Då var det vardag igen. Jobb. Och ösregn. Allt är som det brukar vara. Fast ändå inte riktigt. Det är OS på tv. Jag är ingen speciell sportfantast i vanliga fall. Jag är inte som min vän som inte kan se på fotbollsmatcher med andra i närheten eftersom någon kan prata och störa spelet. Jag är inte heller som en annan vän som det inte går att prata med på en vecka om HV71 förlorar. Men OS är speciellt. Då vill jag gärna hänga med och se hur det går för svenskarna. Men det är inte så lätt. På natten sover jag och de sändningar som är på dagtid kan jag inte se för vi har ingen tv på redaktionen.

Men en sak förstår jag inte med OS och andra stora mästerskap. Varför anser folk att idrottarna sviker svenska folket när det går dåligt? Vissa gråter vi med; Sanna Kallur, Stefan Holm och Ara Abrahamian (hette han så?) får tårarna att rinna. Med all rätt. Det är synd om dom. Det gör ont i mitt hjärta när jag ser deras drömmar och förhoppningar falla sönder som ett skört brunt höstlöv.

Men en del idrottare får ingen förståelse. De sviker svenska folket. Men de tävlar väl inte för svenska folkets skull? Idrottarna är där, förhoppningsvis, för att de älskar att idrotta och de presterar så bra de bara kan. För sin egen skull. Detta är deras jobb. De har valt att lägga all sin tid och kraft på träning och tävling. Det är deras val. Jag skulle inte tycka att det kändes bra om jag hade haft en dålig dag och alla i princip ville hänga mig. Man brukar vara tillräckligt hängig ändå när man inte lyckats prestera max av sin kapacitet.

Spekulationerna kring Carolina Kluft stör mig. En del verkar anse att hon sviker svenska folket när hon väljer bort ett OS-guld i sjukamp. Men det är väll inte det som det handlar om. Hon verkade inte ha någon motivation kvar. Nu ville hon testa något nytt. Det är precis som att du kände att jobbet började bli trist och du ville byta till en annan arbetsplats för att få lite nya utmaningar. Ska någon komma och säga då: Nej, det får du inte för du är så bra på det här jobbet. Nej, jag förstår inte alls de här diskussionerna. Det idrottarna gör är oerhört imponerande och de är superduktiga. Att vara trea eller fyra i världen är inte dåligt på något sätt. Det är fantastiskt och att vi, svenska folket, har möjlighet att se dem göra sina bragder är ju jättekul. Inte ska vi tala om svek då. Låt Carolina Kluft följa sitt hjärta och göra vad som känns bäst för henne.