Dagen började med att Dawit Isaaks bror kom och talade. Dawit Isaak, som är svensk medborgare, har suttit fängslad i Eritrea i över sex år för att han har skrivit kritiskt om regimen. Hans bror berättade om hur de kämpar för att få ut honom och hur hans familj i Göteborg lever idag. Vi fick allihop varsin t-shirt med texten "Free Dawit" som vi i sympati har haft på oss hela dagen. I går sympatiserade vi med vårdförbundet genom att sätta på oss varsitt plåster på tröjorna.

Vad var då dagens stora frågor?

* Inkomstförsäkring - kongressen antog att förbundet ska ha en inkomstförsäkring. Regeringen har ändrat reglerna för A-kassa. I dag kan du få max 80 % av 18 700 kronor om du blir arbetslös. Inkomstförsäkringen täcker skillnaden mellan ersättningen från A-kassan och 80 % av lönen innan du blev arbetslös. Inkomstförsäkringen betalas ut i högst 100 dagar. Detta kommer innebära att varje medlem betalar 22 kronor mer i månaden. Men samtidigt så kommer avgiften till A-kassan att sänkas.

* En motion handlade om att alla lokala klubbar ska ha en frilansombudsman så att kontakterna mellan frilansarna och fackförbundet stärks. Det samarbetet är väldigt ciktigt och i dag är det nästan obefintligt. Frågan skickades vidare til förbundsstyrelsen för att se hur samarbetet kan förbättras.

* SJF ska starta en grundutbildning för kassörerna i klubbarna och distrikten. Detta är mkycket behövligt. Kassörer är det svårast att hitta till klubbstyrelsen just för att få har koll på bokföring och ekonomiska regler.

* Visstidseländet med utlasning och kortare vikariat som avlöser varandra i flera år diskuterades länge. Frågan skickades vidare till avtalskonferensen.

Det finns ett klotterplank där alla kan sätta upp tankar och idéer om saker som förbundsstyrelsen ska ta med sig in i nästa mandatperiod. Där har jag i dag bland annat satt upp en lapp om at förbundet måste jobba med frågan kring EU:s nya arbetstidslag att man ska vara ledig från jobbet i minst elva timmar från att man slutar på kvällen tills nästa arbetsdag börjar. Flera arbetsplatser följer inte denna regel för de har hittat ett kryphål.

I morgon börjar dagens med en av kongressens absolut viktigaste frågor; arbetstidsförkortningen som försvann. Redigerare och andra som jobbar mest kväll har tidigare haft arbetstidsförkortning på grund av de obekväma arbetstiderna. Nu tar tidningar bort detta så att alla jobbar 40 timmar i veckan men utan ett enda öre mer i lön. På Jönköpings-Posten gör detta att redigerarna tvingas jobba mer än en månad mer på ett år. Klubben på Norrköpings Tidningar har skrivit en motion om problemet. Smålands distriket har ställt sig bakom motionen. I kväll har vi tillsammans haft överläggningar för hur vi ska lägga upp taktiken så att vi har störst chans att få vårt förslag att gå igenom. Vi har också pratat med förbundsstyrelsens representant som har hand om frågan för att höra hennes syn. Även hon tycker att frågan är viktig. Nästan alla av oss från Smålandsdistriktet kommer att gå upp i talarstolen vid niotiden i morgon bitti och kämpa för den här motionen. Vi ska försöka att få nästan alla närvarande ledamöter att inse det stora problemet i att allt fler medieföretag gör så här. I morgon är den dagen vi har laddat för. Då gäller det.

Så var kongressen ingång. Jag och Mikael kom redan igår kväll. Bussen från Stockholm ut till Djurönäset skulle vi ha köpt biljett till i förväg det gick nämligen inte att köpa biljett på bussen. Där stod vi klockan kvart i elva på kvällen. Men innan vi hann fundera på hur vi skulle lösa det så sade busschauffören att vi fick åka med gratis. Sånt trodde jag bara hände i Norrland. Men denna gången stämde visan;"en busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör...".

Det är tur att Mikael hamnade i rummet bredvid mitt. Vi har nämligen en olåst dörr mellan våra rum. Hade varit lagom mysigt om en ful, fet, full gubbe ramlade in där mitt i natten...

Så till kongressen. Den invigdes med makedonsk musik och skådespelerskan Rachel Molin som pratade lite. I dag höll vi på till tio på kvällen vilket tydligen är väldigt tidigt. Luttrade kongressledamöter säger att ibland kan beslut fattas vid två på natten. Hur bra blir de besluten, tro? Redan nu ikväll svarade jag ja på två olika förslag när vi skulle rösta. Då är man trött. Som tur var vaknade jag till och röstade bara på ett förslag till voteringen. Men jag är omänskligt trött nu. Det här tar verkligen på krafterna. Jag kunde knappt hålla ögonen öppna vissa stunder.

Det roligaste med kongressen är allt folk. Vi från Smålandsdistriktet sitter ihop men de flesta av oss känner inte varandra sedan innan. Jag har också träffat en klasskompis från barndomen och flera personer som jag har gått kurs med. Det är riktigt kul.

De viktigaste frågorna i dag har varit medlemsskapets gränser, frilansfrågor och nya medlemmar. När det gäller medlemsskapets gränser så tappar journalistförbundet medlemmar precis som många fackförbund.Vi måste hitta ett sätt att få in nya medlemmar. Samtidigt vill förbundsstyrelsen inte ha in "hobbyjournalister". De är rädda att folk som inte är journalister ska vilja bli medlemmar. Varför skulle de vilja det?  All imåste vara yrkesverksamma och de måste jobba ganska mycket med journalistiken för att få vara medlemmar enligt styrelsen. Jag förstår inte varför man måste ha inskränkningar kring vilka journalister som får vara medlemmar. Beslutet blev att förbundsstyrelsen till nästa kongress om tre år ska ta fram ett förslag på hur medlemsantalet ska öka och vilka som ska få vara medlemmar.

E n stor och viktig fråga är frilansjournalisterna. I dag måste de tjäna minst 7800 kronor i månaden under fyra månader. Annars får du inte bli medlem i journalistklubben som frilansare. Som frilansjournalist tjänar du inte bra, det går inte att leva på det i början. Det är samtidigt i början som man behöver mest hjälp men då ska man inte få vara medlem och inte få någon hjälp. Det är sjukt! Som före detta frilansjournalist så gör det ont i hjärtat när de som bestämmer i facket, förbundsstyrelsen, vill att de journalister som behöver mest hjälp inte ska få den. Detta förslaget går tillbaks till förbundsstyrelsen för att de ska arbeta fram ett nytt förslag.

Förbundsstyrelsen hade ett liknande förslag. Nya medlemmar i förbundet ska inte kunna få någon hjälp på tre månader. Detta förslaget kom till för att förbundsstyrelsen tror att nya medlemmar går med bara för att få hjälp med en fråga och sedan går ur. Hur kan man vilja jobba för att få nya medlemmar men samtidigt säga att de nya (som ofta sitter fast i vikarieträsket och samtidigt har sämst koll på regler) inte ska få någon hjälp? Visst, det fanns en liten kommentar om att i speciella lägen ska även nya medlemmar få hjälp. I min värld är detta riktigt sjukt. Som någon sade i talarstolen: "Solidaritet är ett ord som inte används så mycket och solidaritet för mig är att hjälpa de svagare." Detta förslaget drog styrelsen tillbaks när de märkte det stora motståndet.

Överlag så känns många av förbundsstyrelsens förslag som ett stort misstroende mot oss journalister. Vi måste komma åt fuskarna är undermeningen i deras förslag. Så uppfattar jag en hel del av deras förslag.

Därför tror jag att den viktigaste punkten under veckan kommer vara när vi ska rösta fram den nya förbundsstyrelsen. Det är trots allt de som har makten mellan kongresserna. Denna styrelsen verkar ha gjort ett fantastiskt jobb, inte minst i avtalsrörelsen. Så jag riktar inget misstroende mot dem även om jag inte tycker likadant i alla frågor. Men det är viktigt för mig nu att hålla koll på vem som säger vad och vem av dessa ledamöter som står upp bäst för de svaga; lågavlönade, vikarier, frilansar med flera.

Om en timma rullar tåget ut från Värnamo mot Stockholm. I morgon börjar Svenska Journalistförbundets stora kongress på Djurönäset. Om jag har möjlighet och ork så kommer jag att blogga därifrån. Så gå in och kolla här då och då för att se hur vi journalister ska få det i framtiden. Om det händer något kul som inte rör mötesförhandlingarna så kommer det förstås upp också. Jag ska inte undanhålla er några smaskigheter om några sådana dyker upp.

Jag läste en intressant artikel om tidsbrist, stress och trötthet i tidningen PS. Det stod: "Människan har inte alltid upplevt tid på samma sätt som vi gör nu; att tid är något som rinner i från oss. I bondesamhället existerade inte klocktiden utan man följde dagens- och årstidernas rytm. Idén om att tid ska användas till något nyttigt växte fram med industrialismen".

I går var jag hemma hos en klasskompis från högstadiet som jag inte har sett på många år. Han bodde så fantastiskt idylliskt. Hästarna gick med sina föl i de stora gröna hagarna. Hundarna lekte på gårdsplanen. Så långt ögat kunde se var det bara gröna och böljande fält. Jag tänkte: så här skulle man bo. Detta är livet. På något sätt så känns det alltid som att stress inte existerar ute på landet.

Men så finns det en annan sida av mig själv. Jag vill att det händer saker hela tiden och vill ha mycket folk omkring mig. Som idag när jag var inne i Jönköping på fackmöte. Efter mötet tog jag en sväng i stan. Det var som att vara utomlands. Överallt satt sommarklädda Jönköpingsbor och njöt av värmen.  Det var helt fullt på uteserveringarna och alla var strålande glada. Och då tänkte jag: Den som ändå bodde här och hade allt utbud att välja på och så mycket människor överallt.

Ja, jag är lite ombytlig. Ena dagen älskar jag livet på landet och andra dagen livet i stan. Men jag tror att jag behöver både och för att må bra. Jag behöver pulsen med mycket folk och att det hela tiden händer något nytt - det är en av anledningarna till att jag blev journalist. Utan detta hade jag inte mått bra.

När jag kör på så kör jag på till 110 procent och då måste det hända saker hela tiden annars känner jag mig onyttig (jag är nog ett typiskt fall av industrialismens människor som hänvisas till i artikeln). Men då och då så behöver jag andas lantluft, sluta ögonen och bara vara. Det är då energin får en chans att återvända.

Jag är inte som Lotta på Bråkmakargatan som kan allt. Det är mycket som jag skulle vilja lära mig och mycket som jag borde kunna. Men en sak som jag faktiskt kan är att tanka bilen. Jag insåg i dag vilken enorm konst det är att kunna fylla bilen med bensin.

Framför mig när jag skulle tanka idag stod en kvinna. Bilen var av en finare modell, såg ny ut, var rentvättad och glänste. Det var en mansbil så förmodligen hade hon lånat den av sin karl. Och tanka det var nog hans syssla egentligen. Redan innan tankningen började hade kvinnan stora problem. Hon skulle betala med sedlar. Det tog mer än fem minuter för henne att komma på hur sedlarna skulle in i apparaten. Sedan var det dags för det stora äventyret; att tanka. Det blev inte lättare av att hon hade ställt bilen en meter i från bensinpumpen. Den lätta lösningen att backa tillbaks bilen kom inte på tal. Hon försökte istället att dra och slita i slangen. Hon tycktes tro att det fungerade som på en dammsugare; om du drar lite till så rullas mer slangt ut. Men bensinpunpar fungerar ju inte riktigt så. På något sätt lyckades hon nog ändå få bensin i bilen.  Hur det gick till är ännu en gåta.

Jag är imponerad för hon lärde sig förmodligen något nytt idag och hon vågade ge sig in i en värld som för henne var helt okänd; att tanka en bil. Kanske borde alla ibland göra något som vi inte alls behärskar. Vi utvecklas som människor och ger samtidigt omgivningen ett gott skratt och sådana förlänger ju livet.  

Varför går det aldrig som man tänkt sig? Man borde ha vant sig vid det här laget. Men man vet aldrig när man kommer från jobbet. I dag såg det ut att bli en lugn dag. Jag kanske till och med kan komma iväg från jobbet lite tidigare tänkte jag på morgonen och tittade ut på gatan som badade i solsken.

Men som sagt jag borde ha lärt mig. Det kommer ALLTID något emellan. I dag fick jag bland annat åka ut på en ny skattjakt. Återigen brann det. Och åter igen så hittade jag inte branden. Men denna gången blev jag inte jagad av militärens stridsfordon i alla fall.

Eftersom jag trodde att jag skulle komma i väg i tid så bokade jag in ett body pumppass en halvtimme efter att jag slutar.

Jag kom i väg senare än väntat. Kör i ilfart för att hinna till passet. Byter om snabbare än den värsta superhjälten. Hinner inte till passet i tid. Då infinner sig den välbekanta känslan som bäst kan beskrivas med ett jaha och en suck.

Jag betalar 450 kronor i månaden för att stressa ihjäl mig för att hinna till pass som jag sällan hinner till. Varför?  Det är oekonomiskt!  För 450 kronor får jag ett terminskort, kanske till och med ett årskort, hos Gymmix. Nu när det är vår är jag dessutom hellre ute i skogen och motionerar. Så de där dyra passen borde jag bojkotta. Det trista är att när jag väl hinner i tid så gillar jag de där passen väldigt mycket. Och nästa gång så hinner jag nog i tid, säger en del av mig. Men realisten i mig hånskrattar åt sådana tankar.

Jag fick mail av en journalistkompis idag. Den mänskliga faktorn hade spelat honom och halva hans stad ett spratt. Han hade nämligen skrivit fel i en notis. Han hade skrivit att hudkliniken skulle ha öppet hus en viss dag och då fanns det möjlighet att komma dit och kolla om leverfläckarna kan vara hudcancer. Typ så. Det var bara att han skrev fel dag i notisen. Folk vallfärdade till sjukhuset för att få sina bruna fläckar bedömda. På sjukhuset blev de förstås tokiga eftersom halva stan satt i deras väntrum. Min vän fick veta att han levde om jag säger så. Men det är den mänskliga faktorn. Även vi journalister gör fel. Det sorgliga är att det kan drabba oskyldiga.

Jag gjorde en dundertabbe en gång. Jag skrev om Miss Sweden och hade en lång intervju med henne. Vi kom in på anorexia och hon påpekade hur viktigt det var att ta hand om sin kropp och inte svälta sig. Texten blev för lång och jag kortade ned den innan den gick i tryck. Ibland kortar man för mycket. I det här fallet skrev jag att tjejen inte tyckte att man skulle svälta sig. I nästa mening står det "hon gör det genom att träna". Ja, som ni förstår så blev det väldigt fel. Meningen som föll bort vara att det är viktigt att ta hand om sin kropp. Sådana här fel får inte uppstå men det gör dom i alla fall. Och det är på grund av att vi är människor och inte robotar. Som tur är.

I dag fick jag och kollegan ett ryck. Det måste ha varit vårluften som inspirerade oss. Vi gjorde en insats för världen. Nåja, en insats för oss själva i alla fall. Vi tömde redaktionen på alla tidningar som har samlat damm i ett halvår. Det var ganska många tidningar - minst sagt. Värnamo Nyheter och Jönköpings-Posten får vi i fyra-fem ex. varje dag. Sedan har vi Göteborgs-Posten på det.

 Sanningen att säga så fanns det nog ingen utväg längre. Tidningarna höll på att ta över makten i Vaggeryd. Vi fick ta två bilar innan alla tidningar var borta. Och sedan... blev det alldeles konstigt. Helt plötsligt finns det tomma hyllor och när man ska hänga upp sin jacka behöver man inte längre sträcka sig över det enorma tidningsberget. Ja, det ser väldigt annorlunda ut. Men vilken skön känsla att äntligen få det gjort.

Jag fixade flera sådana där saker i dag som tidigare skjutits undan; ringde vaktmästaren om de två trasiga lamporna, mailade datakillen om alla "skojigheter" som våra datorer hittar på nästan dagligen och kontaktade "de som bestämmer" om saker som bör köpas in till vår redaktion snart. Det konstigaste av allt är att det är måndag. Det brukar inte vara min effektivaste dag. Detta bådar gott inför resten av veckan.