Jag är ju egentligen ingen skogsmässa. Jag förstod inte alls vad skogsfolket tänkte när de fascinerade tittade på de stora nya maskinerna för skogsbruk. Men det spelar inte så stor roll. Det är roligt ändå. Det är allt folket och den internationella känslan som gör sådana här tillställningar så speciellt. Och hade jag varit innepå området varje dag så hade jag nog lärt mig en hel del.

I dag har jag varit ute på Elmia Wood, världens största skogsmässa, och den arrangeras just i "min" jobbkommun, Vaggeryds kommun. Den håller på onsdag till lördag denna veckan och väntas dra ungefär 50 000 personer från i princip hela världen. Det var en timmas bilkö för att ta sig ut till mässområdet i Bratteborg. Den turen tar i vanliga fall 15-20 minuter.

Jag älskar stora tillställningar; mässor, konserter, tävlingar... Man får träffa andra journalister och massor av människor. Dessutom är det alltid så bra fixat för oss journalister. Det finns ett presscentra där man kan fråga om allt och de hjälper till att få tag i folk som man vill intervjua. Dessutom är det kul bland så mycket journalister att försöka hitta sin egen grej, något som inte alla andra skriver om.

Åh, vad jag trivs i sådana sammanhang. Tyvärr var jag bara där en kort visit. Det är roligare när man kan vara på plats samtliga dagar och lär känna lite nytt folk och verkligen har tid att hitta de intressanta personerna att intervjua.

I dag har jag intervjuat några av artisterna från Diggiloogänget. LasseHolm, Arja Saijonmaa, Ola och Amy Diamond var på Hooks herrgård för att ge intervjuer inför de två konserterna som ska hållas där i juli. Det var en lättsam och glad stämning. Här var det inga näsor i vädret. Det minns jag av förra årets Diggiloogäng också, det var väldigt lätt att prata med dem och det märktes att de hade en stor sammanhållning.

Lasse Holm kom in som världens energiknippe idag i sina glada röda byxor. Han skrattade och pratade nästan hela tiden. Det var show från den stunden han klev in i rummet. Han verkar vara en showmänniska även privat. Han och Ola skämtade mycket med varandra. De höll låda helt enkelt. Arja Saijonmaa pratade om sitt hippieliv i USA och var glad att årets show har flower powertema så att hon får återanvända en del av sina kläder från den tiden. Amy Diamond var lika söt som alltid.

Nu börjar nedräkningen till årets show. Förra året var verkligen en succé. Arrangörerna brukar använda det ordet. Men jag kan bekräfta att det var så. Då var det första gången som Diggiloo besökte Hooks herrgård. Scenen ligger så vackert precis vid sjön och det var en strålande sommardag. Den dagen glömmer man sällan. Sådana dagar finns det inget bättre yrke. Få sitta längst fram under konserten utan att betala ett öre och kunna fota så mycket man bara vill. Ja, sådana stunder är livet bra. Sedan dess har jag längtat efter årets konsert.

Man kan ju inte säga annat än att man får göra varierande saker som journalist. I går läste jag politikernas två olika budgetförslag hela dagen. Kommunfolk skriver ju inte så att vanligt folk förstår. Det kan man lugnt konstatera. Det finns ingen logik alls. Men efter en del frågor så fick jag nog fram ungefär hur de vill lägga upp budgeten för 2010. I dag var det ju då Diggiloo på morgonen och i eftermiddags besökte jag Vaggeryds Chark. Väldigt olika uppdrag med andra ord och det är kul.

Det är mycket jobbb och lite fritid som kretsar i tankarna. Men igår umgicks jag med killkompisarna. Jag lagade mat och bjöd hit dom. Det blev till och med efterrätt. Vi är fyra stycken som brukar laga mat åt varandra ibland. Det är kul. Förr var vi så många journalister i ungefär samma ålder som umgicks nästan jämt. Nu är det bara vi kvar från "den gamla goda tiden". Och snart är inte ens vi kvar. M. har redan flyttat men är än så länge hemma i Värnamo med jämna mellanrum. Och nu är jag också på väg att flytta. Så snart är de bara två kvar. Trist.   

I kväll är det Greys anatomy som gäller. Onsdag är en helig dag. Greys anatomy är det enda programmet som jag verkligen inte vill missa under veckan.

Då var lugnet från helgen slut. Jag hade räknat med en ganska lugn dag. Hade en artikel överstående och en intervju under eftermiddagen. Utvöver det så tänkte jag jobba upp en buffert med några artiklar som kunde gå senare i veckan. Min plan var också att utnyttja lunchrasten, istället för att jobba då, och gå ut i den strålande sommarsolen och njuta av värmen en stund. Men så blev det inte.

Det var panikstress från början till slut nästan. När jag har varit långledig är det alltid en massa mail som ligger och väntar på att bli lästa. Det hände saker hela tiden så jag hade inte läst alla mail förrän efter lunchen (eller snarare under lunchen). På eftermiddagen blev jag tvungen att knö in ett jobb till. Då blev det plötsligt väldigt stressigt. Den intervjun var klar lite före jag trodde. Men för sent för att hinna tillbaks till redaktionen i Skillingaryd. Så då fick jag gå och dra en stund i Vaggeryd. Men det var ingen skön stund. Det gör mig bara ännu mer stressad när jag har massa att göra och tvingas till att bara vänta.

Sedan träffade jag Alf Svensson (kristdemokraterna) inför EU-valet. Han var väldigt trevlig och är trovärdig tycker jag. Pratade lite med honom nu inför hans valkampanjs slutrusch och tog några bilder när han körde monstertruck hos ett företag där. Tillbaks till redaktionen. Skriva artikeln väldigt fort så att jag skulle kunna komma hem i vettig tid ändå. Precis när jag är klar så får jag reda på att det brinner på ett sågverk. Inte nu, tänker jag då. Suck. Jag som bara skulle stänga av datorn, släcka och gå hem för dagen. Men, nej då. Det var bara att ta kameraväskan och strosa iväg. M. hade vägarna förbi och kom in för att säga hej, så han fick följa med till sågverket. Branden hade snabbt släckts. Så det var inte så allvarligt. Men det vet man aldrig innan man kommer dit. Jag pratade med räddningstjänstens chef och tog några bilder. Tillbaks till redaktionen. Skrev den texten och lade in bilderna på brandmännen som jobbade. Nästan två timmars övertid blev det till slut. Då hade jag 15 nya olästa mail. Men då tänkte jag; nej, dom läser jag i morgon bitti. Skulle jag stannat för att läsa mailen hade det ringt folk under tiden och kommit ännu fler mail. Jag hade aldrig kommit därifrån.

Så från det lugna härliga livet på Brännö igår så kastades jag rätt in i den kokande journalistgrytan igen. Och cellerna har åter igen börjat hoppa jämfota av stress.