Stockholm i mitt hjärta. Ja, det är så Lasse Berghagen sjunger. Jag gillar den staden. Trots att Stockholm i helgen inte visade sig från sin finaste sida. Det var regn och stora vattenpölar överallt. Det resulterade i att jag, som bara hade med mig lätta sommarskor, har gått i två dagar med blöta sockar och skor. Notera att jag skrev att jag har gått. När vi kom till Stockholm vid lunchtid i lördags (efter att ha sagt adjö till alla nyfunna vänner från kongressen) skulle vi träffa en kompis. Han bor på Söder och vi bestämde oss att gå från centralstationen. När jag ringde och sade att vi var på väg var hans kommentar:

- Ska ni GÅ?

- Ja.

- Det har nog ingen Stockholmare någonsin gjort.

Nej, jag kan hålla med om att Stockhomare inte verkar överväga alternativet att gå. Tunnelbanan är en del av deras liv. Vi som bor ute i landet i småstäder har vardagsmotionen som en del i vår vardag. Här i Värnamo finns inga tunnelbanor eller spårvagnar och jag tror faktiskt att det är bra för hälsan att röra på apostlahästarna. Min kompis konstaterade idag, när vår Stockholmskompis än en gång frågade om vi skulle åka tunnelbana:

- Jag förstår inte varför stockhomarna envisas med att ta sig ner under jorden där det stinker av kiss och inte finns något dagsljus.

Jag håller helt med henne. I underjorden ser du ju inte den vackra staden. Det gör du när du går.