Nu har jag varit två hela dagar i Umeå coh de har bara runnit iväg eftersom det har varit mycket att fixa. Och dagarna har handlat mycket om att gå. När man inte har varken bil eller cykel med sig och dessutom är en fattig student så gäller det att motionera apostlahästarna. Men det är bra motion. Känns skönt att röra på sig.

I går gick jag till ett köpcentrum i utkanten av stan. Målet var att köpa en skrivare och det gjorde jag också. Jag fick den till och med att fungera här i går kväll trots att jag är ett teniskt fiasko. Men det såg så bra ut när den skrev ut så att jag blev riktigt stolt över mig själv som kan läsa en instruktion. Man ska vara stolt över det lilla...

Skrivaren var ganska stor och tung. I alla fall med tanke på att gå ett antal kilometer tillbaks. Så det fick bli bussen. Och redan där märker jag av norrland. En äldre dam börjar att prata med mig. Hon märker väl förmodligen att jag är förvirrad och ny. Men hon berättar en hel del som är bra att veta för en nyinflyttad. Bland annat sade hon till var jag skulle byta buss och förklarade vad det fanns för rabattkort på bussarna och liknande saker. Det ledde till att jag direkt, när jag kom till stan, gick och köpte mig ett busskort så att jag åker lite billigare i alla fall. Inte för att jag har tänkt att åka buss så mycket men ibland är det ju smidigt. Framförallt så här i början när man behöver handla på sig en del grejer. I alla fall så slog det mig när jag pratade med den trevliga damen att så är många norrlänningar. De vill hjälpa till och istället för att stå tysta och vänta på samma buss så pratar man bort en stund. Var det kommer i från att norrlänningar ska vara tystlåtna vet jag inte. För det har jag aldrig märkt av när jag varit i norrland. Tvärtom är de mer sociala än vi i söder.

I dag var det dags för nästa långpromenad. Den började jag med att gå till en tjej som jag köpte en kursbok av. Det var inte lätt att ta sig dit för det är vägarbeten och byggprojekt över hela staden. Här har de verkligen slagit på stort och bestämt sig för att fixa allt samtidigt. Det går inte att gå på en gata utan att det byggs eller är reparationer av någon väg.

Sedan gick jag till universitetet och orienterade mig. Kollade in var allt låg och så. Jag passade på att äta lunch där också. Jag hade glömt hur bra det var att vara student. Mellan 30 och 45 kronor kostade lunchen för en student där jag åt idag. Det är ett bra pris, tycker jag.

Det låg en kulturtidning på Universitetet, Rajden. Jag kollade igenom den och såg att det händer mycket kul i höst i Umeå. Bland annat kommer den samiska artisten Marie Boine hit. Jag ska verkligen försöka att gå coh se henne. Dessutom vet jag att Sofia Jannok ska hit och lunchuppträda i höst. Så jag ser fram emot en höst med samisk musik. Det går inte att få söder över.

Det stora målet för dagen var Jysk och Rusta. Jag var riktigt trött idag och tyckte att det kändes som att vägen aldrig skulle ta slut. Men till slut så var jag framme (kan erkänna att jag tog bussen hem). Insåg sedan att det måste ha varit cirka sex kilometer hemifrån. Så mitt nya liv börjar med motion i alla fall. Det är bra. Jag var på Iksu sportcenter, när jag var på universitetet, idag också. Kollade in priser och vad de har och så. Det finns allt men är väldigt dyrt även med studentrabatt. Tyvärr, verkar det inte finnas så många alternativ. Det verkar inte som att Gymmix eller Friskis och Svettis finns här i Umeå. Så det är nog Iksu som gäller.

I alla fall så blev det lite handlat även på Jysk och Rusta. Köpte bland annat ett överkast på Jysk som till och med var på rea. Så nu börjar det bli lite hemtrevligt här i lägenheten. Även om det är en del som saknas ännu. Men det kommer efter  hand.

När jag kom tillbaks från Nammatj ville jag utnyttja de sista timmarna i Kvikkjokk. Så jag gick en bit längs Kamajåkk, forsen som brusar precis vid fjällstationen (den syns på bilden också). Det låter som en motorväg eller storm utanför fönstret när man släcker lampan och ska sova för natten. Den som ramlar i där har nog inte så stor chans. Men det var jättevackert att följa den en bit uppåt. På många ställen gick det att komma riktigt nära utan att utsätta sig för fara.

Fjällstationen har en bar "Utkiken". Där sitter man med stora fönster precis vid jåkken. Känns som att man sitter mitt i den nästan. Jag, tre tjejer från Stockholmsområdet och en tysk kille som jobbar på stationen satt där en kväll och pratade. Var jättetrevligt. Jag gillar fjällstationen för att det blir så socialt. På dagarna är det tystnaden, fjällen och naturen som gäller. Men på kvällarna är det trevligt att prata med folk. Det var mycket tyskar på fjällstationen. Sista dagen gick jag och en tysk tjej och köpte renburgare på restaurangen/minilivset mitt i byn. Jag hade ätit medhavd pasta de andra dagarna för att göra det billigt. Men sista dagen ville jag lyxa till det lite.

Kvikkjokk bestod ungefär av; fjällstationen, restaurangen/minilivset, kyrkan, hamnen, campingen och några få hus. Så mycket mer var det inte. Men det är ju för naturen man åker till Kvikkjokk och det finnns naturupplevelser i överflöd att få. I går morse, tisdag, tog jag och ett stor gäng andra fjällvandrare bussen därifrån. Den enda bussen som gick hela dagen lämnade Kvikkjokk 05.40 Så det var inte så mycket val. Det blev snabbt fullt i bussen. Det är tydligen ovanligt att det är så mycket fjällvandrare i slutet av augusti.

Jag önskar att jag kunde stannat lite längre. Men de säger ju att man ska åka när det är som roligast. Vilket oerhört dumt påstående. Jag planerar redan nästa sommar. Har planer på att åka till Abisko då och upptäcka fjällen där.

Det här var den underbaraste dagen på hur länge som helst. Jag klättrade uppför fjället och hade sedan en fantastisk utsikt. Det är så att man tror att man drömmer. Jag satt i solen och bara njöt av den sista sommarvärmen. De medhavda smörgåsarna smakade extra bra i den miljön. Jag var helt ensam, inte en människa så långt ögat kunde nå. Där, på toppen av Nammatj, fanns lugnet och tystnaden som jag har längtat efter så länge. Det går inte i ord att beskriva hur härligt det var att sitta där uppe och bara njuta av livet.

När jag vaknade i måndags, min sista dag i Kvikkjokk, sken solen från en blå himmel. Det var en underbar dag, speciellt med tanke på gårdagen (då var jag oerhört glad när jag kom tillbaks att fjällstationen hade ett torkrum).

Så nu skulle dagen utnyttjas. Jag hade bestämt att om det var dåligt väder även denna dag så skulle jag bara följa Kungsleden en bit. Men nu när det var så här fint väder var jag bara tvungen att komma upp på en topp igen. Det blev Nammatj som betyder namnlös på samiska. Så jag satte mig i båten igen ihop med andra fjällvandrare som skulle till olika ställen.

För att ta sig upp på Sjnjerak (som betyder råtta, fick ingen förklaring på varför berget fick det namnet) krävs ingen båttur. Men stigen, som inte är någon stig, är ganska besvärlig. Man går mestadels där vattnet har runnit och det består av hala stenar som man ska ta sig uppför. Men det är ingen som har sagt att det ska vara lätt.

På grund av regnet så gick det inte att se så mycket uppe på Sjnjerak. Men det var ändå fascinerande att se på den stunden som jag var där (kanske en timma) så förändrades landskapet mycket; fjäll som var helt täckta av moln från början kom fram och andra fjäll och sjöar försvann helt.

I söndags regnade det ordentligt när jag drog upp rullgardinen. Först tänkte jag avvakta en stund med att ge mig ut och hoppas att regnet avtog. Men så insåg jag att jag itne har så många dagar på mig. Så det var bara att dra på sig regnkläderna och ge sig ut. Jag förstår nu vad luvorna på regnjackorna är till för. Jag har alltid hävdat att de är obekväma och fula. Men är man ute en hel dag i regnet så är det skönt att slippa droppandet från det blöta håret.

Jag har också upptäckt vad hundbajspåsar kan vara användbart till. Jag hade några kvar i jackfickan och de kom väl till pass när jag plockade blåbär och hallon. Det sägs att det inte finns så mycket bär i år i fjällen som det brukar göra. Men blåbär tyckte jag att det var precis överallt. Så en blåbärsälskare som jag var alldeles salig.

Här har jag kommit upp på Sjnjerak, som var mitt mål för denna dagen.

När det var dags att åka hem från Prinskullen, efter att ha gått vägen ned och slagits med myggen om utrymmet, så var det dags för en ny tur genom deltaområdet. Nu fick vi passagerare se lagunen. Så här vackert var det framåt kvällskvisten.

Nästan med en gång när jag kom upp på Prinskullen så såg jag ett gäng renar. Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser renar. Det gör mig lika glad varje gång.