Journalistyrket har sin för- och nackdelar. Vissa dagar är väldigt lättsamma och lättjobbade, som Diggilookonserten på Hooks herrgård i somras. Men andra dagar är tunga av sorg och betydligt mer krävande. Ett sådant job har jag haft nu. Natten mellan lördag och söndag omkom en 17-årig kille i en trafikolycka i Vaggeryds kommun. Jag har skrivit om olyckan två dagar i rad nu. Först om olyckan och sedan om sorgen efter. Det tar på krafterna. Jag är inte bara en journalist som skriver en nyhet. Jag är också människa.

Jag ser vännerna som tysta står och ser på de brinnande ljusen vid olycksplatsen. Jag pratar med polisen och får beskrivet hur totalt mosad bilen var. Jag träffar folk från kyrkan som finns där för de sörjande. Allt eftersom så får man en bild av killen som dog. Det går inte att hålla känslorna i från sig. Varför ska en ung kille som har hela livet framför sig dö?

Sedan kommer de andra tankarna. Tänk om det varit min vän. Tänk om det varit jag som stått där vid vägkanten, lagt rosor på backen och lämnat ett personligt brev om hur mycket jag älskade honom. Det skär ända in i hjärtat när man sätter sig in i hans vänners situation. Det blir totalt ofattbart när man börjar tänka på vilken total katastrof det måste vara för familjen. Kan man någonsin komma tillbaks till livet och få en vardag som känns dräglig?

Jag var inte beredd på att en sådan här händelse skulle påverka mig så mycket. Men det går inte att släppa tankarna på det som hänt. Ändå vet jag att det inte är någonting jämfört med vad kollegor har varit med om. Jag slapp vara med på själva olycksnatten. Då låg jag hemma i min säng och sov. Det finns kollegor som har varit i branschen betydligt längre än mig som har sett både det ena och det andra. De har sett folk som har schlungats ut ur bilar och legat döda i diken. Någon har till och med sett en bekant ligga död. Ibland har kroppsdelarna farit åt olika håll efter riktigt otäcka olyckor. Jag är oerhört tacksam över att jag hittils har sluppit att se dessa hemska syner. Men det är en del av jobbet. Precis som döden är en del av livet.

Kanske ska jag ta mina tankar kring 17-åringens tragiska död på ett positivt sätt. En kompis, som också är journalist, skrev i ett sms, "Du ska vara glad att du har känslor och förståelse och inte bara är iskall". Kanske är det så. Förmodligen hade jag varit en hemsk människa om jag bara ryckt på axlarna och två dygns skrivande kring en ung mans död inte hade berört mig. Men det hade varit mycket enklare.