I dag läste jag en fantastisk intervju i Dagens Nyheter. Rubriken var "Jag har sett så mycket död". Det var frilansjournalisten Lotta Schullerqvist, som skriver från Israel/Palestina, som hade intervjuat Mohammed Abed som jobbar som pressfotograf i Gaza åt franska nyhetsbyrån AFP. Intervju var på två sidor, ihop med fotografens bilder, och jag sträckläste det. Sådana reportage vill jag göra en dag. Reportage som berör.

Mohammed Abed var den första fotografen som var på plats efter Israels flyganfall den 27 december förra året. Det låg skadade och döda personer, främst poliser, över hela gatan . 250 människor dödades denna dagen. Så många har aldrig tidigare dödats under en dag i Gaza. Så här säger Mohammed Abed själv i intervjun:

- Situationen blev värre för varje dag. Vi fann döda kvinnor och barn, hela familjer hade utplånats från sina hem. Det var som att befinna sig i ett massivt vansinne av blod och död som aldrig tycktes ta slut.

Sedan kom dagen då han fick se det värsta hittils.

- Det mest fruktansvärda var när jag fick se en död flicka i tvåårsåldern. Bara hennes huvud stack upp bland spillrorna av ett raserat hus. När jag hade skickat bilderna till kontoret i Paris kunde jag inte prata på tre timmar, jag var som bedövad. Nästa dag ringde folk och ville intervjua mig om den där bilden. Men jag vägrade. Jag kan inte prata om detta.

Flera situationer som Mohammed Abed har tvingats uppleva i jobbet beskrivs sedan i reportaget. Det slutar med att Mohammed Abed ska flytta till Frankrike. Han orkar inte med att se all död längre. Han mår väldigt dåligt psykiskt. Det var en oerhört välskriven intervju. Det krävs en duktig journalist för att verkligen förmedla känslan och det lyckas Lotta Schullerqvist med. Sådana reportage vill jag göra en dag. Reportage som berör. När nyheterna rapporterar om att tio till har dödats i Israel/Palestina så går det inte in. Det är bara siffror. Man ser inte människorna bakom siffrorna. Man ser inte familjerna som sörjer. Därför behövs sådana här reportage.