Nu är jag i Gävle. Jag och kusinen har haft en mysig dag på stan; kollat in den och var på ett jättemysigt fik. Tågresan hit gick bra. Det var faktiskt mer rofyllt än rastlöst. Mellan Alvesta och Mjölby satt jag på en fyraplats med två barn och deras mamma. Sonen, i lågstadieålder, sjöng sånger som han lärt sig på engelskalektionen och berättade att han just läst om Gävle i skolan, fast han mindes inget om staden.

När jag klev på Gävletåget i Stockholm så hade någon lämnat kvar Expressen på mitt säte. På framsidan stod det något om att Laila Bagge hade kollapsat. De syftade förstås på Lets Dancetragedierna med Magdalena Graafs hjärnblödning och Mojjes hjärtattack. Men vem som helst, som någon gång har bläddrat i en kvällstidning, kunde ju räkna ut att den kollapsen var många år tillbaks i tiden. Mycket riktigt, så var det. Men artikeln var väldigt intressant. Den handlade om hur Laila stressade så mycket att hon glömde att äta och till slut svimmade. Nu kände hon tecknen igen, sade hon till tidningen. Det är ett allt för vanligt problem att folk, främst unga vuxna tror jag, stressar så att de blir sjuka. Jag har själv varit i gränszonerna för vad som är bra för kroppen. Men de senaste månaderna har jag allt mer lärt mig vad min kropp behöver för att jag ska få ny energi och klara de stressiga perioderna. En vecka i norrland lär vara mycket välgörande...

Åter till kvällstidningarna. Jag tyckte att Magdalena Graafs sjukdom var riktigt otäck. Hjärtattack överlever många idag. Men när någon ska in och gräva i ens hjärna då mär man inte så morsk. Så mycket kan gå så otroligt fel. Alla läkare kanske inte är lika skickliga som hjärnkirurgen McDreamy i min favoritserie Greys. Men under veckan har jag läst en del om vad som har skrivits om Magdalena Graafs hjärnblödning i tidningarna. Då kom jag in på hennes syster Hanna Graafs blogg. Hanna hade lagt upp en bild på syrran med slangar och allt. Kan tyckas att det var dumt. Men. Expressen snodde bilden trots att det står att inga bilder på bloggen får användas i andra sammanhang. Hanna var förstås förbannad och jag förstår henne. Hon beskriver också, på bloggen, hur kvällstidningsreportrar har ringt till henne, Daniel Da Silva (Magdalenas danspartner i Lets Dance) och till och med till Magdalena Graaf själv dygnet runt sedan olyckan. Reportrarna försökte lura dem att någon annan berättat allt och ville bara ställa några frågor till. Vad är det här för journalister? Alla journalister är inte sådana här! Visst, konkurrensen är stenhård på de stora tidningarna. Man har press på sig hela tiden att visa framfötterna. Men det borde aldrig få gå så långt att karriären går före medmänsklighet. Man måste alltid tänka sig in i situationen att det är man själv som har en syster som har drabbats av hjärnblödning. Vill man att en journalist ska ringa då när man sitter vid hennes säng och knappt vet om hon överlever? Nej, det vill man inte!