Det var ett skrik så hjärtskärande så det inte går att beskriva. Jag hade precis stannat bilen och skulle in till redaktionen när jag ser hur en fågel i hög hastighet far från taket och kraschlandar på gatan. Fågeln ligger där på asfalten och skriker av smärta. Hela mitt hjärta skriker också. Vad ska göra för den stackars lilla parveln? Hur får jag slut på lidandet? Att döda den själv var otänkbart. Jag kunde inte ens döda en fluga som låg på golvet och hade breakdance i dag eftersom den hade skadat en vinge och inte kunde flyga.

Jag ringde veterinären som sade att hon gärna hade hjälpt mig. Men det fanns regler för små trastungar och andra vilda djur som uppehöll sig i tätorterna. Så jag kunde inte flytta den. Däremot hade jag fått döda den på plats för att slippa låta den lida. Men som sagt, det klarade jag inte. Bestämmelserna var att kommunen skulle kontaktas när ett djur behöver dödas och så kontaktar de någon. Men kommunväxeln hade stängt sedan flera timmar. Då gav veterinären mig rådet at ringa polisen. Så jag ringde polisen, gjorde en anmälan om en stackars fågel och kvinnan som svarade var jättetrevlig. Hon skulle skicka en patrull på platsen och sade åt mig att sitta kvar.

Så jag satt på redaktionen och höll koll på min nya vän trots att jag hade planerat att se fotbollsmatchen med kompisarna. Men den här lilla fågeln blev viktigare än allt. Jag fick springa ut och schasa i väg skatorna som försökte äta upp den försvarslösa lilla fågelbebisen. Djur är verkligen grymma. De ser på en sekund att någon är skadad och ser sin chans att fåen god måltid eller åtminstonde en rolig lekstund.   Efter en timma ringde jag tillbaks till polisen. Då hade en manlig polis varit ute utan att säga till. Jag blev kopplad till honom.

- Jag var ute och den var död. Den dog alldels nyligen för den var varm när jag kände på den.

Jag förklarade att min fågel var inte död. Han var nog inte lika fågelkär om man säger så för han frågade:

- Menar du att jag ska åka till Skillingaryd en gång till för en fågel?

- Mmm

Men han vägrade. När jag kom ut nästa gång hade fågeln satt sig upp igen. Det var ett under så sargad som den såg ut efter fallet. Men så insåg jag att det nog var en annan fågelunge, förmodligen brorsan, som kanske hade ramlat ur samtidigt. Det kanske trots allt var "min" fågel som polisen hade hittat en bit bort. Skatorna hade väl tagit död på den och sedan släpat dit den. Det gör så enormt ont i hjärtat. Men den led så döden var bäst. Jag hoppas att den får det bra i fåglarnas himmel. Tyvärr tvingades jag att lämna brorsan som inte var flygfärdig och inte kunde hitta någon mat själv och dessutom också verkade lite skadad. Det sved i hjärtat. De är ju så otroligt hjälplösa de små liven. Den kommer inte heller att klara sig. Världen är hemsk och hård.

I lördags var jag på en kollegas 30-årsfest. Jag hade köpt ett par nya svarta skor med hög klack som var allt annat än fotvänliga. Men de var snygga. Men bara av att gå till förfesten gjorde att blåsorna poppade upp som maskrosor ur marken. Efter att fötterna fått lida några timmar på festen så åkte skorna av. Det var barfota som gällde och det var så skönt.

I dag hade blåsorna hunnit spricka. Jag ville bara skrika när jag tog på mig skorna inför morgonpromenaden. Jag tog två trappsteg och insåg: det här går inte. Smärtan var för stor. Jag bytte till sandaler. Denna gången lyckades jag komma ner för hela trappan och ungefär 50 meter till. Sedan höll jag på att vika mig av smärta nästan. Det var bara att inse fakta; idag blev det ingen morgonpromenad. Det gick knappt att röra fötterna alls. Bara en sådan sak som att trycka ner kopplingen i bilen var en pärs. Så det var med nöd och näppte som jag kom till jobbet idag.

Men 30-års festen var jättekul och skorna var fina. Så på det hela taget är det värt kvidandet idag. Som tjej vet man ju att om man vill vara fin så får man lida pin.