- Varför är kaniner så många? För att de har så kul. Varför har de så kul, då? Jo, för att de är så många?

Så inledde Tomas Di Leva sin föreläsning i Umeå idag. Det var på framtidsmässan, där olika universitet och andra utbildningsställen visade upp sig. Gymnasietjejerna pep av skratt över Di Levas skämt om kaninernas parningsintresse. De kunde knappt sluta skratta på hela timmen, så generande men samtidigt roligt tyckte de att det var.

Det var väll inte det jag tänkte på mest. Nej, det var hans kärleksbudskap. Han säger så enkla och självklara saker, men många har glömt bort det i nutidens stressade värld. Han pratade bland annat om att leva i nuet.

- Gårdagen kan som bäst ge oss fina minnen och bra erfarenheter. Men igår kommer aldrig tillbaks. Det är nu, idag, vi lever. Framtiden är ännu bara en dröm.

Han uppmanade alla att ta tag i sina drömmar och inte tänka "det kan jag göra sedan". Vi vet trots allt inget om hur sedan blir, då kanske chansen har gått oss förbi.

Han pratade också om meditation. Genom att andas rätt och komma ner i varv så kan vi få tankarna att klarna och plötsligt har vi ett svar på våra bekymmer. Han sjöng också några låtar. "Vem ska vi tro på" framfördes till gitarr. Och den låten är väll mer aktuell än någonsin. En del säger att klimatet på jorden kommer att ändras drastiskt. Andra säger att ingenting har förändrats, väder och vind varierar naturligt lite fram och tillbaks. En del säger att det vore en fördel för Sverige att ha euro, andra säger att det vore väldigt dumt. En del säger att till slut tar alla krig slut och det blir ett paradis på jorden, andra säger att hela jorden kommer att sprängas och inget finns på Tellus mer. Ja, vem ska man tro på, tro på, tro på? Men vi kan nog inte göra så mycket mer än det Di Leva påpekar; leva i nuet och göra något fint av varje dag.

Vintern fortsätter att vara oerhört vacker. Det går inte annat än att njuta av nuet just nu.

 

Robin

29 november 2010 21:46

Ååh! Gilla!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej, Rubriken, snö ovh en leende bebis, visar vad som just nu gör mig väldigt glad. Livet som mamma är härligt och förvirrande. Att få se Milton le och utforska den nya världen som han kommit till är fantastiskt. Men det är verkligen en ny vär...

  Hej, Nu har vi varit hemma från sjukhuset i lite mer än en månad. Den här bilden är från kvällen när vi kom hem. Då var han inte stor. Nu väger han snart fem kilo och känns som en "riktig bebis". Innan var han så smal och liten, det kändes som...

  Nu är han född, vår älskade Mr. Pytteliten. Sex veckor för tidigt kom han. Det var väldigt oväntat at han skulle ta sig ut så tidigt. Jag var snarare beredd på att få gå över tiden och bli så stor så att jag knappt kunde röra mig. Men jag blev i...

  Jag har åkt så långt vägen går. Ja, ända tills det blev stopp. Här slutar nämligen vägen. Jag har hamnat i Ammarnäs. Jag bevakar filmfestivalen, med dokumentärfilmer, med det passande namnet "Far far away".     Det är vackert här, som på ...

  Veckan i södra Sverige avslutades med en tur till Styrsö i Göteborgs skärgård.     Jag och min vän Petronella sov en natt på ett vandrarhem där.     Så här fint låg vandrarhemmet, inbäddat i grönska. Precis som på många öar så finn...