Snön fortsätter att falla. Jag, som trivs bäst när det är meterhögt med snö och minusgrader, njuter verkligen. Julgranarna i trädgårdarna lyser mycket finare när det är snö på grenarna och rönnbärsklasarna i skogen har fått ett fint vitt täcke över sig.

Jag vill passa på att önska er alla en riktigt god jul och hoppas att ni också får en gnistrande vit jul.

Många julkramar till er.

Jag har känt mig som en snigel de närmaste dagarna. Inte för att jag har varit långsammare än vanligt. Nej, det beror på att jag har bärt runt på mitt hem. Jag förstår inte riktigt själv hur jag har fått med mig allt från Umeå till södra Sverige. Men nu, i kväll, kom jag fram till familjen i Dalstorp och inga saker har jag tappat längs vägen (inte vad jag är medveten om i alla fall).

Två dagar till julafton och de stora snöflingorna faller utanför fönstret. Nu är det mycket snö, det knastrar så där underbart när man går på det orörda snötäcket. Underbart.

Mitt första stopp på resan söderut var hos kusinen i Gävle. Där var det mycket snö och tio minusgrader. Jättevackert.

Vi passade på att kolla in bocken innan den brann upp.

I fredags åkte vi vidare till Göteborg. Det var ju en ganska stor besvikelse när det inte var någon snö där. Vi var beredda att sätta oss på tåget och vända igen. Men så i måndags morse när jag och min kompis vaknade i Majorna och tittade ut från deras balkong så spred sig lyckan i kroppen; det var snö över allt.

Så här såg det ut. Vi åt snabbt frukost och gav oss ut i Slottsskogen. Barnen åkte pulka och hundarna busade i den nyfallna snön. Det var så vackert.

Efter det har jag hunnit med ett dygn i Borås och nu är jag i Dalstorp och här ska jag väll stanna ett tag. I alla fall över jul eller så. Om jag inte blir allt för rastlös och hittar på något. Men det har jag inte tid att bli, jag måste plugga till min hemtenta som ska vara inlämnad efter nyår.

Äntligen! Nu är världen underbar igen. I natt kom snön och sedan dess har det snöat. Det ligger ett fint vitt täcke över Umeå och termometern har visat på runt fem minusgrader hela dagen. Äkta vinterväder alltså. Underbart!

Nu står julkänslan i farstun och jag bjuder in den till mitt röriga men adventspyntade hem. Ja, imorgon börjar julen för mig. Då börjar resan söderut. Första stoppet blir hos kusinen i Gävle. Sedan åker vi gemensamt vidare till Göteborg och stannar där över helgen. Därefter fortsätter tågåkandet lite till innan jag når min barndomsby, Dalstorp, som jag hoppas kommer ligga inbäddad i snö hela julen. Annars kan ju inte tomten och renarna ta släden som de kan landa på taket med...

Jag har packat hela dagen och slagit in julklappar. Det är mycket som ska med när man ska vara borta i tre veckor. Det lär bli styrketräning i vardagen i morgon när jag ska kånka på allt till bussen. Men julkänslan börjar pirra i kroppen; julklapparna är inslagna, julmusik på radion och "julledigheten" (en hemtenta ska lämnas in precis efter jul) börjar i morgon. Men det viktigaste av allt; snön har äntligen kommit.

Igår var några vänner här och vi hade julbak. Det blev pepparkakor, mozartkulor och lite olika marsipanfigurer. Det var bara fanatsin som satte gränser. Julmusiken stod på och doften av pepparkakor spred sig. Händerna var kladdiga av nougat, mandelmassa och röd karamellfärg. Det var mysigt.

Idag är all energi som bortblåst. Jag hade ett späckat schema för idag, och även i morgon, för att hinna med allt jag ska innan jag åker söderut för lite julledigt. Att få feber ingick inte i den planen. Men febern slog ändå till i natt. Så det får väll bli en lugn dag. Har inte så mycket val. Tur att jag har hela sista säsongen av Greys Anatomy på dvd.  

Det mesta i mitt liv just nu kretsar kring Israel-Palestinakonflikten. Det är oerhört intressant och det har jag tyckt sedan jag för fem år sedan intervjuade en man, från Bor utanför Värnamo, som jobbar i Palestina. Just nu läser jag en nätkurs i mellanösterns moderna historia och jag vill bara ha mer. Jag slukar alla broschyrer jag hittar kring ämnet och ser filmer om konflikten. Den intressantaste boken vi har på kursen är skriven av utrikeskorrespondenten Robert Fisk. Han har varit på plats vid de historiska tillfällena; vid fredsförhandlingar och krig. Han har mött politiker och civila från båda sidor. Det är oerhört intressant läsning och det mest frascinerande är att det är en historia som fortfarande skrivs.

Idag var jag på en träff där en man, från Umeå, som varit i Israel-Palestina och jobbat en period visade bilder och berättade hur vardagen var. De flesta bor inte i områden där man riskerar att bli beskjuten varje dag, berättade han. Nej, det värsta var den psykiska terrorn. Helt plötsligt kan en väg vara avstängd och man tvingas att åka en väg som tar sex timmar istället för en timma. Detta är på landsbygden i Västbanken där han hade varit mest. Men situationen i Gaza är en helt annan. Där kommer ingen varken in eller ut.

Det bästa med träffen var att jag träffade en palestinsk man som jag började att prata med där på caféet. Han hade bott i Umeå i nästan 20 år nu. På 22 år hade han inte sett sin bror. Hans bror bor i Gaza och som sagt där kommer man varken in eller ut.

- Det är som ett fängelse där, berättade mannen.

Det är ett område som, om jag har förstått det rätt, är ungefär lika stort som Skåne men det bor 1,5 miljoner palestinier där.

Historien i denna konflikt är mycket intressant. Innan jag började läsa nätkursen visste jag inte att det var ryska sionister som bestämde att judarna nu skulle återvända till det heliga landet och återskapa det som sin nation och bara sin. Sedan dessa ryssar fick sina idéer så har det varit kaos i området, mer eller mindre. Båda sidor har gjort stora övertramp. Men så länge muren gör att palestinier inte kan röra sig fritt och så länge de judiska bosättningarna fortsätter att öka på palestinsk mark så lär det nog inte bli någon fred. För detta har ju Israel flera gånger fått kritik av FN.

Jag har haft en önskan att besöka Israel/Palestina och den ökar för varje dag som går. Jag fick lite tips av den trevliga palestinska mannen som jag ska kolla upp. Vi får se hur det går. Fortsättning följer.

Här börjar julen närma sig allt mer. Igår såg jag två vackra luciatåg på universitetet och i morgon är det dags för julmys med vännerna. I fönstren lyser alla stjärnor och ljusstakar så vackert. Det känns idylliskt och julen är ju en varm tid, en tid av omtanke av sina nära och kära. Jag har spelat julsånger här hemma idag och känner hur julstämningen börjar sprida sig i den annars vintertrötta kroppen. Plötsligt slår det mig att många av julsångerna handlar om Betlehem. Staden dit Josef och Maria kom för att skattskriva sig, då föddes jesusbarnet i en ladugård och stjärnan lyste klar över stallet. En ängel berättade för herdarna att kristus var född och ja, fortsättningen kan vi ju. Denna heliga stad på Västbanken omringas just nu av en mur, där palestinier behöver tillstånd för att komma ut och in, för att ta sig från hemmet till jobbet eller för att hälsa på släktingar och vänner. Betlehem är idag inte en stad där kärleken råder. Det är en palestinsk stad ockuperad av israelerna.

Den palestinska mannen som jag pratade med sade något fint som vi nog alla bör tänka på så här i juletid.

-  Jag är vän med muslimer, judar, kristna, ateister och andra. Att vara religiös för mig handlar inte om vilken världsreligion du tillhör. Att vara religiös handlar om vem du är i hjärtat.

Ja, vad säger man?  Det är andra advent och jag tittar ut genom fönstret, förbi de två ljusen som brinner och vittnar om att julen snart är här. Gräsmattan utanför är grön, vattenpölarna är stora och himlen är grå. Jag önskar att jag kunde sjunga "se det snöar" men jag tänker snarare på Orups "regn hos mig".

Igår var jag på julmarknad på Gammlia (ett område med gamla hus, typ Apladalen eller Ramnaparken). Det fanns mycket hantverk och annat fint. Hästens bjällra ljöd över området och glöggdoften gav en julkänsla. Men marken var lerig och regnet föll över oss besökare. Ja, ni ser ju själva hur kul det ser ut.

Ja, jag börjar tröttna på att det inte är någon snö ens i norrland. Problemet är att jag bor för nära kusten. Inlandet har haft mer snö. Men inte ens där verkar det ha varit riktigt bra. Jag borde nog flytta till Kiruna där verkar de ha haft snö sedan i oktober. Härligt.

När jag gick hem från Universitetet en dag förra veckan så såg jag hur blåljusen blinkade på Rådhustorget. Journalistssjälen i min kropp börjar genast jobba; var har jag blocket? Där är insatsledaren i sin gula hjälm. Det var ju perfekt att jag sprang på olyckan, då kan jag få bättre bilder än konkurrenten.

Plötsligt är jag tillbaks i verkligheten igen, Jag jobbar inte just nu. Men blåljus är som en instinktiv känsla för oss journalister, som hunger eller rädsla, den bara kommer och man ska handla direkt när det gäller sirener, olycksskyltar och blå blinkande ljus. Men sedan var det del två i verkligheten. Det var ingen olycka. Räddningstjänsten informerade om att det är viktigt att släcka ljusen nu i jueltider och att ha ett brandlarm. De stod där varje dag förra veckan. Men det var, tyvärr, inte förrän i fredags som jag gick lite närmare. Då visade det sig att de bjöd på glögg och pepparkakor också. Tänk om jag hade upptäckt det tidigare. Då hade jag kunnat få en trevlig glöggpaus varje dag på vägen hem från skolan. Om jag har tur kanske dom står där nästa vecka också.

Nu ska jag ägna andra advent åt att städa och se på en internetföreläsning om konflikten i Israel-Palestina (det är oerhört intressant!) som ingår i den kurs som jag läser nu.

Ha en trevlig advent allihop!

Igår var det en annorlunda dag i skogen med "stressgruppen". Tanken är ju att vi ska ha det mysigt; sitta vid elden, fika, prata och gå promenader i skogen. Allt började som vanligt men när vi skulle återsamlas efter promenaderna så visade det sig att en person hade gått vilse. Hon ringde vår ledare men batterierna i hennes mobil var nästan slut så det bröts hela tiden.

Vi gav oss ut för att leta och ropa. Det regnade och snart kom mörkret. Inga tecken efter henne. Vår ledare satte sig i bilen och körde fram och tillbaks och tutade samtidigt. Fortfarande inga tecken efter henne. Det började bli riktigt otrevligt. Vi ringde polisen som skickade ut poliser med tre hundar. Och jag vet ju att hundarna hade hittat henne jättesnabbt så då borde man ha kunnat slappna av. Men det var inte lätt. Vi visste ju inte hur hon mådde; hade hon panik där ute och irrade bara omkring i en cirkel. Var hon genomblöt och iskall?

Precis innan poliserna kom så hittade hon ut ur skogen med hjälp av biltutan. Det var en lättnad att slippa åka hem utan att veta hur allt gick. Det var en sådan lättnad att se henne igen och hon var välmående och vid gott mod med tanke på vad hon varit med om därute i skogen i flera timmar.