När jag kom tillbaks från Nammatj ville jag utnyttja de sista timmarna i Kvikkjokk. Så jag gick en bit längs Kamajåkk, forsen som brusar precis vid fjällstationen (den syns på bilden också). Det låter som en motorväg eller storm utanför fönstret när man släcker lampan och ska sova för natten. Den som ramlar i där har nog inte så stor chans. Men det var jättevackert att följa den en bit uppåt. På många ställen gick det att komma riktigt nära utan att utsätta sig för fara.

Fjällstationen har en bar "Utkiken". Där sitter man med stora fönster precis vid jåkken. Känns som att man sitter mitt i den nästan. Jag, tre tjejer från Stockholmsområdet och en tysk kille som jobbar på stationen satt där en kväll och pratade. Var jättetrevligt. Jag gillar fjällstationen för att det blir så socialt. På dagarna är det tystnaden, fjällen och naturen som gäller. Men på kvällarna är det trevligt att prata med folk. Det var mycket tyskar på fjällstationen. Sista dagen gick jag och en tysk tjej och köpte renburgare på restaurangen/minilivset mitt i byn. Jag hade ätit medhavd pasta de andra dagarna för att göra det billigt. Men sista dagen ville jag lyxa till det lite.

Kvikkjokk bestod ungefär av; fjällstationen, restaurangen/minilivset, kyrkan, hamnen, campingen och några få hus. Så mycket mer var det inte. Men det är ju för naturen man åker till Kvikkjokk och det finnns naturupplevelser i överflöd att få. I går morse, tisdag, tog jag och ett stor gäng andra fjällvandrare bussen därifrån. Den enda bussen som gick hela dagen lämnade Kvikkjokk 05.40 Så det var inte så mycket val. Det blev snabbt fullt i bussen. Det är tydligen ovanligt att det är så mycket fjällvandrare i slutet av augusti.

Jag önskar att jag kunde stannat lite längre. Men de säger ju att man ska åka när det är som roligast. Vilket oerhört dumt påstående. Jag planerar redan nästa sommar. Har planer på att åka till Abisko då och upptäcka fjällen där.

Det här var den underbaraste dagen på hur länge som helst. Jag klättrade uppför fjället och hade sedan en fantastisk utsikt. Det är så att man tror att man drömmer. Jag satt i solen och bara njöt av den sista sommarvärmen. De medhavda smörgåsarna smakade extra bra i den miljön. Jag var helt ensam, inte en människa så långt ögat kunde nå. Där, på toppen av Nammatj, fanns lugnet och tystnaden som jag har längtat efter så länge. Det går inte i ord att beskriva hur härligt det var att sitta där uppe och bara njuta av livet.

När jag vaknade i måndags, min sista dag i Kvikkjokk, sken solen från en blå himmel. Det var en underbar dag, speciellt med tanke på gårdagen (då var jag oerhört glad när jag kom tillbaks att fjällstationen hade ett torkrum).

Så nu skulle dagen utnyttjas. Jag hade bestämt att om det var dåligt väder även denna dag så skulle jag bara följa Kungsleden en bit. Men nu när det var så här fint väder var jag bara tvungen att komma upp på en topp igen. Det blev Nammatj som betyder namnlös på samiska. Så jag satte mig i båten igen ihop med andra fjällvandrare som skulle till olika ställen.

För att ta sig upp på Sjnjerak (som betyder råtta, fick ingen förklaring på varför berget fick det namnet) krävs ingen båttur. Men stigen, som inte är någon stig, är ganska besvärlig. Man går mestadels där vattnet har runnit och det består av hala stenar som man ska ta sig uppför. Men det är ingen som har sagt att det ska vara lätt.

På grund av regnet så gick det inte att se så mycket uppe på Sjnjerak. Men det var ändå fascinerande att se på den stunden som jag var där (kanske en timma) så förändrades landskapet mycket; fjäll som var helt täckta av moln från början kom fram och andra fjäll och sjöar försvann helt.

I söndags regnade det ordentligt när jag drog upp rullgardinen. Först tänkte jag avvakta en stund med att ge mig ut och hoppas att regnet avtog. Men så insåg jag att jag itne har så många dagar på mig. Så det var bara att dra på sig regnkläderna och ge sig ut. Jag förstår nu vad luvorna på regnjackorna är till för. Jag har alltid hävdat att de är obekväma och fula. Men är man ute en hel dag i regnet så är det skönt att slippa droppandet från det blöta håret.

Jag har också upptäckt vad hundbajspåsar kan vara användbart till. Jag hade några kvar i jackfickan och de kom väl till pass när jag plockade blåbär och hallon. Det sägs att det inte finns så mycket bär i år i fjällen som det brukar göra. Men blåbär tyckte jag att det var precis överallt. Så en blåbärsälskare som jag var alldeles salig.

Här har jag kommit upp på Sjnjerak, som var mitt mål för denna dagen.

När det var dags att åka hem från Prinskullen, efter att ha gått vägen ned och slagits med myggen om utrymmet, så var det dags för en ny tur genom deltaområdet. Nu fick vi passagerare se lagunen. Så här vackert var det framåt kvällskvisten.

Nästan med en gång när jag kom upp på Prinskullen så såg jag ett gäng renar. Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser renar. Det gör mig lika glad varje gång.

Så var det då dags att bestiga Prinskullen. Det var en rejäl stigning på runt tre kilometer. Jag gick samma stig som Carl von Linné lär ha gått när han gjorde sin resa genom norrland. Det var också här, sägs det, som han blev så fascinerad av fjällvärlden och dess flora.  

Benen skakade när jag kom upp ur skogen och ut på kalfjället. Det var länge sedan som de har behövt anstränga sig så. Men när jag kom upp var det värt allt besvär. Vilken vacker utsikt, trots molnen, och vilken härlig känsla. Här står jag mitt på fjället i norra norrland. Det var som om något inom mig började leva igen, något som hade varit dött länge.

Namnet Prinskullen sägs komma av att Karl XV (tror att det var han) besökte fjället och när de kom tillbaks ner lär han ha ramlat i forsen. Hans betjänt drog upp honom. Som tack fick betjänten en ståtlig villa i Stockholm som döptes till "Villa Kvikkjokk". Huset finns tydligen kvar.