I går, söndag, var vi uppe på Södra Storfjällets högsta topp, Ristjåkke. Den ligger ganska nära där vi bor. Jag har aldrig varit där uppe innan och det var en fantastisk utsikt. Många av fjällen, som vanligtvis är väldigt höga, såg ut som små kullar där uppifrån. Man ser både Hemavan, Tärnaby och in i Norge.

Att stå här uppe är som att förflytta sig till en helt annan värld. Och en annan tid också för den delen.

Vitt så långt ögat kan nå. Vita fjäll, vit snö och vita spår. Men en blå blå himmel. Sådana här vårvinterdagar i fjällen är fantastiska.

Vilken frihetskänsla att strosa här uppe. Själv fick jag sitta still. Jag väntar fortfarande på att det där knät ska vara läkt. Men snart går även jag förhoppningsvis.

Jag njuter. Det blåste knappt något alls här uppe på toppen. Det är väldigt ovanligt. Man brukar inte vilja stanna högt uppe på fjällen mer än korta stunder i taget. Sedan vill man ner en bit igen. Men igår gick det jättebra.

Vi såg mycket spår efter järven också. Den verkar hålla till nära huset också. Svärmor har sett färska järvspår flera dagar denna veckan, precis utanför huset nästan. Och vi har sett bävern i ån igen. Vi stod och kollade på den riktigt länge en kväll.

Snön på grusvägen fram till gården smälter allt mer för varje dag. Nu ser vi översta trappsteget till farstubron och det andra trappsteget börjar också titta fram. Det har varit helt gömt under all snö hela vintern.

Dagens Joesjöväder: +/- 0 grader och sol. Snödjup i terräng: 94 cm.