Jag fick mitt antagningsbesked från högskoleverket idag. Jag kom in på frilanskursen på Göteborgs Universitet som jag sökt. Jag har fått sipendium till kursen också. Det känns riktigt bra. Nu kommer framtiden och min historia att mötas. Jag har varit frilansjournalist förr och mitt mål är att bli det igen. Denna kursen är ett stort steg i rätt riktning för att kunna hantera allt som frilansjournalist på ett riktigt professionellt sätt. Detta är ett steg på vägen mot framtiden.

Det är sällan som jag hinner ta hand om min kropp som jag borde. För några år sedan tränade jag väldigt mycket och åt rätt. Var väldigt noga med att inte äta för mycket fett och godis. Nu har det blivit mycket slappare med det livet. Men idag fick kroppen röra på sig och oj, vad den har längtat efter det. Jag har hunnit med att cykla en runda i ganska hög fart. styrketränat och tagit en lång promenad. Kroppen har verkligen njutit. En stund fick kroppen ligga i soffan och slappa till Greys anatomy också. Det var inte heller så dumt. Gud, vad det är skönt med lediga dagar. Jag längtar till semestern nu. Men det är tre veckor kvar.

I dag inträffade två konstiga saker när jag hade handlat på Kvantum. Jag skulle köpa jordubbar i ståndet utanför. Den äldre damen framför mig betalade sina jordgubbar och gick. Men ganska snart kom hon tillbaks. Hon hade hittat en vit jordgubbe under de andra och frågade om hon fick byta ut den mot en mogen.  Försäljaren såg ganska förvånad ut men gav henne en stor och röd jordgubbe. Är det så man ska göra? Noga kolla igenom alla sina jordgubbar och sedan gå tillbaks och byta ut de som är för vita, för små eller övermogna.

När jag kom till bilen kom det fram en cyklande yngling (han kan väl ha varit i 20-årsåldern). Han frågade om jag hade tid att prata med honom. Jag sade att jag skulle hem med min mat men frågade om det var något speciellt som han undrade. Då berättade han att han var nyinflyttad och ville lära känna nya människor. Jag berättade om "Aktiv fritid" - föreningen här i Värnamo som anordnar aktiviteter för nyinflyttade så att de lär känna varandra. Då sade han:

- Men det är dig jag vill lära känna.

Borde jag bli smickrad? Det är ju tveksamt om han kan ha tyckt att jag var snygg. Jag var halvsvettig efter förmiddagens cykeltur, hade slapparkläder och håret var slarvigt uppsatt i en hästsvans.

Var det en galning som stod framför mig? Han insisterade på att få ge mig sitt nummer och bad att jag skulle ringa. Men jag sade att jag inte kommer att ringa. Men han tryckte numret i min hand. Var han desperat efter en tjej? Var han en total galning? Ville han råna mig? Jag skäms över mig själv som tänker sådana tankar. Tänk om det trots allt bara var en ganska ensam kille som ville lära känna nya människor. I så fall var det ju jättemodigt av honom att cykla fram till mig. Jag älskar ju att lära känna nya människor. Så det är tråkigt att man tänker som man gör. Det är ju inte varje dag en okänd människa kommer fram till en på Kvantums parkering. Men det kanske borde hända oftare. Det är synd att vi människor är så rädda för varandra.

Jag har insett att kyrkklockorna ringer lite nu och då. Det kanske inte är något mystiskt med att kyrkklockorna ringde kvart i ett härom natten. Igår ringde kyrklockorna tre slag vid kvart i tio på kvällen. Brukar kyrkklockor ringa vid kvart i? Är det bara jag som har missat detta? Är det någon som har kunskap kring kyrkklockor? Man blir ju lite nyfiken och undrar varför i hela friden kyrkklockorna ringer en tid när det inte tycks finnas någon mening. Så om någon vet varför det är så får ni gärna höra av er.

I dag träffades vi jubilarer för att göra upp det ekonomiska kring festen. När vi räknade på det visade det sig bli en riktigt dyr fest. Men vi var ju sju personer så det blev inte så mycket per person. Dessutom så var den festen värd varenda krona. Jag önskar att festen hade hållit på ännu. Det var kul att höra allt som hade hänt som man hade missat. Med 75 personer på en fest så går det ju inte att ha koll på alla. Så det blev många skratt i kväll. Och sammanfattningen var: festen blev fantastisk!

Är det inte underbara fester så är det någon annan anledning till att man inte får de timmarna sömn som man behöver. I natt sov jag undefär tre timmar. Natten före var ingen jätteskön sömn heller.

Jag har nämligen spöken i lägenheten. Om det är spöken i den bemärkelsen som man brukar kalla spöken vet jag inte. Det kan lika gärna vara hjärnspöken. Det låter ju troligare än att ett elakt spöke helt plötsligt har flyttat in i min lägenhet när jag har bott här så länge. Men något konstigt är det. Något som inte går att sätta fingret på. Något som är oerhört obehagligt. Till det kommer oerhört skrämmande mardrömmar. Så verklighetstrogna drömmar så att jag inte ens är säker på att jag drömmer.

Det kanske följde med någon gammal ond ande från bruket efter festen? Det kanske var påsättaren som ville se någon annan miljö. Eller så är det ren och skär inbillning.  Men en stilla undran; varför började kyrkklockorna att ringa kvart i ett i natt?

Ja, så var den avklarad. Min och vännernas fest. Det skulle bli tidernas fest och det blev det faktiskt också. Alla 76 personer verkar ha haft riktigt kul och det var precis det som var meningen. Själv somnade jag klockan tio i söndagsförmiddag. Jag och mina nattgäster satt länge och pratade på vardagsrumsgolvet. Vi pratade om vad vi skulle göra i morgon (under söndagen) när en av kompisarna säger:- I morgon är i dag. Ja, inte är det lätt att hålla reda på vilken dag det är efter en så fantastisk kväll, natt och morgon. Till slut somnade vi av ren utmattning. Jag vaknade klockan elva i änden av min kompis madrass och insåg att jag nog skulle ta mig till sängen. Sov tre timmar (med timman på madrassen) och sedan var det upp igen för att ta avsked till första gästen som skulle ta tåget hem. Det var länge sedan jag var vaken så länge, över ett dygn i sträck. Men än finns ungdomstakterna kvar med andra ord. Kvällen bjöd på allt som en bra kväll ska innehålla; god mat, bra liveband, underbara vänner, festsånger i köket, bugg, disco och mycket mycket mer. Som vanligt på sådan här fester så blickar man tillbaks på åren som har varit. Man skrattar åt gamla minnen tillsammans med vänner som var med på den tiden när man var yngre. Liv som man har levt tidigare dyker upp och kan göra en lite förvirrad. Vissa saker i de åren som har försvunnit saknar man förstås. Men så vänder man blicken mot framtiden och inser att det gamla tillhör historien. Det var bra då och minnena är fantastiska, de kommer alltid att värma hjärtat men det livet skulle inte vara lika kul idag, tio år senare. Nu är det en ny tid som ska ge nya underbara minnen och som skapar nya drömmar. Och många nya härliga minnen skapades på festen. Vi hade så otroligt kul. Under söndagen var det städning som gällde. Det gick ganska fort. Äta lite och sedan var vi tre kompisar som snackade om att se någon film. Men en av kompisarna gick och lade sig på madrassen vid åtta på kvällen (då hade hon redan sovit i soffan ett tag). Så vid niotiden var även jag i säng. Nu är det ny dag och vardag igen.

Varför kommer en förkylning alltid när det är som mest olägligt? I kväll är den stora 30-årsfesten. Vi har fixat och planerat hela veckan. Och vad händer? Jo, i morse vaknade jag förkyld och alldeles darrig i hela kroppen. Kunde inte förkylningen ha väntat tills i morgon? Nehej, inte det.

 Jag ska åka till affären och köpa Kahn Jang. Det brukar göra underverk. Det och ett gäng kiwi så kanske jag kan hålla förkylningen under kontroll.

Igår var vi på Åminne till halv elva på kvällen för att förbereda allt. Det var en pärs. Helt kokhett var det i den gamla sjömalmsindustrin. Vi började stilla prata om hur varmt det kommer att vara med 70 personer på samma ställe... Fem räknar vi med att de dör av värmeslag. Lika många ramlar nog ner för den branta trätrappan och dör. Nej, skämt och sido. Jag hoppas att det förflyter väldigt bra utan några skador alls.

Sju personer som ska ha en fest ihop är inte alltid lätt. Det kan bli för många kockar. Det blev några hårda diskussioner igår. Bland annat om vi verklgien kunde ha turkos servetter till gula och blå plastglas. Egentligen insåg vi nog allihop att det inte är den viktigaste frågan. Killarna hade köpt färgglada plastglas eftersom de visste att vi tjejer nog hade föredragit genomskinliga plastglas. Men i min värld spelar det inte så stor roll. De blå och gula plastglasen livade faktiskt upp lite. Och sedan blev det diskussion om från vilket håll man ska ta maten. Och den diskussionen gick in på om vi verkligen skulle prata om det nu eller vänta och se tills maten är på plats. Så det blev en diskussion kring diskussionen. Och så var det placeringen av borden. Hur nära bordet med mat kan de stå? Hur nära varandra kan folk sitta? Ja, det blir trångt så alla måste sitta nära varandra. Men det kan ju vara mysigt. När vi åkte därifrån var alla vänner och ser fram emot festen i kväll.

Vi fick se bruksmuseumet. Ingen av oss hade varit där innan och sett den stora masugnen. Men vaktmästaren öppnade åt oss. Han berättade att det hade funnits en anställd som hade en viktig uppgift och ett av de hårdaste jobben. Hans titel var påsättare. Ja, vi frågade inte så mycket mer om vad det var som han satte på. Titeln räckte för att få oss att skratta en stund.

Min första gäst som ska sova över kom igår kväll. Jag hann i alla fall hämta honom vid tåget och prata lite på kvällen. Men nu ska jag iväg till Åminne igen och låter honom ligga och sova. Ser skönt ut. Trist att inte kunna umgås med sina gäster mer bara.

Nej, nu får jag åka och köpa min kahn jang så att jag orkar partaja hela natten. För i kväll kommer det riktiga festprissar. Det är många som inte lär kasta in handduken framåt klockan ett-två på natten. Pensionärerna lär nog ha hunnit med både morgonpromenaden med hunden och att läsa tidningen från pärm till pärm när de sista gästerna går hem.