Jag vet inte vad det har tagit åt min hustomte. Men han kanske strejkar. Eller så har han flyttat utan att skicka en adressändring.

Men om någon har en hustomte att låna ut så får han gärna byta flera lampor i min lägenhet. När han ändå håller på kan han fixa rören så att vattnet rinner ner lite bättre. Och kolla om fönstret som inte går att stänga går att laga så att jag slipper frysa en vinter till.

Denna helgen har det inte hänt mycket i Vaggeryds kommun. Mest kyrkligt att skriva om. I dag var jag på gudstjänst. Det händer inte ofta. Någon gång vart tionde år eller så. Men jag inser att kyrkan, som lokal, är bra. Det finns bra möjligheter att tänka och slappna av. Gudstjänster i sig är däremot inte så roliga. För att inte tala om psalmerna, många är så dystra i melodierna och så omoderna.

På eftermiddagen var det dags för att tältmöte. Där var det betydligt livligare. Halleluja sades det lite nu och då hela tiden. Folk stod upp. Det var sång och musik. Mycket gladare än i svenska kyrkan. Men för mycket för mig. Efter fem minuter fick jag en känsla av att jag befann mig mitt i en sekt. Det är nog deras sätt att prata och deras uttryck. De är så...frälsta. Och det är ju inte jag.

I dag var jag hemma hos en 91-årig man och intervjuade honom. Det första jag ser när jag kommer in i huset är en dator som står på. Jag kan inte låta bli att påpeka det. Jag tror inte att det är så många personer över 90 år som använder en dator.

- Man måste ha en dator om man ska skriva. Det är väl ingen som använder skrivmaskin längre, sade han som om det var det naturligaste i världen.

Men det var nog ingen vanlig människa. Det är nog inte många 91-åriga män som cyklar eller grejar i trädgården.

Men en modernitet förstod han sig inte på; ungdomar som inte dricker kaffe. Jag tackade vänligt men bestämt nej.

- Men det är inget vanligt kaffe. Det är pulverkaffe. Det kan du väll dricka.

- Nej, tack.

- Men du kan väl åtminstonde ta lite...

Nej, kaffe lyckades inte heller han få mig att dricka. Många är de som har försökt. Men kaffe dricker jag inte, där går gränsen.

God mat, kända artister och öltält. Det har varit Värnamodagarna i stan. För första gången någonsin. Hela centrum har varit i feststämning i dagarna fem. Och hur mycket har jag varit på festivalområdet? Inte en enda minut. Men jag har hört en hel del av konserterna från mitt fönster. Här, åtta minuters gångväg från centrum, var volymen nog alldeles lagom. 

Arrangörerna lyckades ju tajma det så bra så att lilla jag jobbade och därmed inte kunde vara ute och svira hela nätterna. Dessutom har jag varit jättetrött. Och helt pank. Så det var nog inte meningen att jag skulle gå. Men jag gör ändå tummen upp för grabbarna som har tagit det här initiativet. Hoppas att det kommer tillbaks nästa år. Då ska jag vara med i det glada partygänget.