Det var februaris första dag när jag gick längs den snöklädda stigen igår. Det knarrade när skorna och snön förenades i en vintervals. Solen lyste in mellan granarna, björkarna och de sibiriska lärkträden. Det lyste som guld och jag kände hur solens energi flödade rakt in i mitt hjärta och lyste upp alla dammiga hörn i mitt inre. Stegen var lätta och den tjocka snön på grenarna, vid Bäcksjön utanför Umeå, glittrade som en skatt av diamanter och silver.

25 minus hade termometern i bilen visat. Lillfingrarna och fötterna var tveksamma till denna promenad med Kung Bore. Men leendet var konstant och benen lättare än på länge. Skogen tog slut och världen öppnade sig. Den isklädda sjön med flera decimeter snö låg nedanför mina fötter. Långt i fjärran skymtade fjällen. Detta är frihet! Detta är vad min kärlek till norrland bygger på!

Snart sprakar elden vid strandkanten. De gulorange lågorna ger ro i själen. Jag hör varje andetag från mig själv och eldens lugna sprakande. Annars är det helt tyst på ett brefriande sätt. De glada vännerna dyker upp med korv som vi grillar över elden. Det smakar bättre än något som jag tidigare ätit. Korven är så mjuk att den smälter i munnen tillsammans med ketchupens sötma och senapens styrka. Detta är det bästa kalas som jag någonsin varit på.

Ta vara på vintern och kylan. Njut av den, kära vänner.

Mjukt och avslappnande. Så ska yoga vara. Rummet ska vara fyllt med levande ljus och i bakgrund ska delfinsång höras, eller möjligtvis panflöjtsmelodier. Jag har testat det några gånger och gillar det. I söndags var jag på en prova-på-lektion och det kan närmast beskrivas som "yogan från helvetet". Okej, jag överdriver lite. Men mjukt och avslappnat var det sista det var.

Före passet sade läraren att det var ett väldigt fysiskt yogapass. Ja, om jag säger så här, jag har aldrig varit med om någon mindre fysisk träningsform. Som mest kunder det jämföras med stretching och det är bra att stretcha men jag ser det inte som träning.

Sedan har vi det här med stilen. Andra yogalärare brukar ha vita lediga kläder och se ut som att de går omkring i en värld där de tittar på fjärilar hela dagarna, alltid ler mot alla de möter och aldrig blir arga eller frustrerade. Jag gillar känslan av harmoni som sådana människor utstrålar. Men den här yogakvinnan var inte av den sorten. Inte alls. Och inte för att det hör hit men hon hade fått på sig en supersliten t-shirt som var tre-fyra nummer för liten på en kropp som var några storlekar över medelvikt.

När passet började gick denna yogakvinna runt runt runt i lokalen, när vi gjorde övningarna, med irrande blick och klampande fötter. Jag trodde att hennes sammanbrott var nära. Den som inte var nervös och stressad innan den yogaklassen, var det definitivt efter. Hennes ögon var iskalla och hon hade en militärisk gestaltning.

- Höger om! Vänster om! HALT!

- Alla tar av sig sockarna NU!

Jag hoppades att hon inte såg mig och lät bli att ta av sockarna för det var så otroligt kallt i den sterila lokalen.

Men snart påpekar hon igen.

- TA AV SOCKARNA!

Så det var inget val.

I slutet var det avslappning medan hon marscherade fram och tillbaks i rummet. Jag kunde se hennes osynliga piska vina i luften.

- Blunda...NU!...Slappna av i hela kroppen...NU!

Sedan kom hon och slängde på oss varsin filt som verkade ha legat ute i 25 minusgrader. Det blev som ett täcke för att få kylan att gå djupare in i kroppen. När timmen äntligen var slut och jag fick på mig sockarna var fötterna blågröna av kyla. Och nu överdriver jag inte. Jag blev chockad själv när jag såg dem trots att jag kännt värken av kylan.

Innan vi gick sade yogakvinnan:

- Jag hoppas att ni vill börja yoga hos mig. Jag har hållit på i 10 år med yoga och det har gett mig så otroligt mycket både psykiskt och fysiskt.

Oj, jisses. Då vill jag inte veta hur hon var tidigare.