Det är ännu en vecka kvar till skolan börjar igen. Så just nu har jag en retreat på hemmaplan. Eller jag skulle kunnat haft det. Istället ser jag som vanligt till att jag har fullt upp. Jag gör sådant som man inte hinner annars och det är verkligen ett heltidsjobb. Hur klarar sig de som har man, barn, hus, heltidsjobb och är engagerade i föreningar?

Men i ärlighetens namn så har det varit en ganska skön vecka också. Jag har kunnat läsa tidningen länge på morgnarna, vara ute i det härliga vädret och hunnit ligga på årets julklapp, spikmattan, och lyssna till lugn musik. Så jag har allt behållt en del av julledighetens lugn i kroppen. Idag har jag varit på öppet hus på ett yogacenter här i stan. Jag testade kundaliniyoga och var på en föreläsning kring ayurveda. Intressant.

Det är synd att man inte kan behålla det där lugnet som ibland infinner sig. Det finns ju alltid et nytt mål där framme, en ny vision och just nu har jag många sådana. Efter ett halvår i Umeå har saker och ting börjat klarna, jag vet vilken väg jag vill gå och vilket mål jag har. Men det roliga med livet är ju att ibland händer det saker som gör att man självmant, eller av andra orsaker, kommer in på en annan väg. Så var jag hamnar det återstår att se. Men i slutändan blir det säkerligen bra, det brukar det bli.

Under tiden fortsätter jag att leva i den invanda vardagen. Jag läser just nu Jonas Gardells "så går en dag från vårt liv och kommer aldrig åter". Jonas Gardell är fantastisk. Ända sedan "mormor gråter" så har jag gillat den mannen. Hans enkla klokskaper om människors vardag slår det mesta. Igår läste jag ett kapitel om hur det är att vara 30-årig singelkvinna. Jag skrattade gott och har själv kännt precis så här i perioder. Läs och njut:

"Pia är inne i en av sina "jag är över trettio och har inte hittat någon att leva med och jag måste få barn innan det är för sent-kriser". Nu är Pia över trettio och nästan död. Vad ska hon göra åt det? Hon kan inte köpa sig blått nagellack! Det måste finnas gränser. Blått nagellack är för tonårstjejer som tuggar nervöst på tuggummi medan de funderar på om de är ordblinda eller bara genuint korkade.

Hennes liv skenar ändå kommer hon ingen vart. Vid hennes liv hade hennes mor redan fått tre barn. Vid hennes ålder hade hennes far mindre än halva livet kvar att leva. De var färdiga med utbildningen, familjebildandet, de hade grundat sina hem, slagit ned pålarna i marken och rotat sig. De var gamla i bemärkelsen vuxna. Hon är gammal i bemärkelsen "förstår inte hälften av Expressens fredagsbilaga". " 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej, Rubriken, snö ovh en leende bebis, visar vad som just nu gör mig väldigt glad. Livet som mamma är härligt och förvirrande. Att få se Milton le och utforska den nya världen som han kommit till är fantastiskt. Men det är verkligen en ny vär...

  Hej, Nu har vi varit hemma från sjukhuset i lite mer än en månad. Den här bilden är från kvällen när vi kom hem. Då var han inte stor. Nu väger han snart fem kilo och känns som en "riktig bebis". Innan var han så smal och liten, det kändes som...

  Nu är han född, vår älskade Mr. Pytteliten. Sex veckor för tidigt kom han. Det var väldigt oväntat at han skulle ta sig ut så tidigt. Jag var snarare beredd på att få gå över tiden och bli så stor så att jag knappt kunde röra mig. Men jag blev i...

  Jag har åkt så långt vägen går. Ja, ända tills det blev stopp. Här slutar nämligen vägen. Jag har hamnat i Ammarnäs. Jag bevakar filmfestivalen, med dokumentärfilmer, med det passande namnet "Far far away".     Det är vackert här, som på ...

  Veckan i södra Sverige avslutades med en tur till Styrsö i Göteborgs skärgård.     Jag och min vän Petronella sov en natt på ett vandrarhem där.     Så här fint låg vandrarhemmet, inbäddat i grönska. Precis som på många öar så finn...