Jaha, då var man här igen. Den senaste tiden har jag varit ganska matt och hängig. Har inte tränat något i veckan för jag har varit så trött. Men igår, fredag, kände jag mig ganska pigg efter skolan och bestämde mig för att ta ett lugnt styrkepass. Det gjorde jag. Men det borde jag inte ha gjort.

På kvällen var jag på konsert med Marie Boine (samisk artist från Norge för er som inte känner till henne). Det var helt fullsatt och en härlig stämning. Det var verkligen många olika sorters människor. En del människor kom i sina skoterkängor, fjällrävenbyxor och fleecetröjor. De hade inte gjort sig till utan kom precis som de var. Jag älskar samerna och norrlänningarna. De vet hur man roar sig och att det inte sitter i kläderna. Konserten var fantastisk. Marie Boine avslutade med fantastiska "gula gula". Men... Det finns ett men. Jag var så trött, så trött och kroppen var så matt att det var en konst att ens hålla den upprätt i en stol. Kroppen skrek efter att få komma hem till sängen och lägga sig. Ögonen gick knappt att hålla öppna. Och det var verkligen synd på en sådan fantastisk konsert. Det blev stående ovationer när hon avslutade. Synd att kroppen ska drabbas av något syndrom just under en sådan konsert.

Idag är kroppen ungefär som igår. Den vill inte vara med. Varför är den så trött? Ligger det något därinne som inte har brutit ut ännu? Ja, i så fall är det bättre att vara sjuk på riktigt i några dagar så att den här enorma orkeslösheten går över. Eller så ska jag vara glad att jag ändå klarar av en del vardagssysslor och inte är totalt deckad. Som att gå till affären, det orkade jag ju med lite övertalning med mig själv. Jag var ju så illa tvungen eftersom det mesta höll på att ta slut. Det är kul i min butik för varje lördag sitter en äldre man och säljer bingolotter där. I början log jag och hälsade på honom men nu har jag insett att det inte är någon idé. Han hälsar aldrig tillbaks och skulle ännu mindre få för sig att le. Han tycks inte gilla sitt uppdrag alls. Jag kan inte annat än att le nuförtiden när jag ser honom. Buttrare kan man nog inte se ut.

Här i Västerbotten är det fortfarande strålande höst. Mellan två och tio plusgrader på dagarna och strålande sol. Alltid. Helt fascinerande. Men i fjällen har snön börjat komma. Här om dagen stod det i tidningen att det var två decimeter snö på kalfjället nu. Härligt. Jag längtar efter snön. Fast så länge hösten är så här vacker så kan ju snön vänta några veckor till. Snökanonerna i Hemavan och Tärnaby är i full gång. De var först ut i landet att sätta i gång och de räknar med att backarna ska öppna om två veckor cirka. Det här är anledningen till att jag älskar norrland; regn, blåst och kyla som går in i märgen är inte äkta vinter. Nej, äkta vinter består av underbar vit fluffig snö. I söder är vi ju överlyckliga när skidbackarna kan ha öppet i två veckor. Här öppnar de i slutet av Oktober, det är visserligen rekordtidigt men ändå...

I övrigt så är en bro över Kvarken ett stort diskussionsämne här. Den skulle binda samman Umeå med finska Björkö och Vasa. Precis som Öresundsbron så skulle det vara först bro, sedan konstgjord ö och så tunnel sista biten. I veckan har politiker uppvaktat EU-poltiker i frågan. Svenska regeringen har varit ganska sval inför förslaget. Men företrädare för Umeå och Vasa menar att det skulle underlätta för utbyte av både arbetskraft och rörligheten för varor, som ju är en av EU:s grundtankar. I dag går det båt mellan Umeå och Björkö, men den är dyr, utan taxfree och gör det inte smidigt för folk att ta sig. Sedan de större taxfreebåtarna, finlandsfärjorna, slutade att gå så tar sig folk inte över för nöjes skull lika mycket. Men när Umeå nu blivit kulturhuvudstad 2014 vill Vasa vara med på ett hörn och de båda städerna vill som sagt utveckla samarbetet. Ska bli spännande att se hur det går.

Nu ska jag fortsätta att ägna mig åt vad jag har ägnat mig åt hela dagen, att ta det lugnt.