På vägen hem från jobbet, när jag var på väg till föräldrarna i Dalstorp, höll jag på att hamna mitt i en nyhetshändelse i stället för att bara bevaka sådana. Jag kom körande på Nissastigen när en man kliver rätt ut i 90-vägen och vinkar in mig. Jag såg att det stod två bilar på en bussficka. Den ena bilen hade motorhuven öppen. Han har fått fel på bilen och ingen har fått med sig en mobiltelefon var min tanke. Det var precis så de ville att man skulle tänka.

Det stod flera män i fina kostymer och ett gäng med barn på bussfickan. När jag hade stannat kom en av männen, och ett barn, fram till mig. Han sade att bensinen var slut, deras visakort hade gått sönder och de hade inte råd med mat till barnen. Det var mycket på en gång. Han visade upp någon form av stämpelkort som han låtsades var ett Visakort och visade hur det var sönder i hörnet. Inte konstigt att han inte får ut några pengar på det, tänkte jag. Barnet log och såg väldigt välmående ut men mannen hävdade att de svallt allihop. Jo, det var därför som de bar fina kostymer antar jag?

Så till pudelns kärna. Han frågade om jag ville köpa ett tjockt guldhalsband för 100 kronor. Jag kunde inte annat än att skratta. Och säga nej. Det var nog inte den reaktionen som han hade tänkt sig. Men det var ju så dumt så att man var tvungen att skratta. Hela "kuppen" var så totalt genomskinlig. De här bedragarna var inte smarta, det kan vi nog vara överens om allihop.