Aldrig får man vara riktigt nöjd. I flera veckor har det varit minusgrader och stenhårt i marken så att det bara har gått att skritta. Dessutom har både händerna och fötterna hållt på att förfrysa vid varje försök till ridtur.

 Nu är det plusgrader och det går äntligen att rida lite mer ordentligt igen. Men istället så är hagen en enda stor lervälling och Alyzza har lera ända upp på magen när man tar in henne. Både på ridbanan och i skogen kan man tro att syndafloden har varit framme så blött som det är. Som sagt; aldrig får man vara riktigt nöjd. Tio centimeter snö och några minusgrader hade varit perfekt.

Men jag är ganska nöjd idag ändå. Alyzza är mest riden i skogen och har inte jobbats så mycket på gräsbanan som finns vid stallet. Jag har ridit där lite grann men nu var det länge sedan. Så idag kände jag att det var dags igen. Hon gick riktigt bra i slutet och inte en enda gång försökte hon kasta sig runt eller hitta på andra dumheter, för att komma undan, som hon har gjort tidigare. Överhuvudtaget så har vi börjat komma in i varandra mycket mer nu; hon vet hur jag fungerar och jag vet hur hon fungerar. Hon är mycket mer harmonisk. Så det kändes riktigt bra.