Solen skiner och kroppen värms upp efter den kalla och regniga vintern. Allt känns så mycket lättare och roligare. Som en kompis sade igår:

- Livet känns inte längre som ett hav av bajs.

Nej, tvärtom. Livet är underbart. Jag har nog drabbats av vårkänslor. Eller något liknande symptom som gör en glad, sprallig och som en tonåring igen.

Jag har inte kommit i fatt med sömnen sedan kongressen. Men i sådana här blommande tider så spelar det ingen roll. Fast i bland känner jag mig nästan drogad, jag är vaken och på vissa sätt är jag jättepigg. Men på andra sätt inser jag att kroppen är helt slut. Tröttheten känns mest när man sitter på jobbet och skriver. Men när jag kommer hem och det är dags att sova då vänder det. Vid tolvtiden varje natt har jag varit otroligt pigg. Vilket har resulterat i att jag har varit mer eller mindre medvetslös på morgnarna.

I natt var vi ett gäng som höll i gång till två på natten. Först såg vi Perrelli ta sig vidare till finalen. Sedan spelade vi guitar hero. Det var mitt första möte med guitar hero och för hoppningsvis den sista. Det började urdåligt och fortsatte ännu sämre. Mina fingrar har aldrig hört talas om ordet kordination. Men kul hade vi. Riktigt kul. Och om det inte hade varit för vårkänslorna så hade vi inte bestämt oss för att spela guitar hero klockan tolv på natten när vi skulle upp och jobba tidigt idag. Den här årstiden känns det som att allt är möjligt. Och det känns så underbart. Nu väntar en hel helg hemma i Värnamo med alla vännerna.