Sedan september 2001 har den svensk-eritreanska journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea utan rättegång. Hans tidning publicerade ett brev från en grupp politiker som brutit sig ut från regeringen och ville ha demokrati i landet. Publiceringen gjorde att flera journalister och politiker fängslades. Dawit Isaak hade några år tidigare flyttat till Göteborg med familjen men åkte tillbaks i perioder för att arbeta med sin tidning. Kvar i Göteborg är familjen.

under journalistkongressen i maj var Dawit Isaaks bror och berättade om åren som gått. En skakande berättelse. Det sorgligaste är att detta fallet inte är unikt. Varje år fängslas och dödas journalister på grund av vad de har skrivit eller har tänkt att skriva om. Senast i raden är två kvinnliga amerikanska journalister som sitter fängslade i Korea. 

Nu har de fyra stora tidningarna i Sverige gått samman (Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) för att uppmärksamma Dawit Isaaks fall. De uppmarnar regeringen att trycka på hårdare. På dessa fyra tidningar går det också att skriva på protestlistor mot Dawit Isaaks fängslande. 

Större delen av min uppväxt handlade om Tessan eller Grey Theresia Arden som hon egentligen heter. Det var en häst som jag red till och från i sju år. Under stora delar av de åren hade jag henne som min häst. Eller det är fel att kalla henne häst. Hon var en vit ängel med vingar. Hon var mitt allt. Tyvärr är hon död nu men jag har en stor blyertstäckning, av en professionell hästtecknare - Elisabeth Ljungberg, på Tessan som hänger ovanför soffan. Den tavlan har fått hedersplatsen i lägenheten. Jag tittar på den varje dag och tänker: "tack, för varje dag vi fick tillsammans". 

I går satt jag och läste Ridsport (var inne på redaktionen en sväng också, den ligger här i Trosa) och då hittadejag ett reportage om ett stuteri utanför Göteborg. Och där är en stor bild på Tessans barnbarn. Mitt hjärta blir alldeles varmt. På stuteriet finns Quinie Arden som nu är elitpremierad (det finaste ett sto kan bli). Det är Tessans avkomma. Hon föddes på Hökåsen (stallet där jag höll till) och var kvar hos samma familj tills hon var fem-sex år tror jag. Jag såg Quinie växa från det där lilla kolsvarta busfröet till en riktig häst. Det är så roligt att läsa (jag har hört det innan, så det var ingen överraskning) att det har gått så bra för henne. Två av hennes avkommor är nämligen godkända hingstar idag. En av dem, Boccaccio Arden, är tänkt som tävlingshäst i dressyr. Han var på bild, var jättevacker. Jag sitter och läser reportaget om stuteriet och inse: Göteborg är så nära. Jag måste åka och hälsa på Quinie och se hennes vackra avkommor. Jag hoppas verkligen att det kan bli av. 

Har ni sett Lasse Hallströms fantastiska film Chocolate? Den är underbar. I filmen startar två kvinnor en chokladeria där de gör de mest utsöktas praliner. I Trosa finns en sådan underbar chokladbutik där de tillverkar sina egna praliner och sin egen marsipan. Marsipangården heter stället och det är som hämtat ur filmen. Jag har skrivit om detta härliga ställe förr, senast igår. Men det tål att upprepas. Kommer ni till Trosa får ni inte missa ett besök i detta vackra trähus . De har även café. I små skålar kan man plocka till sig de praliner man vill ha till fikat. Den varma chokladen som görs på eget chokladpulver kan man bli lyrisk över. I dag testade jag en ny sort: en pralin med passionsfruktssmak. Den var makalöst god. Jag fick hindra mig från att inte köpa med mig en hel påse sådana hem.

I Trosa finns bara en enda kedja utöver matbutikerna och det är Team Sportia. I övrigt är det mycket hantverksbutiker, någon designbutik och mer speciella butiker än i andra småstäder. Det är härligt. Tills idag fanns också Skafferiet. Det är en delikatessbutik som säljer ost, korv, italienska skorpor och annat för de festligare tillfällena. Det var utförsäljning med 50 procent på allt. Butiken ska läggas ned. Riktigt tråkigt för det var en så trevlig butik. Men vi handlade med oss en del och stöttade kvinnan som drev butiken in i det sista. 

I dag har jag haft en må-bra-dag i Trosa. Började med en morgonpromenad längs ån. Gett mig tid att gå igenom mail och facebook lite mer noggrant. Läst och sovit en stund.

I kväll blir det Let´s Dancefinalen, tacos och rödvin. Jag har dessutom varit på härliga Marsipangården där de tillverkar sin egen marsipan och choklad. Jag har köpt ett påskägg helt i choklad som är fyllt med lyxiga praliner. Med sådana påskägg kan livet inte vara dåligt. Det bär emot att som journalist göra reklam bara. Men ibland får man göra undantag.

Nu ska jag snart börja skära gurka och tomat så att det är klart tills Laila Bagge och Magnus Samuelsson börjar dansa. Jag har ingen favorit. Tycker att båda är jätteduktiga. Kanske vore häftigare och mer oväntat om Sveriges starkaste man vann i oförsej. 

För en tid sedan köpte jag en ny mascara. Den gamla var slut. Det blev en vattenfast mascara så att man slipper oro sig för regn, snö och allt sådant blött som kommer från himlen. Smart tyckte jag. Men det visade sig vara allt annat än smart.

Jag och mascaran har fört en lång kamp varje kväll och den kampen har jag förlorat varje kväll. Det går inte att få bort mascaran. Jag har testat en rad olika sminkborttagningsmedel. Men inget hjälper. Mascaran sitter som berget. Det finns säkert något medel som skulle hjälpa men det skulle väl kosta lika mycket som tio mascaror. Den får helt enkelt slitas bort. Eftersom mascaran har valt att envist hänga sig kvar i mina ögonfransar på kvällen så har det lett till att hälften av mascaran är under ögonen på morgonen när man vaknar. Men det är fortfarande lika omöjligt att få bort det. Så på morgnarna har det suttit stenhård mascara i klumpar på ögonfransarna, under ögonen har det varit helt svart och till detta kommer att ögonen har blivit helt svullna av att jag sovit med sminket. Det ledde till att jag undvek mascaran. Jag kastade en ond blick på den varje morgonen där den stod i badrumsskåpet. Men nu är den vattenfasta mascaran utkonkurrerad. När jag väntade på tåget i Stockholm igår gick jag till Åhléns och köpte en ny mascara. En sort som inte är vattenfast. Det var ett smart beslut. Så nu är kriget med mascaran slut.

I dag avslutades kursen. Jag tycker alltid att det är trist att säga hejdå till nyfunna vänner. Det har varit en väldigt bra vecka där vi har lärt oss mycket om lagar och regler kring arbetsmiljö. Vi har haft väldigt intressanta diskussioner. Jag kommer att sakna morgonpromenaderna vid havet när himlen är klarblå och den klara luften när det ännu är minusgrader. Sedan har ju maten varit fantastisk som alltid. Ja, Djurönäset är ett härligt ställe.

Nu har jag lämnat Stockholm och tagit mig några mil söderut; till Trosa. Jag hade fått två gratisbiljetter. Kanonbra. Så jag åkte med dubbeldäckartåget, satt på andra våning i första klass. Kändes bra. Men jag tycker inte att det var någon större skillnad. Det var gratis internet på alla platser. Men jag hade inte med mig datorn så det spelade ingen roll för mig.

Nu ser jag fram emot några dagar i lugn och ro. Jag ska inte tänka på allt jag borde ta tag i som skyddsombud. Inte heller ska jag tänka på jobbet och vad jag måste ta tag i nästa vecka. Eftersom jag inte är hemma behöver jag inte heller bry mig om att städa, tvätta och sådant.Istället ska jag ta långa promenader, läsa, se på tv och bara slappa. 

Är på Djurönäset nu med ett 30-tal andra glada journalister som vill förbättra arbetsmiljön på sina arbetsplatser. Djurönäset är sig likt. Snön gnistrar på bergskullarna vid havet. Jag började dagen med en morgonpromenad vid havet, var så skönt.  Maten är oerhört god och man känner sig lite som en uppsvälld torsk eftersom man äter nästan hela tiden. Vi har precis ätit fläskfilé ocfh potatisgratäng med äppelkaka och vaniljglass til efterrätt. Människorna är trevliga och man har ett stort utbyte av varandra. Och det viktigaste, anledningen till att vi är här, vi lär oss jättemycket.

I dag hade vi en jätteintressant föreläsning om alkohol- och drogmissbruk på jobbet. Det låter att det skulle kunna vara en moralföreläsning där någon sade "ni ska inte dricka". Men det var inte så. Det var oerhört intressant och tankeväckande. Framförallt var inriktningen vad man kan göra om man inser att någon på jobbet har missbruksproblem.

Vi har ett grupparbete tills i morgon kring det ämnet. Vi har fått en anmälan till arbetsdomstolen där en person hade sagts upp för att han körde bil med alkohol i blodet på arbetstid. Vår uppgift är att säga om det är skäl för uppsägning. Intressant. Hittills har vi i vår grupp kommit fram till att det nog inte är skäl för upsägning. Arbetsgivaren måste erbjuda rehabilitering för alkoholberoendet först.  Men vi får se om vi har tolkat lagtexterna rätt eller om det är något som vi har missat.

Missbruk av alkohol och även tabletter är väldigt vanligt bland journalister. Det är ett sätt av varva ner och dämpa all stress. Jag har sett många ta till öl eller vin när pressen blir för hård. Även om det inte är missbruk så har jag lärt mig vilka varningssignaler som man ska vara uppmärksam på. Att komma bakfull till jobbet, som ändå inte är så ovanligt, är att gå för långt egentligen. Jag är glad att alkohol inte lockar mig. Det är jättemysigt med något glas vin till amten då och då. Men nåfgon missbrukare lär jag inte bli. Alkohol har ingen lugnande effekt på mig, tvärtom blir jag snarare speedad och långt i från avslappnad. Det ska jag nog vara oerhört tacksam för.

Vi har också pratat om hot mot journalister. Det blri allt vanligare. I morgon ska vi prata om hru en arbetsplats ska vara utformad; hur stolen ska vara inställd, ljud, ljus, ventilation med mera. Dessutom ska en stor del av dagen ägnas åt journalisters stora problem: stress. Det kommer att bli mycket intressant.

Jag har haft en bra jobbhelg. Riktigt effektiv. Har gjort klart saker som har legat i flera månader. Tänkt vad lätt det går när man väl tar tag i saker. Sedan har det varit saker som hänt i helgen och artiklar att skriva efter komunstyrelsens arbetsutskott som var i veckan. Jag tror att jag har fått mer gjort under den här helgen än jag i vanliga fall får på en hel vecka. Men det är bra. Nästa vecka ska jag vara på kurs hela veckan och kollegorna får bara vikarie en av dagarna. Så det känns bra att jag har skrivit lite artiklar som de kan ha i lager.

05.05 ringer klockan i morgon bitti. Då ska jag ta mig ner till stationen för att ta morgontåget till Stockholm. Jag ska på arbetsmiljökurs på Djurönäset ute i skärgården. Ser verkligen fram emot det. Djurö ligger så vackert precis vid havet, sedan är det fantastisk mat, brukar vara väldigt trevliga människor på de här kurserna och inte minst man brukar lära sig väldigt mycket som man har nytta av. Så det ska bli en kul vecka. Men det är inte lika kul att gå upp tidigare än gråsparvarna.

När jag åt kvällsmat idag hade jag på kulturprogrammet Sverige som jag nog inte har sett innan. De sände från Pajala med bland annat Mikael Niemi och Lennart Jähkel. Min själ längtar till norrland. Det händer något med min kropp varje gång jag ser bilder därifrån. Hjärtat ropar "ta mig hem. Hem till de vita fjällen och renarna. Hem till norrskenet och den klara kyliga luften. Hem till människorna som bryr sig om varandra". Mikael Niemi sade något så bra i programmet: "Om man gillar snö, kyla och varma människor så är det perfekt här". Jag var beredd att flytta dit direkt i det ögonblicket.

Mamma är i Luleå just nu. Jag fick sms här om dagen "vi har snö och sol här". Jag vill också vara i Luleå!!!

Men dessa dagar är Värnamo ganska bra också. När man åker till jobbet lyser solen lite morgontrött över vårglada ängar där gässen dansar. Vidöstern ligger spegelblank en bit bort. Någon nynnar en sång om att våren snart är här igen. Det är som att världen börjar vakna till liv igen. Och på radion spelas discoversionen av Tingeling. Ja, man kan inte annat än att le.

En barndomskompis ringde i kväll. Vi hörs så sällan nu men allt är som förr. Det är bara att prata på om allt. Det är nog nästan bara med barndomskompisar som allt kan vara så enkelt. I dag lever vi så olika liv, jag och S. som ringde. Hon har barn och hus, är gift sedan många år tillbaks. Och jag...ja, i mitt liv händer det inte så mycket. Inga barn, samma gamla lägenhet där fönstren inte går att stänga och bröllop ligger långt bort från verkligheten. Men jag är nöjd ändå. Det där kommer en dag när jag är redo och har gjort allt som jag vill göra först. Men det som gör mig glad är att trots att vi lever så olika liv i dag så är vi fortfarande nära vänner och kan prata om allt. Sådan vänskap är nog något av det dyrbaraste man kan ha.

Nu måste jag hoppa in i duschen och gå lägga mig sedan så att jag orkar upp till tåget i morgon bitti.

Ha en bra vecka allihop!