Jag läste en intressant artikel om tidsbrist, stress och trötthet i tidningen PS. Det stod: "Människan har inte alltid upplevt tid på samma sätt som vi gör nu; att tid är något som rinner i från oss. I bondesamhället existerade inte klocktiden utan man följde dagens- och årstidernas rytm. Idén om att tid ska användas till något nyttigt växte fram med industrialismen".

I går var jag hemma hos en klasskompis från högstadiet som jag inte har sett på många år. Han bodde så fantastiskt idylliskt. Hästarna gick med sina föl i de stora gröna hagarna. Hundarna lekte på gårdsplanen. Så långt ögat kunde se var det bara gröna och böljande fält. Jag tänkte: så här skulle man bo. Detta är livet. På något sätt så känns det alltid som att stress inte existerar ute på landet.

Men så finns det en annan sida av mig själv. Jag vill att det händer saker hela tiden och vill ha mycket folk omkring mig. Som idag när jag var inne i Jönköping på fackmöte. Efter mötet tog jag en sväng i stan. Det var som att vara utomlands. Överallt satt sommarklädda Jönköpingsbor och njöt av värmen.  Det var helt fullt på uteserveringarna och alla var strålande glada. Och då tänkte jag: Den som ändå bodde här och hade allt utbud att välja på och så mycket människor överallt.

Ja, jag är lite ombytlig. Ena dagen älskar jag livet på landet och andra dagen livet i stan. Men jag tror att jag behöver både och för att må bra. Jag behöver pulsen med mycket folk och att det hela tiden händer något nytt - det är en av anledningarna till att jag blev journalist. Utan detta hade jag inte mått bra.

När jag kör på så kör jag på till 110 procent och då måste det hända saker hela tiden annars känner jag mig onyttig (jag är nog ett typiskt fall av industrialismens människor som hänvisas till i artikeln). Men då och då så behöver jag andas lantluft, sluta ögonen och bara vara. Det är då energin får en chans att återvända.