Nu är det full rulle hemma hos familjen Johnsson i Dalstorp.  Det har nämligen kommit till en familjemedlem. Han heter Full Rulle och är en hundvalp av rasen tollare. Det är lillasyster Jennies första egna hund. Allmänt går han under smeknamnet "Plutten", han är ju än så länge bara plutteliten. Sedan tidigare finns pensionären Docky (som alltid kommer att vara min favorit) och hans tvååriga son "Lillen" som egentligen heter X-man.

I dag har min syster konfirmerat sig. Liten har blivit stor. Prästen som ledde konfirmationen verkade inte leva i 2000-talet. Han inledde med att berätta om broschyren som alla hade fått när de kom. Där fanns programmet, vilka sånger som skulle sjungas o.s.v

- Som ni ser så är det en färgbild på programmets första sida. Det är första gången i församlingens historia som vi har en färgbild i ett program. Vi har nämligen köpt en färgskrivare, sade han och lät som ett under hade skett.

Vi besökare fattade ingenting. En färgbild av kyrkan? Öhhh... Var detta verkligen ett mirakel?

Men prästen gav sig inte. Det var MYCKET viktigt i hans sinnesvärld. Lite senare under konfirmationsgudstjänsten berättade han nämligen om undervisningboken som min syster och hennes kompisar hade under tiden som de gick och läste.

- Den har färgbilder. Blanka färgbilder!

 Mamma konstaterade efteråt:

- Han har säkert svartvit tv och läser bara Ulricehamns Tidningen.

På vägen hem från jobbet, när jag var på väg till föräldrarna i Dalstorp, höll jag på att hamna mitt i en nyhetshändelse i stället för att bara bevaka sådana. Jag kom körande på Nissastigen när en man kliver rätt ut i 90-vägen och vinkar in mig. Jag såg att det stod två bilar på en bussficka. Den ena bilen hade motorhuven öppen. Han har fått fel på bilen och ingen har fått med sig en mobiltelefon var min tanke. Det var precis så de ville att man skulle tänka.

Det stod flera män i fina kostymer och ett gäng med barn på bussfickan. När jag hade stannat kom en av männen, och ett barn, fram till mig. Han sade att bensinen var slut, deras visakort hade gått sönder och de hade inte råd med mat till barnen. Det var mycket på en gång. Han visade upp någon form av stämpelkort som han låtsades var ett Visakort och visade hur det var sönder i hörnet. Inte konstigt att han inte får ut några pengar på det, tänkte jag. Barnet log och såg väldigt välmående ut men mannen hävdade att de svallt allihop. Jo, det var därför som de bar fina kostymer antar jag?

Så till pudelns kärna. Han frågade om jag ville köpa ett tjockt guldhalsband för 100 kronor. Jag kunde inte annat än att skratta. Och säga nej. Det var nog inte den reaktionen som han hade tänkt sig. Men det var ju så dumt så att man var tvungen att skratta. Hela "kuppen" var så totalt genomskinlig. De här bedragarna var inte smarta, det kan vi nog vara överens om allihop.

I Vaggeryd finns en alldeles fantastisk liten 12-årig kille som vi på redaktionen har fått tillfälle att träffa flera gånger. Han är inte som andra 12-åringar. Han kämpar för de mänskliga rättigheterna i världen. Han har skrivit brev till både kungen, statsministern och alla de andra ministrarna. Han kräver att de tar tag i frågorna som rör de mänskliga rättigheterna. Han har fått svar också.

Det ovanliga är att han ger sig inte för det. Han fortsätter att trycka på dem. Dessutom använder han ett resonemang, och diskuterar på ett sätt, som de flesta vuxna inte skulle klara av.

I dag gick han först i första majtåget tillsammans med kommunens ledande socialdemokrater. Men han höll inte i en av de vuxnas hemmagjorda plakat. Han höll i FN:s flagga.

När jag ser sådana som han så tror jag på människans framtid. Jag blir så glad. Det skulle inte förvåna mig om han blir statsminister en dag eller till och med ledare för FN. Världen behöver sådana personer.