Under fredagen, på Jokkmokks marknad, var vi och lyssnade på författaren Ann-Helen Laestadius som har skrivit ungdomsboken ”sms från Soppero”. Hon berättade om hur det var att växa upp i Kiruna som ung same. Jag vet att de som växte upp för 50-60 år sedan hade stora problem. Då var det fult att prata samiska och att jojka var mer eller mindre förbjudet. Men Ann-Helen Laestadius är i min ålder, runt 30 år, och hon berättar om hur samiska barn mobbades. Det var gripande att höra.

Hon berättade hur hon under nästan hela sin uppväxt förnekade att hon var av samisk härkomst. Hennes lärare försökte få henne att läsa hemspråk; samiska. Men då sade hon:

- Det är inte jag som är same, det är min mamma.

Hon hade nämligen sett hur det gick för de barnen som sade att de var samer. De blev retade och fick inte vara vän med de andra barnen. Så Ann-Helén levde ett dubbelliv. I skolan var hon svensk och hemma var hon same. Så i skolan klarade hon sig från att bli retad. Men sedan hon blivit vuxen och ”kommit ut” som hon beskriver det själv så har hon blivit kallad lappdjävel två gånger.

Men hon berättar att när hon väl erkänt att hon är same, och att hon är stolt över sitt ursprung, då kommer ett annat problem. Då är det ”ursamerna” som tittar snett på henne. De frågar misstänksamt vilken släkt hon kommer från. Sedan säger de, på samiska: varför talar du inte samiska? Ja, hon fick inte lära sig det nör hon var liten. Familjen tycket att det inte var så viktigt.

När hon var 30 år fick hon sin första kolt. Men hon är rädd för att det ska bli något fel när hon har den på. Bällingskorna ska snöras på ett visst sätt och det är väldigt noga att silversmyckena på kolten sitter exakt rätt. Hon berättar hur samerna synar varandra eller åtminstonde är rädda för att bli synade. Ann-Helén Laestadius berättade på ett väldigt intressant sätt hur tudelad den samiska identiteten kan vara. Det är detta som hon beskriver i sin debutroman, som bara tog två veckor av skriva, och samma problematik tas upp i den andra boken "hej vacker" som hon nu skriver på.

Kl 05.28 startade klockradion i torsdagsmorse och musik från Mix Megapol strömmar ut. Det var årets viktigaste dag; Jokkmokks marknad. Jag åkte bussen till Skellefteå. Det är kul att se de små samhällena som man passerar på resan genom Västerbotten. Här har man inte använt överdriven fantasi när man har kommit på namn till butikerna. Nej, här är det raka puckar. Skoaffär´n. Klädbutiken. Foto. Ingen behöver fundera på vad just den butiken säljer.

Det var många skolbarn med i bussen som skulle till skolan i Robertsfors. Busschauffören berättade om bälteslagen som gör att alla måste ha bälten. Förmodligen säger han samma sak varje dag. Men när man är 14 år förstår man inte alltid sitt bästa. Så det var inte så många av eleverna som tog på bältet. Då började chauffören berätta om de olyckor som bussarna mellan Umeå och Skellefteå varit inblandade i det sista. Jag har läst om olyckorna i tidningarna och de har berott på all snö. Man blir ju lite nervös när chauffören börjar tala om att en olycka händer så lätt. Men det gick bra denna gången.

Från Skellefteå blev det bil. I Älvsbyn stannade vi och åt lunch; hamburgare på Sibylla. Sedan åkte vi förbi fantastiska Storforsen. Vattnet skapade en isvärld och det rök från de delar av forsens vatten som inte hade frusit. Vid 14.30 var vi uppe i Jokkmokk och kunde inkvartera oss i rum 25 på Östra skolan. Samma rum som varje år. Undra vad det är som gör att man hela året längtar efter att få bo i några dagar på den slitna madrassen i klassrummet i Jokkmokk? Ja, jag kan inte säga vad det är. Men fantastiskt är det. I år var det fullt redan på torsdagen. Det brukar annars vara lite mindre då. Blandningen i rummet är alltid fantastiskt. I år var de yngsta några gymnasietjejer som var där för att ragga på samekillar (de hade sovit några dagar i en snögrotta som de själva byggt och nu lyxade de till det med en madrass) och den äldsta var en man i 75-årsåldern som knappt hade någon hörsel kvar. Så det var en stor bredd och det är härligt.

Torsdagen var som vanligt; bekanta sig med de på rummet, gå ett första varv på marknaden, hämta programmet, handla lite mat på ICA Rajden och kolla in livet i restaurangkåtan på kvällen.

Jul, nyår, påsk och midsommar. Ja, det är trevligt med de svenska högtiderna. Men den bästa högtiderna av alla är Jokkmokks marknad. En tradition med över 400 år på nacken. Själv har jag varit med en försvinnande liten del av alla gånger. Det blir sjätte gången nu. Men jag hoppas kunna vara med i många många år till.

Väskorna är packade. Väckarklockan är ställd på 05.28 Imorgon bär det av norrut. Jag är redo. Redo för jojk, föreläsningar, sameslöjd, glada människor, renar, snö, kyla och levande eldar som lyser i kapp med stjärnorna i Jokkmokks skogar. Det går inte helt att beskriva hur fantastisk denna festivalliknande marknad är. 10 000-tals människor från hela världen träffas för att ha kul och umgås på en plats där den samiska kulturen står i centrum. Ni som inte har varit där; åk dit!

Det var februaris första dag när jag gick längs den snöklädda stigen igår. Det knarrade när skorna och snön förenades i en vintervals. Solen lyste in mellan granarna, björkarna och de sibiriska lärkträden. Det lyste som guld och jag kände hur solens energi flödade rakt in i mitt hjärta och lyste upp alla dammiga hörn i mitt inre. Stegen var lätta och den tjocka snön på grenarna, vid Bäcksjön utanför Umeå, glittrade som en skatt av diamanter och silver.

25 minus hade termometern i bilen visat. Lillfingrarna och fötterna var tveksamma till denna promenad med Kung Bore. Men leendet var konstant och benen lättare än på länge. Skogen tog slut och världen öppnade sig. Den isklädda sjön med flera decimeter snö låg nedanför mina fötter. Långt i fjärran skymtade fjällen. Detta är frihet! Detta är vad min kärlek till norrland bygger på!

Snart sprakar elden vid strandkanten. De gulorange lågorna ger ro i själen. Jag hör varje andetag från mig själv och eldens lugna sprakande. Annars är det helt tyst på ett brefriande sätt. De glada vännerna dyker upp med korv som vi grillar över elden. Det smakar bättre än något som jag tidigare ätit. Korven är så mjuk att den smälter i munnen tillsammans med ketchupens sötma och senapens styrka. Detta är det bästa kalas som jag någonsin varit på.

Ta vara på vintern och kylan. Njut av den, kära vänner.

Mjukt och avslappnande. Så ska yoga vara. Rummet ska vara fyllt med levande ljus och i bakgrund ska delfinsång höras, eller möjligtvis panflöjtsmelodier. Jag har testat det några gånger och gillar det. I söndags var jag på en prova-på-lektion och det kan närmast beskrivas som "yogan från helvetet". Okej, jag överdriver lite. Men mjukt och avslappnat var det sista det var.

Före passet sade läraren att det var ett väldigt fysiskt yogapass. Ja, om jag säger så här, jag har aldrig varit med om någon mindre fysisk träningsform. Som mest kunder det jämföras med stretching och det är bra att stretcha men jag ser det inte som träning.

Sedan har vi det här med stilen. Andra yogalärare brukar ha vita lediga kläder och se ut som att de går omkring i en värld där de tittar på fjärilar hela dagarna, alltid ler mot alla de möter och aldrig blir arga eller frustrerade. Jag gillar känslan av harmoni som sådana människor utstrålar. Men den här yogakvinnan var inte av den sorten. Inte alls. Och inte för att det hör hit men hon hade fått på sig en supersliten t-shirt som var tre-fyra nummer för liten på en kropp som var några storlekar över medelvikt.

När passet började gick denna yogakvinna runt runt runt i lokalen, när vi gjorde övningarna, med irrande blick och klampande fötter. Jag trodde att hennes sammanbrott var nära. Den som inte var nervös och stressad innan den yogaklassen, var det definitivt efter. Hennes ögon var iskalla och hon hade en militärisk gestaltning.

- Höger om! Vänster om! HALT!

- Alla tar av sig sockarna NU!

Jag hoppades att hon inte såg mig och lät bli att ta av sockarna för det var så otroligt kallt i den sterila lokalen.

Men snart påpekar hon igen.

- TA AV SOCKARNA!

Så det var inget val.

I slutet var det avslappning medan hon marscherade fram och tillbaks i rummet. Jag kunde se hennes osynliga piska vina i luften.

- Blunda...NU!...Slappna av i hela kroppen...NU!

Sedan kom hon och slängde på oss varsin filt som verkade ha legat ute i 25 minusgrader. Det blev som ett täcke för att få kylan att gå djupare in i kroppen. När timmen äntligen var slut och jag fick på mig sockarna var fötterna blågröna av kyla. Och nu överdriver jag inte. Jag blev chockad själv när jag såg dem trots att jag kännt värken av kylan.

Innan vi gick sade yogakvinnan:

- Jag hoppas att ni vill börja yoga hos mig. Jag har hållit på i 10 år med yoga och det har gett mig så otroligt mycket både psykiskt och fysiskt.

Oj, jisses. Då vill jag inte veta hur hon var tidigare.