Idag förstod jag vad vår nationalsång handlar om. Förhoppningsvis får vi höra den några gånger under de närmaste veckorna. Kanske är det Anja Pärson. Men störst chans är det kanske för Helena Jonsson. Eller så någon helt annan som tar en guldmedalj för Sverige i OS och ser till att "du gamla du fria" spelas. Men det är ganska stor chans att det blir någon från Västerbotten som tar medalj. För det är ganska många deltagare med härifrån, med Anja Pärson från Tärnaby i spetsen.

Idag har jag varit ute på den västerbottniska landsbygden och sett ställen som jag aldrig har varit på. Vi passerade byar med namn som Varmvattnet och Blomåkern. Vad sägs om det? Men vackrast var det i trakterna kring Sörfors, Överboda och Kassjö. Klarblå himmel, härliga mjuka snöklädda ängar som blänkte i solen och en temperatur på minus tolv grader. Rimfrosten gnistrade på björkarna och vi hade Vindelälven som sällskap under vår rundtur i bilen. Det var kurvigt med små vägar. Upp och ner körde vi, över gamla smala broar där det inte gick att mötas och långt ner där nere fanns hela tiden älven. Och borta i horisonten skymtade de snöklädda höjderna. Det var så magiskt vackert. Då hör jag plötsligt vår nationalsång i mitt huvud; "Du gamla du fria, du fjällhöga nord, du tysta du glädjerika sköna... för jag vill leva, jag vill dö i norden".

Ja, när det finns ställen som är så vackra som de här norrländska små byarna då vill jag verkligen leva och dö i norden. Det enda som jag är ledsen över är att jag inte hade med mig kameran. Så tokigt det kan bli. Annars hade ni fått se några av världens vackraste ställen på bild också. Men när ni hör den svenska nationalsången nästa gång så tänk på vad den handlar om; Västerbottens landsbygd.

Tänk er en taxichaufför som alltid är inställd på att vinna. Det gäller inte att vara trevligast i den här tävlingen. Nej, det gäller att ha så många körningar som möjligt på en dag och nästan alla metoder är tillåtna. Kör rätt över åkrar, in på cykelvägen och sedan i motsats körriktning ett tag. Målet är att sladda in på uppfarten en sekund före kollegan. Den som är först vinner nämligen tävlingen och får köra kunden. Så här är det i Umeå.

Jag åkte taxi för första gången igår och en ny värld öppnade sig. Ja, taxichauffören körde bra och höll sig på vägarna. Så jag överdrev lite innan. Men bara lite.

Jag såg att det låg en bok bredvid honom i bilen och tänkte: "Har dom så lite att göra att de kan sitta och läsa romaner på arbetstid?". Men det sade jag förstås inte. Det hade låtit lite otrevligt. Istället sade jag:

- Du kom snabbt, det var ju jättebra, har ni inte så många körningar så här mitt på dagen?

- Jo, nu är det som värst, säger han.

Jag såg förmodligen lite förvånad ut för han fortsatte att berätta. Det var då jag fick min stora inblick i taxichaufförernas värld. Han berättade att många barn som bor på landet åker taxi istället för buss hem från skolan. Vid den tiden när skolorna börjar sluta så ser de flesta taxichaufförer, inom det bolaget, till att hålla sig nära skolorna. För den som är närmast får körningen. Men det slutar inte där. Genom minidatorn i taxin så kan alla taxichaufförer se var de andra är.

- Ser jag att en kollega är nära den skolan som jag tänkte ta, så får jag vara smart och ta en annan väg. Då kanske jag hinner först, säger taxichauffören och berättar att sedan ställer sig alla på lämpligt avstånd från skolan och hoppas att just de får körningen.

Det ögonblicket, fem minuter innan skolan slutar, är för taxichaufförerna den avgörande stunden. Det är lika stort för dem som det är för Anja Pärson att ta ett OS-guld.

Det finns bara två regler under taxitävlingen. Du får inte vara olaglig. Och du får inte gasa på och köra om de andran för att hinna först. Men det är helt okej att ta en annan väg och kanske gasa på lite där för att hinna först. Taxichauffören berättade med en sådan inlevelse om det här och han njöt av att hitta nya metoder för att komma först. Det syntes verkligen på honom hur kul han tyckte att detta var. Anledningen till att taxichaufförerna har skapat den här interna tävligen är ju inte att de tycker att det är så himla roligt att köra skolbarn och 90-åriga tanter som ska till stickcaféet. Nej, det handlar om att de får provision på hur många körningar de har. Desto fler körningar desto mer i plånboken när månaden är slut. Och sedan är det ju kul att kunna reta kollegan, med glimten i ögat, som kom sist. För det verkade faktiskt inte som att min taxichaufför var så pengakåt egentligen. Men han och kollegorna hade hittat ett sätt att göra jobbet lite roligare och mer utmanande.

I övrigt så kör plogbilarna hela dagarna för att försöka få bort en del av all snö. Jag tycker ju att det är väldigt vackert men i många lägen är det lite opraktiskt med all snö. Jag hörde att i Skellefteå hade de fått dispens att tippa snön i älven. Men det var inte en riktigt bra idé eftersom snön kan dra med sig miljöfarliga ämnen. Fast de har tydligen inte behövt tippa snön i älven ännu, det är sista utvägen.

Igår började fotokursen på Universitetet. Var i princip bara introduktion och en kort föreläsning igår. Men det känns oerhört inspirerande. Så idag fick kameran följa med ut i skogen i den underbara februarisolen. Idag var första dagen som jag kände att solen faktiskt värmer nu igen.

Det är för övrigt väldigt mycket snö, som jag har påpekat innan. I helgen rasade delar av taket på en idrottshall in här i Umeå. Snön blev för tung. Det konstaterades att det var 170 cm snö på sina ställen på taket. Så snö har vi gott om.

"Somliga går med trasiga skor, säg vad beror det väll på. Gud fader, som i himmelen bor, kanske vill ha det så". Han sjöng där vid den värmande elden på Jokkmokks marknad. Allt var så härligt i nattmörkret. Men faktum kvarstod; jag var en av de där somliga med trasiga skor. Dragkedjan gick plötsligt sönder under helgen i Jokkmokk. Som fattig student får man lösa det. Här kan man inte hänga läpp. Medicinen är att ta ett par byxor med snörning där nere, knyt åt och dra sedan på termobyxorna. Då sitter skon ganska bra ändå. Med betoning på ganska.

Igår räknade jag mina få slantar som CSB skickar med långa mellanrum. Jo, det skulle gå. Det får bli nudlar som vanligt och ingen fläskfilé. Men jag har inget behov av fläskfilé eller hummer. Så jag köpte ett par nya vinterskor. Det fanns inte ens en dragkedja som kan gå sönder. Några av mina norrländska vänner skulle nog bli stolta när de såg skorna. De är både rejält varma, vattentäta och materialet andas. Dessutom var de på rea, kan det bli bättre? 

Idag var det dags att ge sig av ut i skogen och prova det nya köpet. Tyvärr var det bara - 10 grader och jag som ville prova skorna på allvar. Men det får vänta. Kanske till Jokkmokks marknad nästa år.

I går, söndag, var det dags att lämna Jokkmokk och alla härliga människor för denna gången. Vi strosade runt lite på Ajtee, samemuseumet, innan vi åkte hem. Det var otroligt vackert på hemresan. Klarblå himmel och solen som lyste över de vita silverglittrande ängarna. I Vidsel stannade vi och åt lunch. Jag åt världens godaste kebabtallrik. Så har ni vägarna förbi Pizzeria Tictac i Vidsel, ät där!

Det känns alltid lika tomt att komma hem efter tre intensiva dagar i Jokkmokk. Nu är det vardag igen. Skoluppgifter ska göras och en hel del annat ska fixas. Verkligheten är tillbaks. Nu gäller det att börja räkna ner dagarna till nästa år. Det är bara ett år kvar till nästa gång. Kanske ses vi där då?

Här finns det stillhet. Här sjunger friheten. Det börjar skymma och himlen färgas rosa. Men resten av världen är vit, gnistrande vit. Hela sjön Talvatis har förvandlats till en magisk vintervärld. Och det finns så mycket lugn och frid här. Samtidigt finns det många kilo energi. Här finns nämligen draghundarna som drar runt turisterna ett varv på sjön. De rycker i linorna, skäller och vill iväg.

Här finns även renarna som springer så fort de kan. Renracen brukar dra stor publik. En del renar vill inte springa alls, andra springer desto fortare. En del avde orutinerade förarna ramlar av och andra vinner trots att de aldrig sett en ren förut. 

Renarna hämtas för att tas till nästa race.

Här vilar renarna i väntan på nästa lopp.

Renägarna står beredda att stoppa sina renar när loppet är slut.

Efter frukostbuffén på lördagen så gav vi oss ut för att handla innan alla busslasterna kom. Vid tio var vi ute, vid elva går det knappt att gå på marknadsgatorna längre eftersom det är så trångt. 

Jag köpte Gaahko, glödkaka, och ullsulor så att jag inte ska frysa om fötterna mer. Tänk den som hade haft mycket pengar, och inte varit en fattig student, då hade man kunnat köpa mycket fint samiskt hantverk.

Vild-Hasse var som vanligt på plats. Sålde ren- och björnkorv. Berättade sina skrönor från när och fjärran.

Vi åt souvasrulle till lunch. Eller snarare dressing med några få renköttsbitar som flöt runt där. Dressingen var över allt. Hel ajackan var full med dressing och jag hann inte torka av det innan det hade frusit till is i den 25-gradiga kylan. Men jag fick nog många runt om mig att skratta eftersom jag inte hade rätt teknik för att äta souvasrulle. Men det bjuder jag på.

Lördagen var samiska nationaldagen, 6 februari. Det var helt tjockt vid isscenen och isläktaren. Men vi lyckades se lite i alla fall. Renrajden kom förbi. Jag har sett den förr, men renarna har så milda ögon och samernas koltar är så vackra.

Höjdpunkten var konserten med Sofia Jannok. I år hade vi köpt förköp cirka en månad innan marknaden. Förra året blev vi nämligen utan biljetter eftersom det var slutsålt. Vi har också lärt oss att det gäller att vara ute i tid innan konserten. Så nästan en timma innan de öppnade dörrarna stod vi utanför Bio Norden och väntade. Klockan 16.00 när konserten skulle ha börjat hade de fortfarande inte låst upp dörrarna och kön ringlade sig lång längs gatan. Då var man lite småsur. Men när vi kommer in i salongen och alla har knäppt upp täckjackor och dragit ner termobyxorna så kommer hon in på scenen. Sofia Jannok ser ut som en ängel och hennes röst låter också den som en ängels. Jag hamnar nästan i ett meditativt tillstånd och det långa köandet är glömt. När hon avslutar med sin vinnarlåt från Sami Grand Prix, Liekkas, så är lyckan fullkomlig.  

Det roliga med Jokkmokk är att lek och allvar blandas på ett så naturligt sätt. Från föreläsningen med Ann-Helén Laestadius till skratten i öltältet är det bara några få steg. I Jokkmokk ryms allt på en liten yta. På Östra skolan bor några män som har varit på marknaden i över 30 år. Vi brukar se dem där varje år. De har en samisk bekant, en äldre man, som brukar komma och festa med dom. Han berättade om sitt liv på sameskolan i Jokkmokk när han var ung. Den som sade något på samiska fick stryk. Han beskrev hur de fick dra ned byxorna och hur björkriset ven mot baken.

- Jag säger bara det, man kunde inte sitta på två dygn.

Samegubben har arbetat med sin kropp hela sitt liv. Plötsligt får han oss att göra yoga och qi gong-övningar. Trots sin ålder så var han smidigare än oss allihop. Det blev mycket skratt när en del av männen i rummet inte var så rörliga. Det räcker att jag säger så.

På fredagskvällen var vi tillbaks vid hembygdsgården. Elden sprakade, Marcus sjöng och där inne dansade de gammeldans. I caféet sålde de pannkakor med Nutella. Fantastiskt gott. När vi kom tillbaks till vårt kära klassrum låg "Pitebon" och sov. Han hade fått i sig lite för många öl, lite för snabbt. Då kommer en av de erfarna gubbarna in som har varit på marknaden i väldigt många år och tittar på Pitebon:

- Han sover inte. Han är död!

Ja, det låter makabert. Men i den stunden var det riktigt roligt.

När vi väl har kommit i sovsäckarna så går de gymnasietjejerna upp. Deras mobil ringer och en av tjejerna övertalar den andra att gå ut för att träffa den snygga samen som ringde. Tjejen som egentligen vill sova säger:

- Du är en ond tjej som kommer att födas till något dåligt i nästa liv, förmodligen i Israel!