I går, söndag, var det dags att lämna Jokkmokk och alla härliga människor för denna gången. Vi strosade runt lite på Ajtee, samemuseumet, innan vi åkte hem. Det var otroligt vackert på hemresan. Klarblå himmel och solen som lyste över de vita silverglittrande ängarna. I Vidsel stannade vi och åt lunch. Jag åt världens godaste kebabtallrik. Så har ni vägarna förbi Pizzeria Tictac i Vidsel, ät där!

Det känns alltid lika tomt att komma hem efter tre intensiva dagar i Jokkmokk. Nu är det vardag igen. Skoluppgifter ska göras och en hel del annat ska fixas. Verkligheten är tillbaks. Nu gäller det att börja räkna ner dagarna till nästa år. Det är bara ett år kvar till nästa gång. Kanske ses vi där då?

Här finns det stillhet. Här sjunger friheten. Det börjar skymma och himlen färgas rosa. Men resten av världen är vit, gnistrande vit. Hela sjön Talvatis har förvandlats till en magisk vintervärld. Och det finns så mycket lugn och frid här. Samtidigt finns det många kilo energi. Här finns nämligen draghundarna som drar runt turisterna ett varv på sjön. De rycker i linorna, skäller och vill iväg.

Här finns även renarna som springer så fort de kan. Renracen brukar dra stor publik. En del renar vill inte springa alls, andra springer desto fortare. En del avde orutinerade förarna ramlar av och andra vinner trots att de aldrig sett en ren förut. 

Renarna hämtas för att tas till nästa race.

Här vilar renarna i väntan på nästa lopp.

Renägarna står beredda att stoppa sina renar när loppet är slut.

Efter frukostbuffén på lördagen så gav vi oss ut för att handla innan alla busslasterna kom. Vid tio var vi ute, vid elva går det knappt att gå på marknadsgatorna längre eftersom det är så trångt. 

Jag köpte Gaahko, glödkaka, och ullsulor så att jag inte ska frysa om fötterna mer. Tänk den som hade haft mycket pengar, och inte varit en fattig student, då hade man kunnat köpa mycket fint samiskt hantverk.

Vild-Hasse var som vanligt på plats. Sålde ren- och björnkorv. Berättade sina skrönor från när och fjärran.

Vi åt souvasrulle till lunch. Eller snarare dressing med några få renköttsbitar som flöt runt där. Dressingen var över allt. Hel ajackan var full med dressing och jag hann inte torka av det innan det hade frusit till is i den 25-gradiga kylan. Men jag fick nog många runt om mig att skratta eftersom jag inte hade rätt teknik för att äta souvasrulle. Men det bjuder jag på.

Lördagen var samiska nationaldagen, 6 februari. Det var helt tjockt vid isscenen och isläktaren. Men vi lyckades se lite i alla fall. Renrajden kom förbi. Jag har sett den förr, men renarna har så milda ögon och samernas koltar är så vackra.

Höjdpunkten var konserten med Sofia Jannok. I år hade vi köpt förköp cirka en månad innan marknaden. Förra året blev vi nämligen utan biljetter eftersom det var slutsålt. Vi har också lärt oss att det gäller att vara ute i tid innan konserten. Så nästan en timma innan de öppnade dörrarna stod vi utanför Bio Norden och väntade. Klockan 16.00 när konserten skulle ha börjat hade de fortfarande inte låst upp dörrarna och kön ringlade sig lång längs gatan. Då var man lite småsur. Men när vi kommer in i salongen och alla har knäppt upp täckjackor och dragit ner termobyxorna så kommer hon in på scenen. Sofia Jannok ser ut som en ängel och hennes röst låter också den som en ängels. Jag hamnar nästan i ett meditativt tillstånd och det långa köandet är glömt. När hon avslutar med sin vinnarlåt från Sami Grand Prix, Liekkas, så är lyckan fullkomlig.  

Det roliga med Jokkmokk är att lek och allvar blandas på ett så naturligt sätt. Från föreläsningen med Ann-Helén Laestadius till skratten i öltältet är det bara några få steg. I Jokkmokk ryms allt på en liten yta. På Östra skolan bor några män som har varit på marknaden i över 30 år. Vi brukar se dem där varje år. De har en samisk bekant, en äldre man, som brukar komma och festa med dom. Han berättade om sitt liv på sameskolan i Jokkmokk när han var ung. Den som sade något på samiska fick stryk. Han beskrev hur de fick dra ned byxorna och hur björkriset ven mot baken.

- Jag säger bara det, man kunde inte sitta på två dygn.

Samegubben har arbetat med sin kropp hela sitt liv. Plötsligt får han oss att göra yoga och qi gong-övningar. Trots sin ålder så var han smidigare än oss allihop. Det blev mycket skratt när en del av männen i rummet inte var så rörliga. Det räcker att jag säger så.

På fredagskvällen var vi tillbaks vid hembygdsgården. Elden sprakade, Marcus sjöng och där inne dansade de gammeldans. I caféet sålde de pannkakor med Nutella. Fantastiskt gott. När vi kom tillbaks till vårt kära klassrum låg "Pitebon" och sov. Han hade fått i sig lite för många öl, lite för snabbt. Då kommer en av de erfarna gubbarna in som har varit på marknaden i väldigt många år och tittar på Pitebon:

- Han sover inte. Han är död!

Ja, det låter makabert. Men i den stunden var det riktigt roligt.

När vi väl har kommit i sovsäckarna så går de gymnasietjejerna upp. Deras mobil ringer och en av tjejerna övertalar den andra att gå ut för att träffa den snygga samen som ringde. Tjejen som egentligen vill sova säger:

- Du är en ond tjej som kommer att födas till något dåligt i nästa liv, förmodligen i Israel!

Under fredagen, på Jokkmokks marknad, var vi och lyssnade på författaren Ann-Helen Laestadius som har skrivit ungdomsboken ”sms från Soppero”. Hon berättade om hur det var att växa upp i Kiruna som ung same. Jag vet att de som växte upp för 50-60 år sedan hade stora problem. Då var det fult att prata samiska och att jojka var mer eller mindre förbjudet. Men Ann-Helen Laestadius är i min ålder, runt 30 år, och hon berättar om hur samiska barn mobbades. Det var gripande att höra.

Hon berättade hur hon under nästan hela sin uppväxt förnekade att hon var av samisk härkomst. Hennes lärare försökte få henne att läsa hemspråk; samiska. Men då sade hon:

- Det är inte jag som är same, det är min mamma.

Hon hade nämligen sett hur det gick för de barnen som sade att de var samer. De blev retade och fick inte vara vän med de andra barnen. Så Ann-Helén levde ett dubbelliv. I skolan var hon svensk och hemma var hon same. Så i skolan klarade hon sig från att bli retad. Men sedan hon blivit vuxen och ”kommit ut” som hon beskriver det själv så har hon blivit kallad lappdjävel två gånger.

Men hon berättar att när hon väl erkänt att hon är same, och att hon är stolt över sitt ursprung, då kommer ett annat problem. Då är det ”ursamerna” som tittar snett på henne. De frågar misstänksamt vilken släkt hon kommer från. Sedan säger de, på samiska: varför talar du inte samiska? Ja, hon fick inte lära sig det nör hon var liten. Familjen tycket att det inte var så viktigt.

När hon var 30 år fick hon sin första kolt. Men hon är rädd för att det ska bli något fel när hon har den på. Bällingskorna ska snöras på ett visst sätt och det är väldigt noga att silversmyckena på kolten sitter exakt rätt. Hon berättar hur samerna synar varandra eller åtminstonde är rädda för att bli synade. Ann-Helén Laestadius berättade på ett väldigt intressant sätt hur tudelad den samiska identiteten kan vara. Det är detta som hon beskriver i sin debutroman, som bara tog två veckor av skriva, och samma problematik tas upp i den andra boken "hej vacker" som hon nu skriver på.

Kl 05.28 startade klockradion i torsdagsmorse och musik från Mix Megapol strömmar ut. Det var årets viktigaste dag; Jokkmokks marknad. Jag åkte bussen till Skellefteå. Det är kul att se de små samhällena som man passerar på resan genom Västerbotten. Här har man inte använt överdriven fantasi när man har kommit på namn till butikerna. Nej, här är det raka puckar. Skoaffär´n. Klädbutiken. Foto. Ingen behöver fundera på vad just den butiken säljer.

Det var många skolbarn med i bussen som skulle till skolan i Robertsfors. Busschauffören berättade om bälteslagen som gör att alla måste ha bälten. Förmodligen säger han samma sak varje dag. Men när man är 14 år förstår man inte alltid sitt bästa. Så det var inte så många av eleverna som tog på bältet. Då började chauffören berätta om de olyckor som bussarna mellan Umeå och Skellefteå varit inblandade i det sista. Jag har läst om olyckorna i tidningarna och de har berott på all snö. Man blir ju lite nervös när chauffören börjar tala om att en olycka händer så lätt. Men det gick bra denna gången.

Från Skellefteå blev det bil. I Älvsbyn stannade vi och åt lunch; hamburgare på Sibylla. Sedan åkte vi förbi fantastiska Storforsen. Vattnet skapade en isvärld och det rök från de delar av forsens vatten som inte hade frusit. Vid 14.30 var vi uppe i Jokkmokk och kunde inkvartera oss i rum 25 på Östra skolan. Samma rum som varje år. Undra vad det är som gör att man hela året längtar efter att få bo i några dagar på den slitna madrassen i klassrummet i Jokkmokk? Ja, jag kan inte säga vad det är. Men fantastiskt är det. I år var det fullt redan på torsdagen. Det brukar annars vara lite mindre då. Blandningen i rummet är alltid fantastiskt. I år var de yngsta några gymnasietjejer som var där för att ragga på samekillar (de hade sovit några dagar i en snögrotta som de själva byggt och nu lyxade de till det med en madrass) och den äldsta var en man i 75-årsåldern som knappt hade någon hörsel kvar. Så det var en stor bredd och det är härligt.

Torsdagen var som vanligt; bekanta sig med de på rummet, gå ett första varv på marknaden, hämta programmet, handla lite mat på ICA Rajden och kolla in livet i restaurangkåtan på kvällen.

Jul, nyår, påsk och midsommar. Ja, det är trevligt med de svenska högtiderna. Men den bästa högtiderna av alla är Jokkmokks marknad. En tradition med över 400 år på nacken. Själv har jag varit med en försvinnande liten del av alla gånger. Det blir sjätte gången nu. Men jag hoppas kunna vara med i många många år till.

Väskorna är packade. Väckarklockan är ställd på 05.28 Imorgon bär det av norrut. Jag är redo. Redo för jojk, föreläsningar, sameslöjd, glada människor, renar, snö, kyla och levande eldar som lyser i kapp med stjärnorna i Jokkmokks skogar. Det går inte helt att beskriva hur fantastisk denna festivalliknande marknad är. 10 000-tals människor från hela världen träffas för att ha kul och umgås på en plats där den samiska kulturen står i centrum. Ni som inte har varit där; åk dit!

Det var februaris första dag när jag gick längs den snöklädda stigen igår. Det knarrade när skorna och snön förenades i en vintervals. Solen lyste in mellan granarna, björkarna och de sibiriska lärkträden. Det lyste som guld och jag kände hur solens energi flödade rakt in i mitt hjärta och lyste upp alla dammiga hörn i mitt inre. Stegen var lätta och den tjocka snön på grenarna, vid Bäcksjön utanför Umeå, glittrade som en skatt av diamanter och silver.

25 minus hade termometern i bilen visat. Lillfingrarna och fötterna var tveksamma till denna promenad med Kung Bore. Men leendet var konstant och benen lättare än på länge. Skogen tog slut och världen öppnade sig. Den isklädda sjön med flera decimeter snö låg nedanför mina fötter. Långt i fjärran skymtade fjällen. Detta är frihet! Detta är vad min kärlek till norrland bygger på!

Snart sprakar elden vid strandkanten. De gulorange lågorna ger ro i själen. Jag hör varje andetag från mig själv och eldens lugna sprakande. Annars är det helt tyst på ett brefriande sätt. De glada vännerna dyker upp med korv som vi grillar över elden. Det smakar bättre än något som jag tidigare ätit. Korven är så mjuk att den smälter i munnen tillsammans med ketchupens sötma och senapens styrka. Detta är det bästa kalas som jag någonsin varit på.

Ta vara på vintern och kylan. Njut av den, kära vänner.