I morse ringde pappa. Nu hade det hänt. Det som jag fasat över länge. Vår äldsta hund hade blivit plötsligt sjuk och var tvungen att avlivas. Nu finns inte Docky mer. Han är en del av mig och jag vill helst inte leva utan honom på vår jord. Det gör ont i hela kroppen. Men samtidigt vet jag att han är alltid med mig, varje sekund och varje minut som går så finns han hos mig, i mitt hjärta.

Varje gång jag ser en pinne kommer jag att tänka på hans glädje när han skuttade runt med pinnar i munnen. Varje gång jag går i skogen och lyssnar på fågelkvittret kommer det kännas som att han går bredvid mig och varje gång jag ser en viftande svans kommer jag att tänka tillbaks på alla gånger jag kom in genom dörren och han sprang mot mig överlycklig av glädje. Och jag var lika glas att se honom. Han stod mig så nära, så otroligt nära, det vi hade var speciellt.

Men jag tror att vi ses igen. Då hoppas jag att vi är på en plats där det finns många pinnar att leka med, mycket ost och pepparkakor att äta och många mjuka kuddar att dela när tröttheten faller på. Om det finns en himmel, så tror jag att det är så Docky hade önskat att den skulle vara.

Jag älskar dig Docky och kommer alltid att göra det. Vi ses igen, min vän.

  Hemma i julas  

Vid Osudden.

  På promenad i Apladalen med en pinne i munnen som vanligt. 

Vid Store Mosse.

Det var bara hos mig han sov i sängen. Vi sov tätt bredvid varandra och det brukade sluta med att vi i slutet av natten delade kudde.

Nu är de bara två kvar. Men i mitt hjärta förblir du den största, Docky.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej, Rubriken, snö ovh en leende bebis, visar vad som just nu gör mig väldigt glad. Livet som mamma är härligt och förvirrande. Att få se Milton le och utforska den nya världen som han kommit till är fantastiskt. Men det är verkligen en ny vär...

  Hej, Nu har vi varit hemma från sjukhuset i lite mer än en månad. Den här bilden är från kvällen när vi kom hem. Då var han inte stor. Nu väger han snart fem kilo och känns som en "riktig bebis". Innan var han så smal och liten, det kändes som...

  Nu är han född, vår älskade Mr. Pytteliten. Sex veckor för tidigt kom han. Det var väldigt oväntat at han skulle ta sig ut så tidigt. Jag var snarare beredd på att få gå över tiden och bli så stor så att jag knappt kunde röra mig. Men jag blev i...

  Jag har åkt så långt vägen går. Ja, ända tills det blev stopp. Här slutar nämligen vägen. Jag har hamnat i Ammarnäs. Jag bevakar filmfestivalen, med dokumentärfilmer, med det passande namnet "Far far away".     Det är vackert här, som på ...

  Veckan i södra Sverige avslutades med en tur till Styrsö i Göteborgs skärgård.     Jag och min vän Petronella sov en natt på ett vandrarhem där.     Så här fint låg vandrarhemmet, inbäddat i grönska. Precis som på många öar så finn...