Hej allihop,

Hoppas att ni har det bra var ni än är och vad ni än gör. Det har jag. I måndags var vi lediga från skolan och jag tog en helt pluggfri dag och tog bussen till Skellefteå på morgonen. Den där kustbussen var en gång mitt liv. Jag njöt av stunderna på bussen mellan Härnösand och Skellefteå under min förra tid i norrland (2006). Livet gick i ett men på bussen hade jag en stund för mig själv, där jag bara kunde njuta och slappna av. Den känslan finns kvar än.

Det var en skön dag i Skellefteå med min vän och hans son. Vi åt lunch på "lilla Marie" - ett av mina absoluta favoritcafé här i Sverige. Sedan var det en promenad till Bonnstan (se bilden) och därefter hem till kompisen och leka med legobilar. Det är underskattat att leka. Det borde man göra mycket mer. När man leker med en treåring är det dessutom på en sådan nivå att man bara kan leka utan att det krävs något stort mått av kreativitet. Härligt.

I tisdags var jag på en annorlunda föreläsning kring stress. Vi som var med fick bland annat rita upp en plats där vi kände oss avslappnade och lyckliga. Fär mig blev den platsen; fjällen. Där är det tyst och lugnt. Dessutom går man mycket i fjällen; så även kroppen mår bra. Det är som att kropp och själ förenas i naturen och möts. Där blir saker som man känner och tycker så tydliga. Dessutom är dalarna nedanför fjällen fulla av färger; blått vatten, grön skog och blommor i tusentals färger. Färger ger värme och lycka. Ja, det är konstigt vad man kan komma fram till att rita en lycklig plats. Var en väldigt bra föreläsningen överhuvudtaget.

Redan innan föreläsningen hade jag börjat reflektera på att jag plötsligt ser så mycket detaljer som jag aldrig hade lagt märke till innan. I perioder har jag inte sett något runt omkring mig; årstiderna har passerat förbi utan att jag riktigt har lagt märke till det mer än att jag känt att det varit varmt, kallt eller blött till exempel. Nu ser jag plötsligt hur vackert björklövet är med sin frostkant. Jag lägger märke till virvlarna i älven och alla färgnyanser på himlen när solen går ner. En eftermiddag när jag var på väg hem från skolan var jag tvungen att stanna av i Broparken och titta på allt. Det är så oerhört vackert; solen som får de gula löven på träden att lysa som guld, älven som glittrar som om den är full av diamanter och de röda löven prasslar hemtrevligt när fötter med lugna steg går genom parken. Det är så fantastiskt. Och så här vackert är det förmodligen på många ställen i vårt avlånga land. Det gäller bara att stanna upp en stund och se världen.

Men det är en sak som, för mig, får norrland att kännas annorlunda:

Himlen känns större här och sanningen känns närmare.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej, Rubriken, snö ovh en leende bebis, visar vad som just nu gör mig väldigt glad. Livet som mamma är härligt och förvirrande. Att få se Milton le och utforska den nya världen som han kommit till är fantastiskt. Men det är verkligen en ny vär...

  Hej, Nu har vi varit hemma från sjukhuset i lite mer än en månad. Den här bilden är från kvällen när vi kom hem. Då var han inte stor. Nu väger han snart fem kilo och känns som en "riktig bebis". Innan var han så smal och liten, det kändes som...

  Nu är han född, vår älskade Mr. Pytteliten. Sex veckor för tidigt kom han. Det var väldigt oväntat at han skulle ta sig ut så tidigt. Jag var snarare beredd på att få gå över tiden och bli så stor så att jag knappt kunde röra mig. Men jag blev i...

  Jag har åkt så långt vägen går. Ja, ända tills det blev stopp. Här slutar nämligen vägen. Jag har hamnat i Ammarnäs. Jag bevakar filmfestivalen, med dokumentärfilmer, med det passande namnet "Far far away".     Det är vackert här, som på ...

  Veckan i södra Sverige avslutades med en tur till Styrsö i Göteborgs skärgård.     Jag och min vän Petronella sov en natt på ett vandrarhem där.     Så här fint låg vandrarhemmet, inbäddat i grönska. Precis som på många öar så finn...