I lördags var jag på en kollegas 30-årsfest. Jag hade köpt ett par nya svarta skor med hög klack som var allt annat än fotvänliga. Men de var snygga. Men bara av att gå till förfesten gjorde att blåsorna poppade upp som maskrosor ur marken. Efter att fötterna fått lida några timmar på festen så åkte skorna av. Det var barfota som gällde och det var så skönt.

I dag hade blåsorna hunnit spricka. Jag ville bara skrika när jag tog på mig skorna inför morgonpromenaden. Jag tog två trappsteg och insåg: det här går inte. Smärtan var för stor. Jag bytte till sandaler. Denna gången lyckades jag komma ner för hela trappan och ungefär 50 meter till. Sedan höll jag på att vika mig av smärta nästan. Det var bara att inse fakta; idag blev det ingen morgonpromenad. Det gick knappt att röra fötterna alls. Bara en sådan sak som att trycka ner kopplingen i bilen var en pärs. Så det var med nöd och näppte som jag kom till jobbet idag.

Men 30-års festen var jättekul och skorna var fina. Så på det hela taget är det värt kvidandet idag. Som tjej vet man ju att om man vill vara fin så får man lida pin.

 

Anna*

27 maj 2008 03:02

Du har en väldigt fin förmåga att beskriva smärtan i detta. Känner igen. Må morgondagen bringa mindre smärta! Allt gott!

http://dagensbibelord.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej, Rubriken, snö ovh en leende bebis, visar vad som just nu gör mig väldigt glad. Livet som mamma är härligt och förvirrande. Att få se Milton le och utforska den nya världen som han kommit till är fantastiskt. Men det är verkligen en ny vär...

  Hej, Nu har vi varit hemma från sjukhuset i lite mer än en månad. Den här bilden är från kvällen när vi kom hem. Då var han inte stor. Nu väger han snart fem kilo och känns som en "riktig bebis". Innan var han så smal och liten, det kändes som...

  Nu är han född, vår älskade Mr. Pytteliten. Sex veckor för tidigt kom han. Det var väldigt oväntat at han skulle ta sig ut så tidigt. Jag var snarare beredd på att få gå över tiden och bli så stor så att jag knappt kunde röra mig. Men jag blev i...

  Jag har åkt så långt vägen går. Ja, ända tills det blev stopp. Här slutar nämligen vägen. Jag har hamnat i Ammarnäs. Jag bevakar filmfestivalen, med dokumentärfilmer, med det passande namnet "Far far away".     Det är vackert här, som på ...

  Veckan i södra Sverige avslutades med en tur till Styrsö i Göteborgs skärgård.     Jag och min vän Petronella sov en natt på ett vandrarhem där.     Så här fint låg vandrarhemmet, inbäddat i grönska. Precis som på många öar så finn...