Jag har inte ord för det. Men blå timmen är fantastisk, fascinerande, underbar och... BLÅ. För er som inte har gått fotokurs, eller av någon annan anledning kan det, så kan jag förklara att den blå timmen infaller timmen efter solnedgången. I kväll var den blå timmen verkligen magisk. Jag var tvungen att ta kameran på axeln det första jag gjorde när jag kom hem. Allt var blått, de ännu bladlösa träden stretade lite skräckinjagande mot himlen som var fylld av moln med speciella mönster. När det samtidigt var mörkt i många hus och bara lyste i några enstaka fönster, eller en ensam gatulykta som lyste över en buske, då blev det riktigt häftiga effekter som gav en spöklik känsla. Riktigt magiskt.

Ska försöka att få upp bilderna här snart så att ni också kan få se hur vackert det var.  

Jag antar att rubriken verkligen lockar till läsning? Får ni inte en längtan efter att sätta er i den skönaste fåtöljen med ett glas vin och bara njuta av några timmars bokslutsläsning? Era ögon glittrar till av ord som konjunkturnedgång, finansieringsanalys och resultatkapacitet.
Jaså inte? Ja då, är ni ungefär som jag. Det var inte med den största entusiasm som jag tog itu med att läsa igenom kommunens bokslut i eftermiddags. Torrt, tråkigt och komplicerat.

Så var det då dags för kommunfullmäktige i kväll. Då skulle jag får höra alla dessa konstiga termer i stället för att läsa dem. Jag sitter och halvsover i en och en halvtimme. Politikerna tar till och med fikapaus för att orka diskutera 2007 års budget halva natten. Själv blev jag mer och mer stressad. Klockan närmade sig tiden för deadline med stormsteg. När debatten hettade till och politikerna så smått började att angripa varandra då insåg jag att jag måste gå. När jag väl kunde få ihop en artikel som var intressant då fick jag resa mig och småspringa till redaktionen. Frustrerande!

När jag sedan kommer till redaktionen har jag 40 minuter på mig att skriva en artikel om en debatt som jag inte ens kunde höra slutet på. Av de 40 minutrarna tar det en halvtimme att lägga in en bild eftersom datasystemet är så hårt belastat på kvällen när alla redigerare är i gång. Det blir tio minuter över för att skriva artikeln. Det går men det kanske inte är att rekommendera. Så i morgon kan Jönköpings-Posten och Värnamo Nyheters läsare få en fantastisk inblick i Vaggeryds kommuns ekonomiska situationen. Jag hoppas att de tänker ungefär som en av politikerna på fullmäktige som sade så här:
– Jag tycker att det är väldigt roligt att läsa årsredovisningen. Man lär sig väldigt mycket, kanske till och med sådant som man inte vet innan.

I dag satt jag i vårsolen med ett gäng kompisar (alla utom en var journalister, det säger en del om vilken nivå snacket låg på). Vi åt glass och såg ut över Lagan som trivsamt rann förbi. På gatan höll knallarna på att ta bort sina stånd efter Per- och Kerstimarknaden. Det var en allmän mysig vårkänsla. Det är då de där djupa viktiga diskussionerna i livet dyker upp.

Denna gången handlade det om fåglars latinska namn. Jag och min barndomskompis konstaterade att vi för alltid kommer att minnas en sak vi fick lära oss på mellanstadiet; att trana heter Grus Grus på latin. Mycket annat, som kanske hade varit bra att kunna, har vi glömt. Men Grus Grus glömmer vi aldrig.  

En annan journalistkompis berättade då att skata heter Pica Pica på latin. Och då var diskussionen i gång. Har alla fåglar dubbelnamn på latin? Det var ingen i vårt sällskap som hade svaret på den frågan.

Men som nyfiken journalist var jag tvungen att kolla upp detta. Och jag kan berätta för er, som också vill ha en massa värdelöst vetande i tankarna, att det inte är så. Talgoxe heter Parus Major. Vad andra fåglar heter har jag inte brytt mig om att kolla upp. Så långt sträckte sig inte min nyfikenhet.

Jag har genomgått en förvandling. Förut var jag en journalist som såg det där med fotograferandet som ett nödvändigt ont. Nu är jag både journalist och fotograf. Ja, jag kan inte jämföra mig med de professionella fotograferna. Men jag är förvandlad.

Jag har precis kommit hem från en fantastisk fotokurs i Kalmar. Vi var femton ovetande reportrar som tidigare bara har satt fingret på avtryckaren och hoppats på att bilden blev användbar. Ungefär så i alla fall. Men nu... Jag drömmer till och med om att jag fotograferar och över allt ser jag bilder. Nu tänker jag på ljus, skuggor, häftiga effekter och sådant som bara har gått mig förbi tidigare för att jag har använt fel sida av hjärnhalvan.

När jag satte mig på tåget hem från Kalmar idag så var det som att jag hade en helt ny kamera med mig i väskan trots att jag vet att det var exakt samma kamera som jag hade med mig till kursen. Det var inte bara kameran som kändes ny utan även min hjärna.

Nu ska det inte bli tråkiga uppställningsbilder mer. Jag är laddad inför nästa vecka på jobbet och hoppas att inspirationen i att hitta den bästa vinkeln (och inte den snabbaste) lever kvar länge.