Jag hade ju oturen att behöva ta mig ut i ovädret. Jag skulle skriva om ett kafferep. Ja, jag hade varit tvungen att åka ut ändå. Vi journalister har ju ett galet jobb när andra stannar inne så ska vi ut för att dokumentera galenskaperna som vädret skapar.

Men jag konstaterade att det finns andra som har det värre; asfaltsarbetarna. De håller på att fräscha upp vägen mellan Skillingaryd och Vaggeryd och de stackarna verkade inte ha det roligt i skyfallet. Det kan jag konstatera.

Jag kom till kafferepet. Fick köra genom bsotadsområdet för det gick inte att köra vanliga vägen just då. Det var min namne, Jeanette Jonsson, som anordnade ett kafferep. Även hon är journalist. Konstigt sammanträffande. I alla fall så har hon under flera år varje år sommar anordnat ett stort kafferep på Österlen. Över hundra personer brukar komma. Nu har hon gett ut en bok om kafferep med olika recept och lättsamma litterära texter att läsa när kakorna gräddas. Nu ordnade hon ett kafferep för sin mamma och hennes vänner. Det var inga sju sorters kakor som dukades upp där. Det var 30 sorter. Sådana jobb är alltid roliga.

Nu känner man igen den svenska sommaren igen. I dag har det nog kommit regn så att det räcker för resten av året i Skillingaryd. Det var vi tretiden ungefär som ovädret brakade loss. Det var det värsta åskovädret som jag har upplevt på många år. Det var som fyrverkerier på himlen så mycket blixtar var det. Och knallarna var så höga så att allt annat ljud drunknade. På närmare en halvtimma var vägarna totalt vattenfyllda. På flera ställen gick det inte att ta sig fram med bilen. Under en viadukt var det en bil som fastnade i vattenmassorna och räddningstjänsten fick komma och hjälpa till. Både företag och andra drabbades av översvämningar. Jag såg hur vattnet sprutade upp ur en brunn. Det fanns inte en chans för brunnarna att ta emot allt vatten.Så nu räcker det med vatten för ett tag.

I dag var den samiska artisten Sofia Jannok sommarpratare i radion. Jag har länge gillat henne. Hon har en väldigt fin och harmonisk röst. När hon jojkar i Liekkas, som hon vann "samiska melodifestivalen" med, så kommer hela själen till ro.

Hon pratade om det samiska livet och kärleken till snön och vintern. Det var jättebra. Dessutom spelade hon förstås en del samisk musik och det hör man allt för sällan på radion.

Jag såg att hon kommer till Falkenbergs visfestival på torsdag. Jag är ledig då (men inte på fredag) och är jättesugen på att åka. Men jag har så mycket att fixa och dessutom ska bilen in på verkstad (grejen som var rostig och gjorde att bilen inte gick igenom besiktningen har kommit nu och ska bytas). Så jag missar henne nog när hon är här nere i söder. Men hon ska tydligen vara med på Skansen i morgon när invigningen av Sveriges tid som ordförandeland i EU invigs. Det visas på SVT 21.00 så då vet ni var ni har mig den tiden.

Jag har fått en fråga på exakt var det var vi bodde i Kroatien. Byn hette Vranjica och är väldigt liten men genuin. Det finns två mataffärer och de är så små så om man är fem personer där inne så är det knökfullt. Men det är charmigt.

Vranjica ligger cirka fem kilometer från Trogir och en mil eller något mer från Split (det är alltså dit man flyger).

Eftersom vi var 17 personer hade vi tre lägenheter. Lägenhetshuset heter Villa Marija. Ägarna Dennis och Anka var väldigt hjälpsamma och serviceinriktade. För er som funderar på att åka till Kroatien kan jag varmt rekommendera detta ställe. Ni hittar mer information på deras hemsida www.villa-marija.com.

Då var semestern slut och det var dags att jobba igen.Men semesterkänslan sitter kvar. Glasögonen på hjässan, kjol och linne. Sedan var jag redo att börja jobba.

- Du ser inte ut som någon JP-reporter, sade min kollega när jag kom i morse.

Han och vikarien påpekade att jag såg pigg och glad ut. Jo, semestern var underbar och den lever kvar inom mig. Kollegan har rätt; någon reporter känner jag mig inte som just nu. Som reporter är man stressad, trött och har tusen saker i luften samtidigt. Allt händer på en gång och man är uppmärksam på varje liten sak; det kan bo en nyhet överallt. Man är lite som en duracellkanin tills tröttheten slår in.

Men nu är jag inte sådan. Jag känner mig inte som en reporter alls. Jag är ju en turist i Kroatien. I mitt huvud är jag kvar där och ser ut över adriatiska havet, bergen och alla gamla välbevarade hus.

I fredags var det sista dagen och det gällde att ta tillvara på den. Jag, Frida och Jennie sög ut så mycket vi kunde. Vi börjademed att åka in till Trogir ganska tidigt. Shoppade lite på marknaden och var inne i Borgen och kollade. Tog en del foton från utsiktsplatsen. Åt världens godaste glass. Jag undrar om jag kan äta svensk glass igen efter att ha ätit så fantastiskt god glass varje dag. Det är enorm skillnad på svensk glass och krämig kroatisk glass med mycket smak.

På eftermiddagen när vi hade kommit tillbaks åkte vi parasailing. Jag har gjort det två gånger tidigare. Det är en underbar frihetskänsla att hänga där uppe ovanför båten. Man ser det klara vattnet under och alla öar. Efteråt går man bara och ler i flera timmar så härligt är det. Ungefär 100 meter upp i luften sitter man (på bilden hade vi inte kommit så långt upp). Dagen avslutades med oerhört god mat på en restaurang. Då var hela gänget, alla 17 personerna, samlade igen. Det var hårt att säga hej då till alla igår och lämna Kroatien. I morgon är det dax att jobba igen.  

I torsdags tog några av oss en utflykt till nationalparken Krka, cirka sju mil från där vi bodde. Strax där intill låg för övrigt Bill Gates med sin enorma båt. Det rapporterade lokalpressen om. Och ryssen som äger fotbollslaget Chelsea hade sin stora lyxkryssare i viken precis utanför där vi bodde.

Nationalparken var enormt stor så vi hann bara se en liten del av den. Det var ett område med enorma vattenfall. Jättevackert. Som i en saga.

Överallt var det vackert. Det är ett land med både berg, hav och gamla byggnader som är bevarade. Kombinationen, tillsammans med mycket blommor, gör att det blir väldigt vackert. För varje dag som gick tyckte jag bara att det blev finare och finare.