfaller med vinter-OS, sommar-OS och fotbolls-VM. Vinter-OS är det roligaste. Det är ju trots allt roligare att se naturen klädd i snö än en trist friidrottsarena eller fotbollsplan. Men jag blir inte så galen så att jag sitter uppe dygnet runt och ser varenda liten udda gren. Jag har inte heller ork att se något där inga svenskar är med. Nej, lagom dos av OS är bäst. Men jag måste ändå erkänna att några andra program har jag inte sett sedan OS började, så kvällarna är inbokade för sport. Och på dagarna går jag in och läser OS-bloggen på Västerbottens-Kuriren. De har en egen fotograf och reporter på plats. Inte dåligt för att vara en lokaltidning. Men å andra sidan är många av deltagarna från Västerbotten. De hade gjort ett väldigt fint bildspel från när Björn Ferry tog emot sin guldmedlaj med "du gamla, du fria" i bakgrunden. Riktigt högtidligt.

Det var ju helt fantastiskt att se norrlänningarna Charlotte Kalla och Björn Ferry krossa mållinjen för att ta sina guldmedaljer. Vilken glädje. Jag är så glad för deras skull. Västerbottens Folkblad skrev idag att Björn Ferry får en gata uppkallad efter sig hemma i Storuman. Det är en gata där han brukar träna mycket. På samma gata gifte han sig tydligen med Heidi Andersson (Armbryterskan från ensamheten). Två dagar i rad var det guldyra i Sverige. I medierna talades det om två stora kandidater till bragdguldet.

Men igår. Då hände det som inte fick hända. Anja Pärson råkade ut för sin värsta krasch någonsin i karriären. Silvret förlorade hon men det spelade nog inte så stor roll. Jag antar att hon är lättad bara över att vara vid liv och att inte ha blivit förlamad. Mina tankar gick till Thomas Fogdös olycka. Det var ju inte alls samma situation, men konsekvenserna blev mycket allvarliga. Det är bara att vara lättad över att det inte blev värre för Anja.

Sedan har vi ju alla skandaler. Anna-Carin Olofsson skickades iväg 14 sekunder för sent. Dödsolyckan i rodel. Många uråkningar igår dagens störtlopp som såg ut att ha kunnat bli allvarliga om oturen varit framme. Den kvinnliga längdskidåkaren som åkte ur, rätt ner för en brant och i en å, och skadade sig. Vore det för mycket begärt att ha skyddsnät på fler ställen? Det kan ju inte vara meningen att folk ska skada sig.

Igår, efter Anjas lopp, försökte jag att se finalen i sprinten. Men då somnade jag. Har en envis förkylning som varken bryter ut eller försvinner. Irriterande för man blir så himla trött.  Men då är det ju bra att det är OS på tv så att det blir lugna kvällar i alla fall.

Håll nu tummar och tår för alla svenskar, så kanske vi får fler medlajer.

Jag gick med raska steg genom centrala Umeå. Hade precis passerat MVG-gallerian och fokus var österut längs Kungsgatan. Plötsligt står den bara där framför mig. En reklamskylt. Och jag måste stanna för att läsa igen. På reklampelaren står det; "Är du säker på att du ska åt det hållet?"

Jag log för mig själv. Kan till och med en reklampelare se hur förvirrad jag är? Ja, jag måste stanna upp och i några sekunder tänka på om jag verkligen går åt rätt håll. Men jo, jag är på väg åt helt rätt håll. Jag ska till fotokursen på Universitetet. Så jag fortsätter att gå. Men jag hade lika gärna kunnat vara på väg åt fel håll. Det hade inte varit olikt mig och det beror på två saker; 1) Jag har en helt otroligt dålig lokalkänsla och 2) Mitt minne är nästan lika dåligt som lokalkänslan, så under tiden som jag är på väg någonstans kan jag ha glömt vart jag är på väg.

Jag behöver inte ta några exempel. Ni som känner mig vet allt för många gånger när minnet eller lokalsinnet har spelat mig både två och tre spratt. Men det brukar ju kunna leda till en del skratt - efteråt. Lokalkänslan är nog tyvärr medfödd. Jag har alltid varit sådan att jag har kunnat gå vilse även om jag bara ska ta en promenad i mitt eget kvarter. Ja, det räcker med ett stort hus för att jag ska villa bort mig totalt. Okej, jag erkänner, det räcker med ett litet hus också för att jag ska tappa bort riktningen helt.

Men det här med minnet är intressant. Jag upplever att det bara blir sämre och sämre med åren. Dessutom är jag som en senil pensionär. Jag minns nämligen väldigt väl det som hände på mellanstadiet men jag minns inte alltid vad jag gjorde igår. En bekant visade mig en intressant forskning kring det här. University of London har gjort en undersökning på kontorsarbetare som visade att ju fler kommunikationssätt de hade tillgång till, desto mer glömde personerna. Det innebar att testpersonerna skulle svara i telefon, kolla mailen, ha koll på vännerna på facebook, twittra emellanåt, svara på sms med mera. Forskarna menade att personernas IQ sänktes ganska mycket. IQ:n och minnet sänktes mer än av regelbunden användning av maijuana. Dessutom blev koncentrationsförmågan, efter några timmar i en sådan här miljö, lika dålig som om personerna inte skulle ha sovit alls natten innan. Mycket intressant.

Men den forskningen är ju egentligen inte förvånande. Folk kan kontakta dig dygnet runt via msn, mail eller mobil. Man kollar in på facebook för att se vad Kalle har ätit till lunch och att Ada sitter och funderar på livets stora frågor. Sedan gäller det att gå in och kolla de närmaste vännernas bloggar; någon är ute i världen och jobbar med välgörenhet, en annan tipsar om roliga och billiga saker i vardagen och en tredje får mig att skratta. Du kanske ska kolla in de som twittrar, så att du vet vad alla gör just nu. Plötsligt kommer ett sms i mobilen och mailen plingar till; ett nytt mail om något du måste ta ställning till. Försöker att plugga lite. Msn blinkar och någon vill prata med dig. Ja, det är faktiskt inte konstigt att minnet sviktar när man har så mycket "onödig" information som man tar in. Det är snarare helt logiskt. Men jag har dragit ner på tiden med msn (har jag lagt ner helt), facebook och att läsa bloggar. Det är ju trots allt roligare, och tydligen även sundare, att leva i den riktiga världen och inte i datorns värld.

Det är förmodligen ingen som har missat att det har varit alla hjärtans dag idag. Alltså allas hjärtans dag; heterosexuella, homosexuella, singlar, nygifta, par som firat guldbröllop och alla andra människor på jorden. Men vet ni egentligen varför vi firar den här dagen från början?

Det beror på Sankt Valentine eller Valentinus som han kan ha hetat också. Han lär ha varit en romersk präst som vigde kristna par, på 200-300-talet, trots att det var förbjudet både att vara kristen och att viga dessa kärlekspar. Han lär ha halshuggits den 14 februari år 269. Detta var under den tiden som de kristna förföljdes. Han blev dömd till dödsstraff eftersom han vägrade att avsäga sig sin tro.Innan han dödades smugglade han ut ett kort till fångvaktarens dotter som han var väldigt kär i. 

Var han en kärlekens förkämpe? Vad jag har förstått började man gifta sig av kärlek först på 1700-talet i Europa. Och han var förmodligen inte mer kär än någon annan. Ja, jag förstår inte riktigt varför han har setts som kärlekens främsta kämpe.

Men nu kan tänka på den stackars Sankt Valentine när ni äter upp de sista bitarna av den hjärtformade chokladen. Nej, förresten låt bli att tänka på honom. Det finns så mycket viktigare saker att tänka på. Som alla hjärtsjuka barn, idag är det ju även alla hjärtebarns dag. I morgon, måndag, är det dessutom den internationella barncancerdagen. Det har stått i tidningarna om 4-åriga Frej från Umeå som har startat en insamling för sin cancersjuka bästa kompis. Frej gick själv till mamma och sade att han ville tömma sin spargris för att ge pengarna till cancersjuka barn. Det verkar verkligen vara ett barn med hjärtat på rätta stället. Kanske är det så vi alla borde fira alla hjärtans dag? Att ge, vad vi kan efter vår förmåga, till de som behöver hjälp.