- Varför är kaniner så många? För att de har så kul. Varför har de så kul, då? Jo, för att de är så många?

Så inledde Tomas Di Leva sin föreläsning i Umeå idag. Det var på framtidsmässan, där olika universitet och andra utbildningsställen visade upp sig. Gymnasietjejerna pep av skratt över Di Levas skämt om kaninernas parningsintresse. De kunde knappt sluta skratta på hela timmen, så generande men samtidigt roligt tyckte de att det var.

Det var väll inte det jag tänkte på mest. Nej, det var hans kärleksbudskap. Han säger så enkla och självklara saker, men många har glömt bort det i nutidens stressade värld. Han pratade bland annat om att leva i nuet.

- Gårdagen kan som bäst ge oss fina minnen och bra erfarenheter. Men igår kommer aldrig tillbaks. Det är nu, idag, vi lever. Framtiden är ännu bara en dröm.

Han uppmanade alla att ta tag i sina drömmar och inte tänka "det kan jag göra sedan". Vi vet trots allt inget om hur sedan blir, då kanske chansen har gått oss förbi.

Han pratade också om meditation. Genom att andas rätt och komma ner i varv så kan vi få tankarna att klarna och plötsligt har vi ett svar på våra bekymmer. Han sjöng också några låtar. "Vem ska vi tro på" framfördes till gitarr. Och den låten är väll mer aktuell än någonsin. En del säger att klimatet på jorden kommer att ändras drastiskt. Andra säger att ingenting har förändrats, väder och vind varierar naturligt lite fram och tillbaks. En del säger att det vore en fördel för Sverige att ha euro, andra säger att det vore väldigt dumt. En del säger att till slut tar alla krig slut och det blir ett paradis på jorden, andra säger att hela jorden kommer att sprängas och inget finns på Tellus mer. Ja, vem ska man tro på, tro på, tro på? Men vi kan nog inte göra så mycket mer än det Di Leva påpekar; leva i nuet och göra något fint av varje dag.

Vintern fortsätter att vara oerhört vacker. Det går inte annat än att njuta av nuet just nu.

Ungefär vart annat år blir jag sportintresserad. Det sammanfaller med vinter-OS, sommar-OS och fotbolls-VM. Vinter-OS är det roligaste. Det är ju trots allt roligare att se naturen klädd i snö än en trist friidrottsarena eller fotbollsplan. Men jag blir inte så galen så att jag sitter uppe dygnet runt och ser varenda liten udda gren. Jag har inte heller ork att se något där inga svenskar är med. Nej, lagom dos av OS är bäst. Men jag måste ändå erkänna att några andra program har jag inte sett sedan OS började, så kvällarna är inbokade för sport. Och på dagarna går jag in och läser OS-bloggen på Västerbottens-Kuriren. De har en egen fotograf och reporter på plats. Inte dåligt för att vara en lokaltidning. Men å andra sidan är många av deltagarna från Västerbotten. De hade gjort ett väldigt fint bildspel från när Björn Ferry tog emot sin guldmedlaj med "du gamla, du fria" i bakgrunden. Riktigt högtidligt.

Det var ju helt fantastiskt att se norrlänningarna Charlotte Kalla och Björn Ferry krossa mållinjen för att ta sina guldmedaljer. Vilken glädje. Jag är så glad för deras skull. Västerbottens Folkblad skrev idag att Björn Ferry får en gata uppkallad efter sig hemma i Storuman. Det är en gata där han brukar träna mycket. På samma gata gifte han sig tydligen med Heidi Andersson (Armbryterskan från ensamheten). Två dagar i rad var det guldyra i Sverige. I medierna talades det om två stora kandidater till bragdguldet.

Men igår. Då hände det som inte fick hända. Anja Pärson råkade ut för sin värsta krasch någonsin i karriären. Silvret förlorade hon men det spelade nog inte så stor roll. Jag antar att hon är lättad bara över att vara vid liv och att inte ha blivit förlamad. Mina tankar gick till Thomas Fogdös olycka. Det var ju inte alls samma situation, men konsekvenserna blev mycket allvarliga. Det är bara att vara lättad över att det inte blev värre för Anja.

Sedan har vi ju alla skandaler. Anna-Carin Olofsson skickades iväg 14 sekunder för sent. Dödsolyckan i rodel. Många uråkningar igår dagens störtlopp som såg ut att ha kunnat bli allvarliga om oturen varit framme. Den kvinnliga längdskidåkaren som åkte ur, rätt ner för en brant och i en å, och skadade sig. Vore det för mycket begärt att ha skyddsnät på fler ställen? Det kan ju inte vara meningen att folk ska skada sig.

Igår, efter Anjas lopp, försökte jag att se finalen i sprinten. Men då somnade jag. Har en envis förkylning som varken bryter ut eller försvinner. Irriterande för man blir så himla trött.  Men då är det ju bra att det är OS på tv så att det blir lugna kvällar i alla fall.

Håll nu tummar och tår för alla svenskar, så kanske vi får fler medlajer.

Jag gick med raska steg genom centrala Umeå. Hade precis passerat MVG-gallerian och fokus var österut längs Kungsgatan. Plötsligt står den bara där framför mig. En reklamskylt. Och jag måste stanna för att läsa igen. På reklampelaren står det; "Är du säker på att du ska åt det hållet?"

Jag log för mig själv. Kan till och med en reklampelare se hur förvirrad jag är? Ja, jag måste stanna upp och i några sekunder tänka på om jag verkligen går åt rätt håll. Men jo, jag är på väg åt helt rätt håll. Jag ska till fotokursen på Universitetet. Så jag fortsätter att gå. Men jag hade lika gärna kunnat vara på väg åt fel håll. Det hade inte varit olikt mig och det beror på två saker; 1) Jag har en helt otroligt dålig lokalkänsla och 2) Mitt minne är nästan lika dåligt som lokalkänslan, så under tiden som jag är på väg någonstans kan jag ha glömt vart jag är på väg.

Jag behöver inte ta några exempel. Ni som känner mig vet allt för många gånger när minnet eller lokalsinnet har spelat mig både två och tre spratt. Men det brukar ju kunna leda till en del skratt - efteråt. Lokalkänslan är nog tyvärr medfödd. Jag har alltid varit sådan att jag har kunnat gå vilse även om jag bara ska ta en promenad i mitt eget kvarter. Ja, det räcker med ett stort hus för att jag ska villa bort mig totalt. Okej, jag erkänner, det räcker med ett litet hus också för att jag ska tappa bort riktningen helt.

Men det här med minnet är intressant. Jag upplever att det bara blir sämre och sämre med åren. Dessutom är jag som en senil pensionär. Jag minns nämligen väldigt väl det som hände på mellanstadiet men jag minns inte alltid vad jag gjorde igår. En bekant visade mig en intressant forskning kring det här. University of London har gjort en undersökning på kontorsarbetare som visade att ju fler kommunikationssätt de hade tillgång till, desto mer glömde personerna. Det innebar att testpersonerna skulle svara i telefon, kolla mailen, ha koll på vännerna på facebook, twittra emellanåt, svara på sms med mera. Forskarna menade att personernas IQ sänktes ganska mycket. IQ:n och minnet sänktes mer än av regelbunden användning av maijuana. Dessutom blev koncentrationsförmågan, efter några timmar i en sådan här miljö, lika dålig som om personerna inte skulle ha sovit alls natten innan. Mycket intressant.

Men den forskningen är ju egentligen inte förvånande. Folk kan kontakta dig dygnet runt via msn, mail eller mobil. Man kollar in på facebook för att se vad Kalle har ätit till lunch och att Ada sitter och funderar på livets stora frågor. Sedan gäller det att gå in och kolla de närmaste vännernas bloggar; någon är ute i världen och jobbar med välgörenhet, en annan tipsar om roliga och billiga saker i vardagen och en tredje får mig att skratta. Du kanske ska kolla in de som twittrar, så att du vet vad alla gör just nu. Plötsligt kommer ett sms i mobilen och mailen plingar till; ett nytt mail om något du måste ta ställning till. Försöker att plugga lite. Msn blinkar och någon vill prata med dig. Ja, det är faktiskt inte konstigt att minnet sviktar när man har så mycket "onödig" information som man tar in. Det är snarare helt logiskt. Men jag har dragit ner på tiden med msn (har jag lagt ner helt), facebook och att läsa bloggar. Det är ju trots allt roligare, och tydligen även sundare, att leva i den riktiga världen och inte i datorns värld.

Det är förmodligen ingen som har missat att det har varit alla hjärtans dag idag. Alltså allas hjärtans dag; heterosexuella, homosexuella, singlar, nygifta, par som firat guldbröllop och alla andra människor på jorden. Men vet ni egentligen varför vi firar den här dagen från början?

Det beror på Sankt Valentine eller Valentinus som han kan ha hetat också. Han lär ha varit en romersk präst som vigde kristna par, på 200-300-talet, trots att det var förbjudet både att vara kristen och att viga dessa kärlekspar. Han lär ha halshuggits den 14 februari år 269. Detta var under den tiden som de kristna förföljdes. Han blev dömd till dödsstraff eftersom han vägrade att avsäga sig sin tro.Innan han dödades smugglade han ut ett kort till fångvaktarens dotter som han var väldigt kär i. 

Var han en kärlekens förkämpe? Vad jag har förstått började man gifta sig av kärlek först på 1700-talet i Europa. Och han var förmodligen inte mer kär än någon annan. Ja, jag förstår inte riktigt varför han har setts som kärlekens främsta kämpe.

Men nu kan tänka på den stackars Sankt Valentine när ni äter upp de sista bitarna av den hjärtformade chokladen. Nej, förresten låt bli att tänka på honom. Det finns så mycket viktigare saker att tänka på. Som alla hjärtsjuka barn, idag är det ju även alla hjärtebarns dag. I morgon, måndag, är det dessutom den internationella barncancerdagen. Det har stått i tidningarna om 4-åriga Frej från Umeå som har startat en insamling för sin cancersjuka bästa kompis. Frej gick själv till mamma och sade att han ville tömma sin spargris för att ge pengarna till cancersjuka barn. Det verkar verkligen vara ett barn med hjärtat på rätta stället. Kanske är det så vi alla borde fira alla hjärtans dag? Att ge, vad vi kan efter vår förmåga, till de som behöver hjälp.

Idag förstod jag vad vår nationalsång handlar om. Förhoppningsvis får vi höra den några gånger under de närmaste veckorna. Kanske är det Anja Pärson. Men störst chans är det kanske för Helena Jonsson. Eller så någon helt annan som tar en guldmedalj för Sverige i OS och ser till att "du gamla du fria" spelas. Men det är ganska stor chans att det blir någon från Västerbotten som tar medalj. För det är ganska många deltagare med härifrån, med Anja Pärson från Tärnaby i spetsen.

Idag har jag varit ute på den västerbottniska landsbygden och sett ställen som jag aldrig har varit på. Vi passerade byar med namn som Varmvattnet och Blomåkern. Vad sägs om det? Men vackrast var det i trakterna kring Sörfors, Överboda och Kassjö. Klarblå himmel, härliga mjuka snöklädda ängar som blänkte i solen och en temperatur på minus tolv grader. Rimfrosten gnistrade på björkarna och vi hade Vindelälven som sällskap under vår rundtur i bilen. Det var kurvigt med små vägar. Upp och ner körde vi, över gamla smala broar där det inte gick att mötas och långt ner där nere fanns hela tiden älven. Och borta i horisonten skymtade de snöklädda höjderna. Det var så magiskt vackert. Då hör jag plötsligt vår nationalsång i mitt huvud; "Du gamla du fria, du fjällhöga nord, du tysta du glädjerika sköna... för jag vill leva, jag vill dö i norden".

Ja, när det finns ställen som är så vackra som de här norrländska små byarna då vill jag verkligen leva och dö i norden. Det enda som jag är ledsen över är att jag inte hade med mig kameran. Så tokigt det kan bli. Annars hade ni fått se några av världens vackraste ställen på bild också. Men när ni hör den svenska nationalsången nästa gång så tänk på vad den handlar om; Västerbottens landsbygd.

Tänk er en taxichaufför som alltid är inställd på att vinna. Det gäller inte att vara trevligast i den här tävlingen. Nej, det gäller att ha så många körningar som möjligt på en dag och nästan alla metoder är tillåtna. Kör rätt över åkrar, in på cykelvägen och sedan i motsats körriktning ett tag. Målet är att sladda in på uppfarten en sekund före kollegan. Den som är först vinner nämligen tävlingen och får köra kunden. Så här är det i Umeå.

Jag åkte taxi för första gången igår och en ny värld öppnade sig. Ja, taxichauffören körde bra och höll sig på vägarna. Så jag överdrev lite innan. Men bara lite.

Jag såg att det låg en bok bredvid honom i bilen och tänkte: "Har dom så lite att göra att de kan sitta och läsa romaner på arbetstid?". Men det sade jag förstås inte. Det hade låtit lite otrevligt. Istället sade jag:

- Du kom snabbt, det var ju jättebra, har ni inte så många körningar så här mitt på dagen?

- Jo, nu är det som värst, säger han.

Jag såg förmodligen lite förvånad ut för han fortsatte att berätta. Det var då jag fick min stora inblick i taxichaufförernas värld. Han berättade att många barn som bor på landet åker taxi istället för buss hem från skolan. Vid den tiden när skolorna börjar sluta så ser de flesta taxichaufförer, inom det bolaget, till att hålla sig nära skolorna. För den som är närmast får körningen. Men det slutar inte där. Genom minidatorn i taxin så kan alla taxichaufförer se var de andra är.

- Ser jag att en kollega är nära den skolan som jag tänkte ta, så får jag vara smart och ta en annan väg. Då kanske jag hinner först, säger taxichauffören och berättar att sedan ställer sig alla på lämpligt avstånd från skolan och hoppas att just de får körningen.

Det ögonblicket, fem minuter innan skolan slutar, är för taxichaufförerna den avgörande stunden. Det är lika stort för dem som det är för Anja Pärson att ta ett OS-guld.

Det finns bara två regler under taxitävlingen. Du får inte vara olaglig. Och du får inte gasa på och köra om de andran för att hinna först. Men det är helt okej att ta en annan väg och kanske gasa på lite där för att hinna först. Taxichauffören berättade med en sådan inlevelse om det här och han njöt av att hitta nya metoder för att komma först. Det syntes verkligen på honom hur kul han tyckte att detta var. Anledningen till att taxichaufförerna har skapat den här interna tävligen är ju inte att de tycker att det är så himla roligt att köra skolbarn och 90-åriga tanter som ska till stickcaféet. Nej, det handlar om att de får provision på hur många körningar de har. Desto fler körningar desto mer i plånboken när månaden är slut. Och sedan är det ju kul att kunna reta kollegan, med glimten i ögat, som kom sist. För det verkade faktiskt inte som att min taxichaufför var så pengakåt egentligen. Men han och kollegorna hade hittat ett sätt att göra jobbet lite roligare och mer utmanande.

I övrigt så kör plogbilarna hela dagarna för att försöka få bort en del av all snö. Jag tycker ju att det är väldigt vackert men i många lägen är det lite opraktiskt med all snö. Jag hörde att i Skellefteå hade de fått dispens att tippa snön i älven. Men det var inte en riktigt bra idé eftersom snön kan dra med sig miljöfarliga ämnen. Fast de har tydligen inte behövt tippa snön i älven ännu, det är sista utvägen.

Igår började fotokursen på Universitetet. Var i princip bara introduktion och en kort föreläsning igår. Men det känns oerhört inspirerande. Så idag fick kameran följa med ut i skogen i den underbara februarisolen. Idag var första dagen som jag kände att solen faktiskt värmer nu igen.

Det är för övrigt väldigt mycket snö, som jag har påpekat innan. I helgen rasade delar av taket på en idrottshall in här i Umeå. Snön blev för tung. Det konstaterades att det var 170 cm snö på sina ställen på taket. Så snö har vi gott om.

"Somliga går med trasiga skor, säg vad beror det väll på. Gud fader, som i himmelen bor, kanske vill ha det så". Han sjöng där vid den värmande elden på Jokkmokks marknad. Allt var så härligt i nattmörkret. Men faktum kvarstod; jag var en av de där somliga med trasiga skor. Dragkedjan gick plötsligt sönder under helgen i Jokkmokk. Som fattig student får man lösa det. Här kan man inte hänga läpp. Medicinen är att ta ett par byxor med snörning där nere, knyt åt och dra sedan på termobyxorna. Då sitter skon ganska bra ändå. Med betoning på ganska.

Igår räknade jag mina få slantar som CSB skickar med långa mellanrum. Jo, det skulle gå. Det får bli nudlar som vanligt och ingen fläskfilé. Men jag har inget behov av fläskfilé eller hummer. Så jag köpte ett par nya vinterskor. Det fanns inte ens en dragkedja som kan gå sönder. Några av mina norrländska vänner skulle nog bli stolta när de såg skorna. De är både rejält varma, vattentäta och materialet andas. Dessutom var de på rea, kan det bli bättre? 

Idag var det dags att ge sig av ut i skogen och prova det nya köpet. Tyvärr var det bara - 10 grader och jag som ville prova skorna på allvar. Men det får vänta. Kanske till Jokkmokks marknad nästa år.