- Hej, hur är det?

- Jag sörjer honom. Jag sörjer att han är död.

Tusen tankar for genom mitt huvud. Hade någon gemensam bekant gått bort? Kanske någon som tidigare jobbade på tidningen men nu var pensionär?

- Vem är död?, frågar jag.

- Jesus, säger han och skrattar.

Det här samtalet hade jag och redigeraren idag. Det slog mig att det var långfredag. Påsk. Jesus hade jag inte tänkt på. Inte påsken heller för den delen. Jag jobbar hela påsken så för mig är det en helg som vilken helg som helst.

Jag har inte påskpyntat hemma. Man hinner inte ta fram kycklingarna innan de ska bort. Och jag kommer ju ändå bara vara på redaktionen. Jag har inte ens köpt gula tulpaner som jag gillar så mycket. Men det beror mest på att hela bordet är fullt av arbetsprover som jag ska gå igenom när jag känner för det. Så det får inte plats några tulpaner där. Så någon påsk hade jag inte tänkt på och ännu mindre på Jesus. Påsk för mig är påskägg med godis och äggtoddy.

Men under eftermiddagen fick jag tillfälle att vara lite mer kyrklig. Jag var i en kyrka och skrev om ett körframträdande som skildrade Jesus sista dagar. Det verkade jätteproffsigt på alla sätt och vis. Och jag är fel människa att uttala mig eftersom jag aldrig har tyckt om psalmer och kyrkomusik. Men min första tanke var: Varför låter kyrkomusik så tråkig?  Det är synd för det var ett så proffsigt arrangemang annars.

När jag sedan åkte hem så tog jag och bilen, min ständiga följeslagare, en annan väg. Plötsligt ser jag skylten "Nydala klosterkyrka". Jag blinkar och svänger in. Jag har aldrig varit där men tänkt på det många gånger. Jag gick runt i solen och tittade på den gamla kyrkan (se bilden) och ruinerna från klostrets storhetstid. Omgivningen var jättevacker. Jag måste åka dit när det är grönt på träden igen. Då tror jag att den platsen är oerhört vacker. Det kändes som ett ställe där stressade hjärtan kan få ro.

Jag har en praktikant just nu. En duktig tjej som går och utbildar sig till journalist. Jag berättade om henne för en journalistkompis. Jag beskrev praktikanten som positiv och ambitiös. Då sade kompisen.

- Känner du inte igen det där? Det var ju vi. Vi var positiva och ambitiösa. Och se hur det gick.

Ambitioner kan i längden ge stor trötthet och en känsla av att ibland ha missat det riktiga livet.

- Tänk om någon hade talat om för oss vad höga ambitioner kan leda till, sade kompisen.

Ja, hon har rätt. På högskolan borde det faktiskt finnas kurser där man pratar om höga mål, ambitioner, stress, krav på sig själv och sådant som är en del av vardagen för människor idag. Många unga, främst kvinnor, har enorma ambitioner och det är inte enbart positivt. När vi var studenter var det ingen som nämnde det här. Höga prestationer var allt som gällde. Man skulle ha så bra poäng som möjligt på proven och sedan skulle man nosa fram de bästa nyheterna och helst få löpsedlarna. Alla berömmer alltid de som har ambitioner och vill nå någon vart. De som når sina mål och sedan siktar ännu högre, de är allra bäst i vårt samhälle.

 Jag har fortfarande ambitioner och mål med mitt jobb och med mitt liv. Men jag vet något som jag inte visste då. Jag vet att ambitionen har ett pris.

I dag var jag ute och skrev om en av socialdemokraternas EU-parlamentariker som besökte kommunen; Anna Hedh (socialdemokrat) från Mörbylånga. Nu är valarbetet i gång. Det var ett möte som var roligare än många andra politiska möten. Det var ett samtal mer än än att hon höll tal. Det var väldigt lättsamt. Men det var i princip bara socialdemokrater på mötet så Fredrik Reinfeldt fick sig några kängor.

- Han ser ju ut som Alfons Åberg. En del kvinnor verkar ha röstat på honom för det. Ska han få styra landet för att han ser ut som Alfons Åberg? Ska vi ta Lucky Luke nästa gång?

Jag kunde inte låta bli att skratta. Uttalandet kom så plötsligt från en ung man.

Det var också roligt för det var väldigt många engagerade människor, som brann för olika saker, som besökte mötet. Den politiska energin fanns verkligen i rummet. Ohc kunskapen om EU verkade stor. Många politiska möten man besöker som journalist är sorgligt torra och tråkiga. Men det här blev faktiskt annorlunda. En man sade:

- I mitt hemland blir man förbannad och tappar håret vid orättvisor.

Jag såg framför mig folk som plötsligt började tappa håret när de läste om alla höga chefer som får sina miljonbonusar. Än en gång fick jag mig ett gott skratt av den tanken.

I går, tisdag, var det två månader exakt till EU-valet. 7 juni ska vi gå att rösta. Eller jag ska göra det i alla fall. Men jag har inte den blekaste aning om vilket parti eller vilken kandidat som jag ska rösta på. I förra EU-valet röstade bara 37 procent. Jag minns inte ens om jag var en av dom 37 procenten. Jag är en person som vill ta min chans att vara med och bstämma vem som ska besluta över saker som påverkar min vardag. Så jag antar att jag röstade. Men jag har samtidigt ingen aning om vem eller vilket parti jag skulle ha röstat på. Denna gången ska jag sätta mig in ordentligt i vad de olika kandidaterna tycker. Det är trotsallt bara 17 politiker som vi i Sverige ska rösta in. Men det är i oförsej väldigt många kandidater. Men en del borde jag ju kunna få koll på i alla fall.

Jag har precis varit och träffat en man från Folksam och pratat pension (och lite försäkringar).

- Se inte allt som nattsvart nu.

Det var det sista som han sade innan vi skildes. Det säger lite om hur min framtid ser ut.

Den sista tiden har jag försökt att vara duktig och sätta mig in i det här med pensioner. Jag har kollat upp tjänstepensionen och där verkar jag ha ett bra val med låga avgifter. Men sedan har vi ju den privata pensionen och den allmänna pensionen. Det orange kuvertet har aldrig varit någon trevlig läsning. Det kunde lika gärna stå: du kommer tvingas att flytta till fattigstugan när du blir pensionär. Men då kommer nästa fråga, det finns ju inga fattigstugor längre. Var hamnar jag då? På gatan?

När jag fick hem ett brev för ett tag sedan,från Folksam, där det stod; vill du prata om din pension? Så kände jag att det var bra. Det här var pensionsmannens huvudbudskap:

- Du måste spara en miljon kronor tills du går i pension för att kunna få ut 70 % av vad du tjänar idag.

Hjälp!!! Hur i hela friden ska jag tjäna ihop en miljon kronor. Det är ju en omöjlighet. I nästa mening sade han att det inte handlar om så mycket per månad om jag sparar i 35 år som det skulle bli. Men då hade jag redan slutat att lyssna. En miljon kronor! Var ska jag få de pengarna i från? Som om det inte räckte med en studieskuld på närmare 400 000 kronor.

- Vad du ser blek ut, konstaterar pensionsmannen.

Pensionsmannen började att berätta om en man i min ålder som bara hade gymnasieutbildning och tjänade över 30 000 kronor. Så mycket kommer jag förmodligen aldrig någonsin att tjäna som landsbygdsjournalist. Jag kan inte ens drömma om det, så ouppnåligt är det som journalist i Småland. Då har jag fem års högskoleutbildning och två olika examen (i statsvetenskap och journalistik). Jag är i fel bransch.

- Men du har förmodligen roligare på jobbet, säger den käcka pensionsmannen.

Oj, vad jag kände mig fattig. När jag gick därifrån såg jag dessutom att jag hade ett jättestort hål i strumpbyxorna. Det syntes till och med att jag var fattig.

Jag har en ledig helg. Hade tänkt att få en hel del gjort här hemma. Men jag har ändrat de planerna. Började lördagen med en promenad i Apladalen före frukost. Det var jag, hundägarna med sina hundar och fullt av ekorrar. Var jättemysigt. Kroppen kändes energisk och den gillar våren. Men sedan har den varit matt. Inte matt som i att den håller på att bli sjuk utan bara matt som i att det har varit lite för mycket, lite för länge. Även huvudet är trött, så trött. Så det får bli en väldigt lugn helg. Ska sova ut i morgon och sedan ska jag och Alyzza ta en ridtur i skogen. Det gillar vi båda två.

Nu är jag tillbaks i vardagen efter den härliga veckan på Djurönäset och i Trosa. Så fort jag kommer hem så kommer stressen tillbaks. Jag ser allt som måste göras både hemma och på jobbet. Då kan jag inte slappna av. Jag har tyvärr inte den förmågan.

Men våren ligger i luften och det ger energi att få saker gjorda. Kroppen får nytt liv och vill vara ute i friska luften. Jag började veckan på det bästa sätt man kan tänka sig. Jag red ut i skogen med Alyzza. Den senaste tiden har vi mest tragglat dressyr. Vi har mest bråkat och inte kunna samarbeta. Så när jag i måndags morse såg hur frosten började släppa taget om marken och solen tittade fram bakom granarna så tänkte jag: idag ska vi ha kul. Så vi tog en tur i skogen istället för på banan. Det blev två riktigt snabba galopper. Vi njöt av det till fullo båda två.

Och i tisdags gav jag järnet på gympan. Kroppen spratt av energi. Tänk så mycket lite sol och värme kan göra. Jag har tagit varje chans till en promenad när jag ändå ska ta mig till något ställe. Och nu är det bara en jobbardag kvar denna veckan och sedan är det helg. En ledig helg. Faktiskt den enda lediga helgen, som jag inte antingen jobbar eller har något uppbokat, fram till midsommar. Nu är sommartiden här och därmed blir min kalender fulltäcknad. Allt är precis som vanligt med andra.