I dag kändes det inte sämre än i går i kroppen. Jag ville inte sitta inne en dag till och se på det strålande vintervädret. Så jag trotsade kroppen (som ändå verkade vara med ganska bra på noterna i dag) och gav mig av till stallet. Det skulle jag inte ha gjort. Jag var trött redan innan jag ens börjat rida. Alyzza hade en nervös dag där hon nästan flippade ur varannan minut. Det var inte kul när mina muskler inte ville samarbeta utan bad mig att få vila. Så det blev bara ett kort pass idag. Och nu, framåt kvällen, så känner jag hur halsontet träder fram som ett spöke ur dimman. Jaha. Då var det klippt igen. En förkylning på gång. Det var alltså därför kroppen tyckte att allt var så motigt. I morgon får det bli att köra förbi affären på hemvägen från jobbet för att köpa kahn jang och kiwi.

I går när jag var hemma hela dagen passade jag på att gå igenom lite påsar som jag har stående på vinden. Jag började att plocka upp sak efter sak. Där fanns mitt tidigare liv i några påsar. Det var foton från ponnytiden. Biljetten från tågluffen genom Europa med bästa vännen sommaren 2000. En inköpslista till en midsommarfest. Gamla femtioöringar. Brev från ett väldigt avlägset liv. Vykort från folk som jag hade glömt av att jag en gång kände. Dikter om livet och kärleken som jag skrev under tonåren. Skolfoton. Almanackor från gymasietiden där jag skrivit i vad jag gjort varje dag. Och mycket mer.  Det var ren nostalgi att sticka ner händerna i de här påsarna. Det kändes lite konstigt; mina ungdomsår har jag packat ner i några kassar. Där finns alla minnen. De står i ett dammigt hörn på vinden. Är det verkligen där barn- och ungdomsåren ska placeras? Samtidigt säger förnuftet att man inte kan ha allt framme. Så det mesta ställdes in på vinden igen. Två ponnyfoton hamnade i bokhyllan. Men sakerna hade väckt det sovande minnet till liv så nu är alla händelser med mig dygnet runt igen. De finns i mitt hjärta.

Förutom att vara nostalgisk så såg jag förstås på melodifestivalen. Önskar att jag hade kunnat vara på plats i Skellefteå. Stan laddade verkligen upp för det här jippot. I gallerian satt en stor tavla som räknade ner hur många dagar, timmar och minuter som det var kvar till melodifestivalen. Tyvärr fick man ju inte se något av vackra Skellefteå i tvn. Bäst i tävlingen var Måns Zelmerlöv måste jag säga. Han höll en helt annan klass än de andra artisterna, i mitt tyckte. Det var en enmansshow kändes det som. Men allra bäst var pausfågeln Sofia Jannok som sjöng Waterloo på samiska. Henne gillar jag verkligen. Jag fick ju tyvärr inte se henne live i Jokkmokk eftersom biljetterna var slutsålda i år. Men det var härligt och uppfriskande att se en samisk artist, som förmodligen är ganska okänd för en hel del svenskar, få chansen att visa upp sig för miljontals tv-tittare.