alltid hästtjej så brukar man säga och så är det för nog mig. Jag har insett att jag kan inte leva utan hästdoft i håret och skit under skorna. Sådan är jag. Jag har därför haft inne en annons i tidningen i dag om att jag gärna vill bli medryttare på en häst. Det är fler som har ringt än jag trodde. Jag har valt ut tre hästar som jag ska provrida. Man känner sig ju som värsta domaren; "din häst duger inte". Fast det handlar nog inte lika mycket om hästen som hästägaren. Magkänslan när det gäller hästägaren är jätteviktig, så att man fungerar på ungefär samma sätt.

I kväll provred jag den första hästen. En alldeles underbar liten arabdam. Hon var pigg, mjuk, känslig och lite smånervös. En sådan häst som jag gillar. Inte allt för enkel men inte heller helt galen. En häst med personlighet som bara växer ju mer man lär känna henne. Så kändes hon. Och magkänslan var bra både när det gällde hästen och hennes ägare. Dessutom var det cykelavstånd hemifrån. Bara pluspoäng med andra ord. Men jag ska testa de andra två hästarna också.

Det är otroligt så mycket det kan ge mig att sitta i sadeln. Min energi har varit riktigt låg de sista veckorna och mitt humör har inte varit på topp. Men när jag kom till stallet och andades in hästdoften igen så fylldes min kropp av ny energi. När jag kände hennes muskler spela under mig så var jag lycklig igen. Herregud, vad jag har saknat hästarna i mitt liv. Nu ska det bli ändring på det. Just nu, när jag sitter i ridkläderna och skriver det här, så känns alla bekymmer så oändligt långt bort.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej, Rubriken, snö ovh en leende bebis, visar vad som just nu gör mig väldigt glad. Livet som mamma är härligt och förvirrande. Att få se Milton le och utforska den nya världen som han kommit till är fantastiskt. Men det är verkligen en ny vär...

  Hej, Nu har vi varit hemma från sjukhuset i lite mer än en månad. Den här bilden är från kvällen när vi kom hem. Då var han inte stor. Nu väger han snart fem kilo och känns som en "riktig bebis". Innan var han så smal och liten, det kändes som...

  Nu är han född, vår älskade Mr. Pytteliten. Sex veckor för tidigt kom han. Det var väldigt oväntat at han skulle ta sig ut så tidigt. Jag var snarare beredd på att få gå över tiden och bli så stor så att jag knappt kunde röra mig. Men jag blev i...

  Jag har åkt så långt vägen går. Ja, ända tills det blev stopp. Här slutar nämligen vägen. Jag har hamnat i Ammarnäs. Jag bevakar filmfestivalen, med dokumentärfilmer, med det passande namnet "Far far away".     Det är vackert här, som på ...

  Veckan i södra Sverige avslutades med en tur till Styrsö i Göteborgs skärgård.     Jag och min vän Petronella sov en natt på ett vandrarhem där.     Så här fint låg vandrarhemmet, inbäddat i grönska. Precis som på många öar så finn...