I morse ringde pappa. Nu hade det hänt. Det som jag fasat över länge. Vår äldsta hund hade blivit plötsligt sjuk och var tvungen att avlivas. Nu finns inte Docky mer. Han är en del av mig och jag vill helst inte leva utan honom på vår jord. Det gör ont i hela kroppen. Men samtidigt vet jag att han är alltid med mig, varje sekund och varje minut som går så finns han hos mig, i mitt hjärta.

Varje gång jag ser en pinne kommer jag att tänka på hans glädje när han skuttade runt med pinnar i munnen. Varje gång jag går i skogen och lyssnar på fågelkvittret kommer det kännas som att han går bredvid mig och varje gång jag ser en viftande svans kommer jag att tänka tillbaks på alla gånger jag kom in genom dörren och han sprang mot mig överlycklig av glädje. Och jag var lika glas att se honom. Han stod mig så nära, så otroligt nära, det vi hade var speciellt.

Men jag tror att vi ses igen. Då hoppas jag att vi är på en plats där det finns många pinnar att leka med, mycket ost och pepparkakor att äta och många mjuka kuddar att dela när tröttheten faller på. Om det finns en himmel, så tror jag att det är så Docky hade önskat att den skulle vara.

Jag älskar dig Docky och kommer alltid att göra det. Vi ses igen, min vän.

  Hemma i julas  

Vid Osudden.

  På promenad i Apladalen med en pinne i munnen som vanligt. 

Vid Store Mosse.

Det var bara hos mig han sov i sängen. Vi sov tätt bredvid varandra och det brukade sluta med att vi i slutet av natten delade kudde.

Nu är de bara två kvar. Men i mitt hjärta förblir du den största, Docky.