Det är inte mycket av världen jag ser nu när jag mest har hemmastudier. När det dessutom är runt -25 grader ute, som det har varit den senaste veckan, så går man inte ut på en promenad för att det är skönt. Nej, mina promenader har sträckt sig från sängen till soffan, två steg, och sedan vidare till skrivbordet, ett steg till, och när jag sedan går från datorn på skrivbordet till spisen så blir det nog hela sex steg. Ja, om man ska gå inomhus och bara bor på runt 30 kvadrat så blir det inte så långa promenader.  Då kan jag vara glad att jag har nästan hela världen i tvn; OS.

Jag blir alldeles varm när jag sitter med filten i soffan och ser hur den ena personen mer makalös än den andra gör äkta bragdinsatser. Om jag hade haft anlag för att gråta av fina stunder så hade det blivit en hel del tårar under OS. Igår kväll var det en sådan stund. Guldet i staffeten. För Anders Södergren, som körde tredje sträckan på ett galant sätt, var det inte bara en seger i OS utan en seger för hans hälsa. I slutet av 2008 fick han beskedet att han hade cancer, i samma veva fick han en punkterad lunga och i december hade han ett mystiskt virus som gjorde att han inte kunde träna. Men bara två månader senare är han tillbaks och tar ett OS-guld ihop med vännerna i längdskidlaget. Är inte det starkt så säg?

I idrottsklubbar brukar det ofta delas ut pris till "den som varit med på flest träningar" och "den som varit den bästa kamraten" o.s.v Marcue Hellner borde få ett pris för bästa kämparinsats. Ett OS-guld i lag, ett individuellt OS-guld och en sprintstafett där han kämpade med omänskliga krafter för att ta igen Teodor Petterssons fall. Han vet vad han vill den mannen. Här är det ingen tvekan som vad som gäller. Det finns inget utrymme för att ge upp även om det skulle se totalt kört ut. För Marcus Hellner är det aldrig helt kört. Det är helt otroligt att se.

Någon annan med samma anda, och som ger mig rysningar av hur imponerad jag blir, är Petter Northug. Norrmännen var inte med i leken på stafetten igår. Inte förrän Petter Northug går in på sista sträckan och kör i kapp på ett sätt så att man bara kan kalla det ett mirakel. Och de andra kunde aldrig känna sig trygga. De visste att ävenn om Petter Northug gick ut som siste man så skulle han kriga om guldet. Nu slapp han gå ut som siste man men som han kämpade. Det OS-silvret som Norge tog emot i natt var enbart Northugs förtjänst. Han borde ha fått stå ensam på pallen. De andra i laget hade inte bidragit på något sätt till det där silvret, skulle jag vilja säga. Ja, det finns inte ord för den insatsen.

Någon som har förmågan att komma igen är Anja Pärson. Det hon gjorde när hon tog OS-brons ett dygn efter den enorma kraschen är också fantastiskt. Vilket psyke kvinnan måste ha. Eller så har hon en mental tränare som borde få OS-guld för att kunna få Anja att fokusera bort från smärta och bilder från kraschen. Den mannen/kvinnan borde uppmärksammas. Men även om hon har fått bra mental träning, Anja, så är det ett under att det går att fokusera om så snabbt; från att i värsta fall kunnat ha dött till ett OS-brons. Det är bara att höja på hatten.

I kväll håller jag åter igen tummarna för Anja. Men eftersom jag ska iväg, och se något annat än denna lilla lägenhet, så blir det ingen nervositet vid tvn. Förutom Anja så håller jag lite på amerikanska Mancuso. Lite otippat kanske. Men det känns som att det är dags för Mancuso att få en medalj utan att landslagskompisen Vonn står på pallen. "Drottningen" Vonn är en ruskigt duktig utförsåkare, men hon har vunnit så mycket. Hon har till exempel tagit 24 världscupsegrar från 2004 och fram till idag. Prinsessan Mancuso har visserligen ett OS-guld i storslalom från Turin 2006, så hon är ingen gröngöling. Men i övrigt har hon "bara" fyra världscupsegrar, från 2006-2007. Så nu tycker jag att det vore kul om Mancuso fick kliva fram i strålkastarljuset före Vonn (som åkte ur i första loppet igår) och inte stå i skuggan längre.

Nu hoppas vi på några fantastiska avslutande OS-dagar.

Dagens Umeåväder: - 7 grader och sol.