Har ni sett tv-programmet "nya vädrets offer"? Om inte, så gör det. Måndagar 20.30 Där följer den samiska journalisten Samuel Idivuoma olika ursprungsbefolkningar och hur de påverkas av klimatförändringarna. I förra veckan var han på Grönland. Invånarna där berättade hur de i perioder svälter för att isen är så tunn så den går inte att köra på med hundspann på vintern och därmed får de svårt att jaga säl som de lever på. Utan jakten överlever de inte eftersom de lever så isolerat.

I går skulle jag ha sett. Men jag somnade nästan innan jag satt mig i soffan. Så jag fick se programmet på datorn under lunchen idag. Då var han på Alaska. Där blev stormarna så häftiga, och vattennivån hade stigit så mycket, att vågorna tog med sig stora delar av byn. Havet hade slukat flera hus. Invånarna inser att de måste flytta för att inte sköljas med i vågorna.

Det här är något av det bästa som jag har sett på länge. Man får se hur de vanliga människorna påverkas. De som verkligen måste vara i harmoni med naturen för att överleva.

Jag påverkas inte av rubriker som "isarna vid polerna smälter" eller " om x antal år är jorden x antal grader varmare". Men att se de här människorna frukta för sitt eget liv. Det är starkt. Att se konsekvenserna av det vi människor har gjort mot jorden, det är starkt.

I dag kändes det inte sämre än i går i kroppen. Jag ville inte sitta inne en dag till och se på det strålande vintervädret. Så jag trotsade kroppen (som ändå verkade vara med ganska bra på noterna i dag) och gav mig av till stallet. Det skulle jag inte ha gjort. Jag var trött redan innan jag ens börjat rida. Alyzza hade en nervös dag där hon nästan flippade ur varannan minut. Det var inte kul när mina muskler inte ville samarbeta utan bad mig att få vila. Så det blev bara ett kort pass idag. Och nu, framåt kvällen, så känner jag hur halsontet träder fram som ett spöke ur dimman. Jaha. Då var det klippt igen. En förkylning på gång. Det var alltså därför kroppen tyckte att allt var så motigt. I morgon får det bli att köra förbi affären på hemvägen från jobbet för att köpa kahn jang och kiwi.

I går när jag var hemma hela dagen passade jag på att gå igenom lite påsar som jag har stående på vinden. Jag började att plocka upp sak efter sak. Där fanns mitt tidigare liv i några påsar. Det var foton från ponnytiden. Biljetten från tågluffen genom Europa med bästa vännen sommaren 2000. En inköpslista till en midsommarfest. Gamla femtioöringar. Brev från ett väldigt avlägset liv. Vykort från folk som jag hade glömt av att jag en gång kände. Dikter om livet och kärleken som jag skrev under tonåren. Skolfoton. Almanackor från gymasietiden där jag skrivit i vad jag gjort varje dag. Och mycket mer.  Det var ren nostalgi att sticka ner händerna i de här påsarna. Det kändes lite konstigt; mina ungdomsår har jag packat ner i några kassar. Där finns alla minnen. De står i ett dammigt hörn på vinden. Är det verkligen där barn- och ungdomsåren ska placeras? Samtidigt säger förnuftet att man inte kan ha allt framme. Så det mesta ställdes in på vinden igen. Två ponnyfoton hamnade i bokhyllan. Men sakerna hade väckt det sovande minnet till liv så nu är alla händelser med mig dygnet runt igen. De finns i mitt hjärta.

Förutom att vara nostalgisk så såg jag förstås på melodifestivalen. Önskar att jag hade kunnat vara på plats i Skellefteå. Stan laddade verkligen upp för det här jippot. I gallerian satt en stor tavla som räknade ner hur många dagar, timmar och minuter som det var kvar till melodifestivalen. Tyvärr fick man ju inte se något av vackra Skellefteå i tvn. Bäst i tävlingen var Måns Zelmerlöv måste jag säga. Han höll en helt annan klass än de andra artisterna, i mitt tyckte. Det var en enmansshow kändes det som. Men allra bäst var pausfågeln Sofia Jannok som sjöng Waterloo på samiska. Henne gillar jag verkligen. Jag fick ju tyvärr inte se henne live i Jokkmokk eftersom biljetterna var slutsålda i år. Men det var härligt och uppfriskande att se en samisk artist, som förmodligen är ganska okänd för en hel del svenskar, få chansen att visa upp sig för miljontals tv-tittare.

Ja, då var Jokkmokks marknad 2009 slut. Knallarna åker hem. Vild-Hasse står inte längre i sitt hörn, där han står varje år, och ger sin egen gratisshow som får besökarna att köpa massa viltkorv.

Slädhundarna har fått hoppa in i bilen och ska åka hem igen. Hantverkarna plockar ihop sina vackra slöjdsaker och får hem och planera för en ny marknad 2010. Det måste ha varit väldigt lite folk på marknaden i år. Det har ännu inte kommit något pressmeddelande om hur många det var som besökte marknaden. Men det kändes som att det var ganska mycket mindre än tidigare år. På lördagen gick det till och med att gå runt i marknadsstånden och titta. Det brukar aldrig gå på lördagen, då brukar man bara få knö sig fram i folkmassan och till slut inse att det inte går att ta sig någonstans. Två orsaker till att det i år verkade vara mindre folk var kanske finanskrisen och snöstormen vid norrlandskusten. Folk vill hålla i pengarna och de som hade tänkt att åka över dagen hindrades av det dåliga vädret.

Det är alltid separationsångest när jag ska lämna Jokkmokks marknad och norrland. Jah vill vara kvar, älskar denna delen av norrland så mycket.

Tog inlandsbussen från Jokkmokk vid elva på söndagen. Det var nio timmar på bussen. Vi passerade många orter som jag aldrig hade sett och en del som jag aldrig hört talas om. 11.43 Kåbdalis - Söt liten by. Slalommetropol tydligen. 13.16 Arvidsjaur. Bytte buss här. Den andra började läcka. 14.21 Sorsele 15.41 Storuman. Byte av buss igen. Ingen information om varför. 16.40 Vilhelmina. Snöar riktigt ordentligt nu och börjar bli mörkt. 17.30 Dorotea. 18.01 Hoting. Ganska stort samhälle. Aldrig hört talas om. 18.36 Strömsund. 19.12 Hammerdal. Aldrig hört talas om heller. 20.00 Östersund. Kommer fram 25 minuter före utsatt tid. Det berodde på att busschauffören valde att be en annan buss ta de minsta orterna så att vi kunde komma fram tidigare. Det hade aldrig hänt i Södra Sverige.

Sedan var det nattåget hem. Man sover så underbart skönt på nattåg. Men eftersom det är SJ som kör så var det förstås förseningar. Där är allting som vanligt.

Nu längtar jag till nästa norrlandstur. Det blir förmodligen till sommaren. Då har jag och en kompis pratat om att fjällvandra. Hade varit jättekul. Skulle bli första gången för mig. Så nu kan jag sitta hemma och drömma om det till semestern.

Varje år är det rum 25 som gäller på Östra Skolan. Där bor vi, jag och de andra tre i Jokkmokksgänget. Men i år var vi bara två som sagt. Men totalt brukar det ju vara ett tiotal personer i rummer, ibland mer. I år var det faktiskt en otrolig blandning av folk. Det är en del av tjusning med att bo så; på en madrass som såg sina bästa dagar för en 20 år sedan.

I år delade vi rum med:

Massmördaren - Ja, han var förstås inte någon massmördare. Inte vad vi vet i alla fall. Och massmördare ser ju sällan ut som massmördare. Men något knepigt var det. Han var social och pratade med alla. Men så fort man frågade något om honom så ville han inte svara. Han ville inte berätta var han bodde, vad han hette, hur länge han skulle stanna eller vad han hade gjort under dagen. Han ville inte berätta något som rörde honom själv. Något konstigt var det med hela hans person. Frågan är bara vad som var fel. Men som sagt han var snäll mot oss. Lite konstig bara.

Stockholmaren - Ja, det var en galning det. Han var med uppe vid lägerelden på fredagskvällen. Termometern visade på 28 minusgrader. Han hade ett par tunna byxor utan vare sig långkalsonger eller termobyxor. Men han satt kvar trots att han frös så att vi nästan trodde att han skulle dö. Dessa storstadsbor... Han var inte ens en äkta Stockholmare utan inflyttad. Men ändå. Ja, det verkade ovanligt dumt att ha så lite kläder på sig. Men måttet var rågat under lördagen. Då berättade han att han hade långkalsonger i väskan men han hade inte orkat gå hem och hämta dom. Det tog nog priset ändå (om du "stockholmaren" läser detta hoppas jag att du ser gilmten i ögat). Trots dumheten att inte klä sig som man bör i 30 minusgrader så var detta en trevlig människa. Han var kul att umgås med.

Värmdöbon - Han började med att presentera sig genom att säga "jag kommer från Värmdö, en av öarna i Stockholm du vet..." Han var väldigt social och pratade med många så den presentationen drogs några gånger per dag. Men han var inte alls snobbig som man kunde tro på den inledningen. Var pratglad och trevlig. Också väldigt speciell men mer svårbeskriven.

Den sovande äldre mannen - Det var en äldre man som hade sin madrass precis vid fönstret. Han var vaken i snitt fem timmar mitt på dagen. Sedan sov han. Jag kan vara trött i perioder. Väldigt trött. Men det där tog nog alla pris. Han var söt på något vis, verkade så blyg och sade inte många ord.

Den unga luffaren - Han verkade resa runt från plats till plats men verkade inte riktigt veta vad han skulle göra i norrland. Han satt mycket i lotusställning och läste. Satt då på en stol eller uppe på en bänk. Ibland spelade han också på ett instrument som han hade med sig, något banjokliknande som nog inte var en banjo. Pratade inte mycket med honom.

Sedan var det några till som bara bodde en natt i rummet och som man knappt såg innan de lämnade rummet igen. Och så var det ju Marcus då, som varit på marknaden i närmare tio år nu och bott sju år i rum 25. Och så jag, en sörlänning som tycker att Jokkmokks marknad är årets höjdpunkt. Det var mitt femte år på Jokkmokks marknad. Fjärde året i rum 25.

Det kan tyckas att det verkar som att Jokkmokks marknad har varit en väldigt allvarlig och seriös tillställning för mig. Jag tycker att det är viktigt att visa den biten också. Jokkmokks marknad är så många olika bitar. Men på kvällarna var det varken politik eller demonstrationer. Då är det alltid sånger vid lägerelden, uppe vid hembygdsgården, som gäller. Man tar på sig tjocka kläder och pulsar genom snön i närmare 30 minusgrader. När man närmar sig lyser maschallerna i snön. Inne från hembygdsgården hörs folkmusiken. Vi brukar alltid kolla in där en sväng. Men jag och dans hör inte ihop. Många kan intyga det. Jag hade gärna kunnat dansa för det ser riktigt roligt ut. Men min kropp vet inte vad takt är och benen kan inte riktigt hålla styr på sig.

Nej, för oss är det lägerleden som hägrar. Det är en sådan känsla och sitta där och lyssna på de som kan sjunga. Det är främst Marcus som bjuder på önskevisor. Dessa stunder längtar jag efter hela året. I år upptäckte vi också att caféet vid hembygdsgården hade världens godaste morotskaka.

Den 6 februari har samerna sin nationaldag. Det firades med att de sjöng nationalsången, det hölls tal och var modevisning. Men det var också ett gäng som passade på att demonstrera. De ville visa alla i Sverige att fjällen är deras arbetsplats. Talarna berättade om vilka stora problem som vind- och vattenkraften har orsakat för samerna. Flera markägare kräver nu också att renarna inte får vara på deras ägor. Detta har gjort att renskötseln får allt mindre utrymme att vara på. Renarna får då mindre mat att leva på och för en del går det inte att överleva då. Om utvecklingen fortsätter så här kommer det att bli renskötselns död. Det var budskapet från demonstranterna. De tryckte på att renskötarna är egenföretagare och behöver vissa förutsättningar för att kunna driva sina företag.

De samiska politikerna passade på att starta sitt valarbete under Jokkmokks marknad. Valet hålls den 17 maj. De hade en tältkåta där de träffade sina väljare. På fredagsförmiddagen var det presskonferens. Eftersom jag har skrivit om sametinget en del innan så var jag på plats för att se hur de tänker inför valet. Det är intressant. Det var några år sedan som jag aktivt skrev om sametingets politik nu och som frilansare var med på plenummötena. Men jag kunde konstatera att inte mycket har förändrats. På gott och ont.

11.06 drar presskonferensen i gång. Utsatt tid är 10.30 Ingen har koll på tiden. Så blir det lätt under marknaden. Men det spelar inte så stor roll. Det är en annan mentalitet här. Man hinner ändå. En tanke far genom mitt huvud; undra om det här hade varit en presskonferens i södra Sverige, hade journalisterna snällt väntat då? Nej, jag tror inte det. De hade blivit mycket sura kommentarer. När jag inser att det drar ut på tiden så går jag och kollar på samiskt hantverk en stund istället och kommer sedan tillbaks.

Partiledarna sätter sig framme vid bordet. Längst till vänster sitter Per Mikael Utsi, från Guovssonasti. Han ser alltid lika sur ut. Seriös kanske en del skulle kalla det. Men jag tycker att han ser sur ut. Men när han öppnar munnen så vet man alltid att det är genomtänkt det han säger och han är väldigt påläst och kunnig. Han representerar oppositionspartiet. Renskötselns överlevnad är en av deras stora frågor och att de vill att Sverige skriver på ILO 169 (det är en FN-konvention som stärker ursprungsbefolkningars rättigheter).

Bredvid honom sitter Sara Larsson, som är vägvisare (fungerar som miljöpartierts språkrör ungefär) för Min Geaidnu. Det är ett parti som har en ungdomlig framtoning. Den bilden förstärks av att Sara Larsson är en ung och ambitiös kvinna. Hon inger hopp på något vis i dessa tider där det ofta är medelålders män i politiken. Hennes parti delar ut en smörkniv som present till alla samiska väljare.

- Med det hoppas vi att samepolitiken ska komma ut i stugorna, sade hon på presskonferensen.

Bredvid smörknivarna ligger också knappar med en nål att fästa på jackan eller väskan (vad heter sådana?). Det står "Sapmi-större än du tror" på dem. Hon berättar att inför detta valet så fokuserar Min Geaidnu på miljöfrågor, jämställdhet och självbestämmande.

Sedan sitter Anders Kråik, som är partiledare för Samerna. Han är ihop med Sametingets söta ordförande Sylvia Simma (ännu en ung, duktig tjej). Men vad sade han egentligen? Det var många vackra ord. Men inget konkret, kändes det som. De samiska rättigheterna och att Sverige ska ratificera ILO-konventionen verkade ändå vara några av de viktigaste punkterna för partiet Samerna.

 Längst ut till höger har vi Ingrid Inga som representerar Samelandspartiet. Varför inte Lars-Anders Baer, som är samtingets styrelseordförande (ungefär som samernas kommunalråd eller samernas statsminister) är här framkommer inte. Men det är samernas nationaldag, 6 februari, så förmodligen har han en fullspäckad dag. Jag kan gissa att det är anledningen till att Ingrid Inga i stället får representera Samelandspartiet. Dessutom är hon kvinna. Det finns nog en tanke med att hon sitter där på presskonferensen. När jag går ut ser jag nämligen Samelandspartiet valbroschyr; "Med kvinnligt perspektiv" står det på den. Jag såg broschyren även när jag gick in och tänkte att det får jag kolla in sedan. Min tanke var att det kanske hade fötts ett nytt parti, lite som feministiskt initiativ, FI. Men det är alltså Samelandspartiet som fokuserar på kvinnorna till detta valet. Jag tror att det kan vara klokt.

Ingrid Inga börjar att berätta om deras valmanifest. Det innehåller bland annat ett hållbart Sapmi och att fler ska bli delaktiga i politiken. Hur då? Är ju den naturliga förldfrågan. Det framkommer inte och jag orkar inte fråga eftersom jag itne ska skriva en artikel om det nu.

Två partier är inte på plats. Det är Skogssamerna som nyss har bytt partiledare och inte har hunnit få ordning på allt ännu. Jakt- och fiskasamerna, som kämpar för att de icke-renskötande samerna ska ha samma rättigheter som de renskötande, var inte heller på plats. De ansåg sig inte ha råd.

Genom åren har det varit mycket bråk inom Sametinget. Men det har lugnat ner sig betydligt och politikerna tror att det kommer att bli ännu bättre.

- I framtiden tror jag att Sametingets partier kommer att samarbeta mer så att vi kan stå med en röst till regeringen. Det skulle stärka sametinget, säger Anders Kråik.

Det finns vissa saker som vi alltid gör under Jokkmokks marknad.

* Ser på renracen - det är mycket underhållande. Oftast är det folk ur publiken som ställer upp. En del ramlar av kälkarna och andra klarar det riktigt bra. En del renar springer på som bara den och tar gärna ett extra varv utan att renskötarna hinner stoppa dem. Andra renar vill knappt springa alls.

* Går på jojkonsert - Oftast brukar det vara en konsert med Sofia Jannok som är obligatorisk. Hon är sagolik att höra på; vilken röst. Men hennes två kosnerter var slutsålda nästan innan marknaden hade börjat. Då valde vi att på fredagen istället testa en annan jojkkonsert. Vi lyssnade på Katarina Rimpi med band. Det var också väldigt bra. Kul att variera sig också. Hon hademed sig en tysk gästartist; en fiolspelare som fick många att skratta hjärtligt när han på alla sätt och vis skulle hitta någon att lifta med till Luleå.

* Kollar in Barbro Poggats konst - hon är min favoritkonstnär. Hon gör färgglada bilder med renen i centrum. Jag är inte alls konstintresserad egentligen. Men det här är så oerhört vackert. Vinner jag på lotto en dag (får kanske börja spela först, för att ha en chans till det) så ska jag köpa en tavla av henne. Men i år hittade jag faktiskt en annan konstnär också som gjorde underbara tavlor. Con var hans förkortning. Kommer inte ihåg hela namnet. Men han hade en tavla som jag blev helt försälskad i. Det var en ren som stod uppe på fjället och på himlen dansade norrskenet. Så vackert!

* Spelar uno - Men det gjorde vi inte i år. Unoturnering är annars ett måste. Men vi var bara två av fyra från Jokkmokksgänget som åkte upp i år. Uno är ju inte så kul på två, så det fick bli yatzy istället. Vi spelade bara två gånger. Men jag vann båda gångerna. Förstås. Fick yatzy båda gångerna.