Då var lugnet från helgen slut. Jag hade räknat med en ganska lugn dag. Hade en artikel överstående och en intervju under eftermiddagen. Utvöver det så tänkte jag jobba upp en buffert med några artiklar som kunde gå senare i veckan. Min plan var också att utnyttja lunchrasten, istället för att jobba då, och gå ut i den strålande sommarsolen och njuta av värmen en stund. Men så blev det inte.

Det var panikstress från början till slut nästan. När jag har varit långledig är det alltid en massa mail som ligger och väntar på att bli lästa. Det hände saker hela tiden så jag hade inte läst alla mail förrän efter lunchen (eller snarare under lunchen). På eftermiddagen blev jag tvungen att knö in ett jobb till. Då blev det plötsligt väldigt stressigt. Den intervjun var klar lite före jag trodde. Men för sent för att hinna tillbaks till redaktionen i Skillingaryd. Så då fick jag gå och dra en stund i Vaggeryd. Men det var ingen skön stund. Det gör mig bara ännu mer stressad när jag har massa att göra och tvingas till att bara vänta.

Sedan träffade jag Alf Svensson (kristdemokraterna) inför EU-valet. Han var väldigt trevlig och är trovärdig tycker jag. Pratade lite med honom nu inför hans valkampanjs slutrusch och tog några bilder när han körde monstertruck hos ett företag där. Tillbaks till redaktionen. Skriva artikeln väldigt fort så att jag skulle kunna komma hem i vettig tid ändå. Precis när jag är klar så får jag reda på att det brinner på ett sågverk. Inte nu, tänker jag då. Suck. Jag som bara skulle stänga av datorn, släcka och gå hem för dagen. Men, nej då. Det var bara att ta kameraväskan och strosa iväg. M. hade vägarna förbi och kom in för att säga hej, så han fick följa med till sågverket. Branden hade snabbt släckts. Så det var inte så allvarligt. Men det vet man aldrig innan man kommer dit. Jag pratade med räddningstjänstens chef och tog några bilder. Tillbaks till redaktionen. Skrev den texten och lade in bilderna på brandmännen som jobbade. Nästan två timmars övertid blev det till slut. Då hade jag 15 nya olästa mail. Men då tänkte jag; nej, dom läser jag i morgon bitti. Skulle jag stannat för att läsa mailen hade det ringt folk under tiden och kommit ännu fler mail. Jag hade aldrig kommit därifrån.

Så från det lugna härliga livet på Brännö igår så kastades jag rätt in i den kokande journalistgrytan igen. Och cellerna har åter igen börjat hoppa jämfota av stress.