I dag var jag med om en riktigt konstig sak på jobbet. Det har aldrig hänt tidigare och jag har inte hört talas om någon kollega som har varit med om det heller. Det ringde en dam till mig idag som var med på ett foto som jag tog i helgen. Hon stod med massa andra människor inne i ett tält. Men hon var lite upprörd för jag hade förvrängt bilden sade hon. Det enda som var gjort var att göra bilden lite ljusare, men det kan väl ingen bli upprörd för, tänkte jag. Nej, det var inte alls det hon menade.

Kvinnan bad mig leta fram bilden. Som tur var hade jag kvar den på kortet i kameran. Både kvinnan och hennes man fanns med på bilden. Mellan dem var ett tomrum.

- Där sitter min syster, sade kvinnan om tomrummet.

Jag förstod ingenting och det hade inte kvinnan gjort heller när hon såg tidningen. Hon kunde inte förstå varför vi på tidningen hade retuscherat bort hennes syster. Men det hade vi förstås inte gjort. Systern fanns inte på originalbilden heller. Helt osynlig.

Jag försökte med alla logiska förklaringar som jag kom på.

- Din syster kanske var på toaletten precis när bilden togs.

- Hon kan inte gå utan hjälp så då hade jag varit med henne.

- Hon kanske böjer sig ner precis när bilden tas.

- Hon är inte så vig, man hade sett något av hennes kropp i alla fall.

Kvinnan fortsatte bestämt hävda att hennes syster faktiskt satt på tomrummet. Och det är väl bara två saker som återstår; antingen är kvinnan som ringde till mig galen eller i alla fall glömsk. Med största sannolikhet var systern inte där just då. Men tänk om. Tänk om systern faktiskt var där och hon är osynlig på bilden. Totalt osynlig och genomskinlig i så fall. För personerna på raden bakom syns. Det låter ju helt totalt galet. Men tänk om...

alltid hästtjej så brukar man säga och så är det för nog mig. Jag har insett att jag kan inte leva utan hästdoft i håret och skit under skorna. Sådan är jag. Jag har därför haft inne en annons i tidningen i dag om att jag gärna vill bli medryttare på en häst. Det är fler som har ringt än jag trodde. Jag har valt ut tre hästar som jag ska provrida. Man känner sig ju som värsta domaren; "din häst duger inte". Fast det handlar nog inte lika mycket om hästen som hästägaren. Magkänslan när det gäller hästägaren är jätteviktig, så att man fungerar på ungefär samma sätt.

I kväll provred jag den första hästen. En alldeles underbar liten arabdam. Hon var pigg, mjuk, känslig och lite smånervös. En sådan häst som jag gillar. Inte allt för enkel men inte heller helt galen. En häst med personlighet som bara växer ju mer man lär känna henne. Så kändes hon. Och magkänslan var bra både när det gällde hästen och hennes ägare. Dessutom var det cykelavstånd hemifrån. Bara pluspoäng med andra ord. Men jag ska testa de andra två hästarna också.

Det är otroligt så mycket det kan ge mig att sitta i sadeln. Min energi har varit riktigt låg de sista veckorna och mitt humör har inte varit på topp. Men när jag kom till stallet och andades in hästdoften igen så fylldes min kropp av ny energi. När jag kände hennes muskler spela under mig så var jag lycklig igen. Herregud, vad jag har saknat hästarna i mitt liv. Nu ska det bli ändring på det. Just nu, när jag sitter i ridkläderna och skriver det här, så känns alla bekymmer så oändligt långt bort.